You can run but you can not hide

Inga filter, inga skydd.

Innan vi flyttade ner så pratade vi mycket om vad vi trodde allt nytt skulle betyda för oss, hälsan, stressen och den ständiga knuten i magen som alltid verkade vilja nåt annat än det som var. Nu skulle vi få se hur väl allt det stämde när ständig och självvald ostyckad tid inte längre var en utopi. Kommer jag sova bättre och med mer kvalité? Hålet i själen som ständigt jagar ikapp med krigszonen hjärnan, kommer det att svalna av och bli fred där? Och framför allt, kommer jag känna ro? För visst mådde jag som jag gjorde för att det var som det var?

Att det är det bästa beslut vi någonsin tagit är vi rörande överens om, vi hade inte klarat att gå kvar i det som var utan att det skulle tagit en ände med förskräckelse. Det som var lite underligt var att jag, oavsett hur mycket jag vilade och njöt av den ostyckade tiden, så var det aldrig tillräckligt för att känna mig utvilad och i fas. Först trodde jag att det var att jag varit så nära väggen och att det skulle ta väldigt lång tid att komma tillbaka. Men borde jag inte känna av fem månader alls?

Klart att jag är lycklig över att inte behöva streta till ett jobb jag inte egentligen orkade och självklart är det otroligt skönt att vara helt ledig. Jag njuter varenda minut av det. Och självfallet är jag betydligt mer utvilad och tillfreds nu. Det borde räcka tänker jag.

Vad mer begär jag?
Ja, jag visste att jag inte kunde begära mer, men den där knuten jag fortfarande har i mellangärdet och de där förhatliga reaktionerna, katastroftankarna och aktiviteten i huvudet, när minskar det, för det måste bero på att jag varit i kontakt med negativ stress och press för länge.

Jag begär inget mer. Det skulle ju se just snyggt ut, att jag uppfyllt min dröm om ostyckad tid i värmen och ynnesten att ro det i land och jag har allt jag behöver och mår bra av. Det känner jag verkligen.

Men mitt i all ledig tid och varma dagar så känns det ändå inte som att det gjort den nyttan jag hade trott med mitt inre. Själen älskar mig för mitt beslut att sluta jobba och bryta upp men det är som att mitt inre inte tagit åt sig av allt det bra det fört med sig. Där fortsätter det att kännas tomt av det som skulle göra underverk med själen, vila och ostyckad tid och det är som det liksom streamar genom mig utan att stanna och täppa till alla hål.

Och så boken, den som legat i korgen och bara väntat på mina ögon, boken med igenkänning jag inte trott var möjlig, med kunskapen jag borde fått till mig när jag var ung och som varsamt sparat alla pusselbitarna så jag äntligen skulle få en klar bild av mig som mig själv. Läser ut boken, fortsätter på nätet, letar, läser och samlar pusselbitar. Hjärtat slår dubbelslag men hjärnan nickar igenkännande.

Jag tar upp pusselbitarna, vänder och vrider lite på dem. Varje pusselbit har en bokstav och utan att tänka lägger jag ut dem på bordet och läser;

HÖGKÄNSLIG EMPAT

Det är så klart. Kristallklart att det är det jag är. Högkänslig men med en del empat och för första gången är jag inte vilse alls. Jag behöver inte läsa igen för att komma ihåg det som stått, jag vet svaret på alla frågor som rör ämnet och det skulle kunna vara skrivet med mig som mall och utgångspunkt, allt från obekväma kläder som skaver till att känna in varenda liten nyans i luften. På ett sätt så självklart och på ett annat en liten förvåning om hur självklart det är. Varför har jag inte redan fattat det?
För att jag trodde att jag var sån för att jag blivit sån och inte för att jag är född sån, för det är ett medfött personlighetsdrag jag har.

Därför.

Så nu har jag fått svar på varför jag alltid känt mig annorlunda. Varför jag känner som jag känner och reagerar som jag gör. Det är ju inget jag kunnat delat med någon för jag har trott att det beror på livet liksom. Alla har ju en vardag och ett liv som går i ett med allt vad en vardag och ett liv kan föra med sig och det hanterar man ju allteftersom på sina egna vis och alla har dilemmat att inte få egentiden att räcka till och med det är man övertygad om att det är därför man aldrig hinner ackumulera krafterna.

Jag tror skillnaden ligger i det man inte visar eller talar om för nån, man håller god min och spelar en roll att man är och har det som alla andra trots att hjärnan skickar en knut till mellangärdet man inte kan tolka. Den sitter där och får en undra varför jag känner så här, varför ser jag världen annorlunda och varför ramlar den in i huvudet och vägrar lämna? Och varför i hela fridens namn vänder och vrider jag på allt jag inte kan göra nåt åt?

Varför far jag illa över saker jag inte kan ändra, styra eller har med att göra och varför pratar jag med mig själv och vänder och vrider på allt? Och varför känns jag mig så otroligt sorgsen ofta trots att jag faktiskt inte har nåt att vara lessen över? De här tankarna har jag ju haft i hela mitt liv men alltid trott att det berott på att jag är svag, martyr och överkänslig. Men det har samtidigt inte alls känts så, när jag analyserat med mig själv.

Så läser jag om mig, lär att jag finns som personlighet. Det finns det rätt mycket forskning på. Det är och har alltid varit en förutsättning för hur människans överlevnad och trygghet säkras. Typ. 15-20% av både människor som djursläktet, jämnt fördelat mellan könen. Hur hanterar man då en egentligen en sån, ny, kunskap? Jag vet inte riktigt än, jag är fortfarande inne i fasen där tänkandet på mitt liv i dåtid tar mesta tiden som för att försöka knyta ihop den där påsen av känslor för att ge dem dess rätta etikett. Inte för att det spelar nån egentlig roll eftersom det är passerat sen många år men det ger mig en större klarhet om situationerna.

Sanningen är också att jag styr inte över det, det pågår oavsett. Sen ska jag försöka hitta strategier för att hantera mig i nutid. Det pågår parallellt i stor mån nu med men dåtiden har ju varit inneboende sen dåtiden hände. Jag har ju alltid undrat varför inte alla känner som jag när det händer saker. Jag får fysiskt ont i kroppen när någon har ont eller mår väldigt dåligt. Hela min insida gör uppror och jag känner mig fruktansvärt otillräcklig, då behöver jag inte ens känna vederbörande eller ens vara i närheten. Det räcker att jag ser nåt på riktigt i media. Känslan sitter kvar hur länge som helst och med den otillräckligheten. Det spelar heller ingen roll om det är en människa som faktiskt förtjänar ett kok stryk eller så, jag blir helt upp och ner men det har jag inte visat sen jag fått höra flera gånger som yngre att jag kan ju inte tycka synd om skurken. Men det var inte det..det var att vederbörande fick motta stryk, ofta lämnad ensam och hatad. Jag får fysiskt ont i magen och ångest av sånt fortfarande.

Jag känner mig som en variant på savanten, oförmögen att glömma. Allt finns kvar. Allt allt allt. Att skanna av min närhet och allt i den har jag gjort i alla år, kalkylerar och känner av. Det finns inget stopp varken på känslor eller tankar. Jag har trott att det berott på att jag är överkänslig och hela tiden tagit åt mig för allt, för det har jag ofta fått höra, att jag tar allt för personligt, jag tänker för mycket, jag är för känslig, släpp det bara! har man sagt. Men hur gör man det om det är tomt i verktygslådan? Men nu har jag lite mer kunskap att lära mig hantera personlighetsdraget jag inte visste jag hade. För det ställer till problem och är inte alls bara positivt att inneha, många många gånger har jag varit nära kollaps som en direkt effekt av mitt drag. Och allt för många gånger har kraschen inte bara varit nära.

Inget kommer ju hända utåt, inget ändras praktiskt för att jag lagt pussel men med kunskap kommer makt och förutsättningar. Aha-upplevelserna har varit många den gångna tiden. Om jag vet att och varför jag reagerar och är så här så tar det förhoppningsvis udden av konsekvenserna också. Att hantera tankarna och känslorna på ett mer konstruktivt sätt är ju att på nåt sätt vinna slaget även om kriget pågår. I och med att maken också vet så blir det två som vattnar min hjärna när det brinner och han kan stoppa innan det går så långt som till övertändning. Som gammal brandman och psykvårdare ter han sig ju faktiskt närmast som en skänk från ovan.

Men jag kan inte låta bli att tänka hur det varit om jag föddes som de andra 80-85 procenten som inte har ett överaktivt nervsystem utan filter. Hur hade jag mått om det inte grötat runt en evighet i hjärnan? Vilken skillnad hade det varit i mitt liv? Bättre? Kanske sämre? Förhoppningsvis lugnare. Jag vet inte, men det jag vet är att jag inte skulle mått så fruktansvärt dåligt i många situationer samtidigt som jag vet att den varit en förutsättning i andra. Men jag skulle nog helst velat ha min personlighet i modell lättsockrad. Jag har ofta skrivit om mitt behov att förstå mig själv. Varför reagerar jag som jag gör? Varför har jag en krigszon i huvudet där det brinner av tankar och känslor? Varför är det öppna spjäll för allt som kommer in? Ord, syn, hörsel, tankar och känslor, nyanser, händelser och icke händelser, raka spåret in.

– Jamen, varsegoda för fan, välkomna allihopa! Slå er ner vetja, ju hårdare desto längre får ni stanna!

Hur är man då när man är högkänslig empat? Man kan vara bara högkänslig eller bara empat, där empaten står flera trappsteg över på högkänslighetsstegen. Jag är båda. Allt allt allt flödar in hjärnan. Det känns bokstavligt talat som att det brinner och jag har inte en chans att hinna med och släcka. Än mindre skriva ner det jag skulle behöva ha ur mig. Jag hinner helt enkelt inte med i mina egna tankar och känslor. Behovet att skriva av mig är dock lika stor som branden. Allt sånt stannar kvar där och grötar runt i all evighet till skillnad från återhämtningen, ensamtiden och läkningen som är på genomresa i mitt system och gör nytta bara medan jag är i den, sen är den borta, nyttan.

Så den där övertygelsen om att täppa till alla hål i själen, då jag har känt mig som ett såll i många år, bara jag får nog med vila, den får jag omdefiniera nu. Jag får lära mig att jag funkar på ett sätt där jag hela tiden behöver mycket mer egentid och återhämtning och inte som jag alltid suktat efter..vila lite grann, hämta krafter, sen är sållet tätat. Mina hål är bara täta medan det rinner genom dem, medan jag är i vilan och egentiden. Bra med kunskapen men fan för insikten. Om man säger.

Nu är jag i så början av denna kunskapsresa att jag bara slänger ut alla tankar och sånt som jag haft inuti i så många år. Det kommer nog andra inlägg som är mer beskrivande om hur jag är som hsp/empat lite senare. Kanske, eller så struntar jag i allt fast förhoppningen är ju att det ska lätta lite medan jag skriver.

Framför allt blev jag så frustrerad över detta med vilan och återhämtningen, att jag inte kommer kunna cementera några hål som förblir täta i sållet utan att jag får acceptera att jag behöver samma mängd vila och egentid löpande, hela tiden. Personlighetsdraget och allt det där påminner jag mig om. Och så detta med hur jag påverkas av omgivningen. Jag måste få skriva av mig om detta. Då kanske det också blir lite mindre laddat när allt ramlar in.

För jag har ett vidvinkelseende i världsklass, allt i min omgivning sugs in i hjärnan för analys, tolkning och lösning. Och jag är lyhörd som få. En katastrof för ett högkänsligt nervsystem. Jag känner mig ibland som en Velociraptor, dinosaurien som var hyperkänslig på sin omgivning och alltid vaken för nyanser i luften för att inte missa ett byte. Nu vill inte jag ha några byten men det skiter min hjärna i, den registrerar ändå allt allt allt.

Det är tydligen det som kännetecknar oss, så vi behöver därför så mycket mer av ensamtid och återhämtning och så mycket mer ofta. Jag som inte är så förtjust i att umgås med människor överhuvudtaget, behöver tid både före och efter för att ens överväga tanken känns det som.

När jag går tillbaka och känner av min barndom och framåt så har jag också skrivit, åtskilliga gånger, att jag inte känner igen mig i det man tillskrivit mig som. Lite argsint, envis och ilsk, inte alltid och jämt men det har varit lite av ett signum. Jag har aldrig riktigt känt igen mig i den beskrivningen, jag har känt mig mer blyg, konfunderad och obekväm. Varför pratar jag så mycket med mig själv, vänder och vrider på allting jag ser, hör och händer? Varför ramlar hela världen in i hjärnan och vägrar lämna mig? Det mal och mal och mal.

Långa tider har jag inte funderat på hur jag är, jag är så van att det bara är jag som verkar vara som jag, så jag har tutat på och kört vidare med livet. Men jag har aldrig slutat prata med mig eller slutat analysera allt. Och jag har framförallt inte slutat känt.

Händelser som varit traumatiska av någon sort, där har jag fulladdad bank. Bilder och känslor är fortfarande lika starka nu, som när traumat hände. Och med det även oförrätten, som ju är en känsla i allra högsta grad, som vägrar förlåta eller förstå, den är också lika stark idag som då. Inte så att jag grämer mig hela tiden men när den hämmar mig så ramlar jag tillbaka och då kommer ilskan över att man gjort mig orätt som grumlar mitt liv.

Det är så mycket jag hållit inne för att jag trott det var fel på mitt sätt att känna och reagera. Jag har blivit världsmästare i copycating och following. Gjort som den stora massan som är gångbart utan att sticka ut och så har jag tagit det med mig själv sen, gått igenom, analyserat och accepterat att jag tyckt och känt annorlunda. Men några sanningar jag påtalat vid många tillfällen är:

* Jag älskar att vara snäll och egentligen en av de få egenskaper som är verkligt viktig för är du en snäll människa följer det så himla mycket bra alldeles gratis. Jag har alltid fått en oerhörd tillfredställelse av att få vara snäll men har ofta känt att jag inte följer normen även här. Hos mig verkar det bo en starkare kraft ( jag behöver få vara snäll för att må bra ) att få visa snällhet i fler situationer än andra. Flummigt kanske men så känns det när jag jämför.

* Jag blir som jag umgås är ett exempel som är mycket empat. Jag försöker att hålla distans och göra som jag intalat mig det men det slår aldrig fel..mitt system fullkomligt suger i sig stämningen jag befinner mig i och i bästa fall kan jag med dålig rollprestation verka ok i sammanhanget.

* Egen och fri vilja, här är jag nästan manisk. Allt som sker med mig, för mig och om mig måste komma av egen och fri vilja.

* Hur blev det så här och hur löser jag det? är två frågor jag föddes med. Oerhört lösningsinriktad för allt och alla. Det slår an en himla fart på min lösningstankeverksamheten.

* Om du tycker om det jag gör för dig, tycker förmodligen jag också om det  En sanning att tänka på när man inte har egen fantasi eller förmåga att göra nåt för mig. Efterlevs väldigt sällan dock trots att facit kommer med frågan om vad man kan göra eller hitta på, så man låtsas att man inte behöver nåt.

* Fråga och ifrågasätta, skillnaden är inte lika stor i attet som i huret brukar jag säga. Är du undrande, nyfiken, kritisk eller bara okunnig? Ställ frågan så den inte blir ett ifrågasättande, det är inte att du frågar utan ofta hur du gör det. Åtminstone i de flesta fall. Det är så onödigt att ha en ton eller uppsyn som gör att man går i baklås och försvarsmekanismen slår till när det kunnat bli en intressant diskussion eller ny kunskap. Jag vet att inte många tycker eller känner så men som hsp är man hyperkänslig för nyanser. Och trots att man vet om det, hjälper det bara på det vetenskapliga planet men inte det känslomässiga.

* Jag blir tyst och backar om man behandlar mig illa Går väldigt sällan till försvarsattack utan tystnar, bearbetar och analyserar det för mig själv. Gör man däremot mina käraste illa och jag försvarar dem med allt jag har.
När jag blir lessen, känner mig oviktig eller osedd tystnar jag och tar ett par steg tillbaka, tänker, analyserar om det som hänt och lägger i minnesbanken. Minns sen för alltid. På gott och ont. Alla snälla saker man gjort mig men även varenda oförrätt, ända sen jag var barn. Lika snäll som jag kan vara, lika oresonligt långsint är jag. Jag har blivit cynisk och kalkylerande mycket på grund av det och det har även fört med sig en kall sida för att skydda mig.

Alla tillkortakommanden jag tyckt jag haft genom åren och alla de gånger jag känt mig sorgsen av skavet i själen och när jag inte kunnat få en omtänksam fråga om hur jag mår utan att jag vill gråta hjärtat ur kroppen eller när jag fysiskt känner hur dåligt människor mår och att jag skulle ge allt jag kan för att lindra och ställa tillrätta, så är det typiskt för mitt personlighetsdrag.

Många gånger när jag är ensam gråter jag, annars känns det som att bröstet kommer explodera om jag får inte lätta på trycket av allt jag inte kunnat hantera när jag inte är ensam eller händelser som förblivit obehandlade, så det har blivit min egen strategi att hantera vardagen, förekomma istället för att förekommas låtsas man att man är urstark och aldrig behöver nån eller nåt, man vet ju att man ofta blir utan ändå, för den som alltid finns till blir ofta osynlig. Under långa perioder var jag ju aldrig ensam och hade ingen möjlighet att lätta på trycket och det verkar som att alla de känslorna ackumulerats och blandas med allt som är i nuet, därav haveriet, men det är min egen teori.

Om man ser till min historia är ju knappast min personlighet en fördel att födas med, med händelser som präglat mitt liv mer än jag önskat.

Jag menar, livet kan ju dig mer än bara citroner. Man kan ju bli bjuden på taggtråd, nässlor och knytnävar också och då hjälper det inte att göra lemonad.

Kruxet nu är att jag ofta är irriterad. Orkar inte. Vill inte. Kan inte. Mentalt har jag nog kraschat lite. Fast det märks inte utåt men många nya tankar som jag egentligen inte har lust eller ork att ta mig igenom. Har medvetenheten gjort nåt jag måste gå igenom som är skitjobbigt för att komma ut på andra sidan, upplyst och tillfreds med mitt nya jag? Fast jag orkar verkligen inte med nåt mentalt arbete eller verksamhet där mitt inre galopperar innan det stannar. Does it really has to get worse before it gets better? Jag vill inte ha fler eller större bränder i hjärnan. Inga krigszoner som river tag i humöret.