I den bästa av världar

Det häver man ju ur sig lite då och då. När jag smakar på orden och försöker tänka mig att just leva i den bästa av världar inser jag att jag är rätt långt från att göra det.

Världen som själva jorden är ju utom räddning, men min egen lilla värld jag finns i, den borde jag väl kunna forma. Att vara min egen kapten och allt det där.

Och så gör jag som alltid, skriver gör och gör inte-listor. Det är lättare att se det på pränt än att försöka reda ut alla saker i hjärnan, när hjärnan inte riktigt samarbetar.

Det jag vet är att mina barn är mitt syre. Det är ungefär det.

Skitbra början, tänker jag när jag ser listan. Rätt sorglig läsning, tänker jag sen. Jag borde kommit längre. Mycket längre. Men jag har inte det.

Sen har jag en massa saker jag skulle vilja göra. Och ingen hamnar på samma sida som make och barn-vetskapen. För de är fortfarande ogjorda. Drömmar som egentligen inte är drömmar utan mål. Drömmar förblir ju ogjorda medan mål är ju nåt man jobbar för, för att uppnå.

Problemet är att all min kraft är slut. Jag är så totalt dränerad av energi att jag inte ens förmår att kamma ihop den mängd kraft som krävs att åka och hälsa på barn och barnbarn. Jag gör det när jag måste. Födelsedagar, dop, bröllop och såna saker. Jobbet är det enda jag sköter oklanderligt.

Jobbet som i sin tur tar sin beskärda del av energin som inte finns. Att jobba natt är inte min kopp av te men som det ser ut just nu är det enda möjligheten.

Och så lever jag med känslan att inte finnas i mitt eget sammanhang. Att livet levs utan att jag är med. Jag får inte ens ett ord med i laget. Och det gnager och gnager i mig.

Ta kommandot. Bestäm dig. Gör bara. Lev ditt liv. Livet går inte i repris. Allt har jag läst på nätet när jag googlat olika funderingar och livsfrågor. Det både ökar pressen och minskar den. Den ökar när jag tänker på hur fånigt lite jag gjort för att leva som jag vill och minskar när jag ser att människor faktiskt tagit kommandot och blivit lyckliga.

Nåå..vaad vill jag då?

Förutom att få balans, känna lycka att vara jag och att få tillbaka livsglädjen så har ett par saker utkristalliserat sig:

Leva en tillvaro där jag mer styr min tid.

Lång ostyckad tid.

Leva i värmen under långa tider.

Det underliga i allt är att det kommer att bli så om inget allvarligt händer. Åtminstone att leva i värmen sen får man se hur mycket av det andra som blir möjligt och i vilken grad. Men i den status mitt jag befinner sig i så känns det som en utopi. Och om alldeles för lång tid i framtiden.

I den bästa av världar ser således ut som följer:

Jag är en kraftfull, lycklig, kvinna med energi och livsglädje, är en skitbra farmor och mormor som äger mitt boende i Spanien och jobbar när hon tycker att hon behöver lite mer fickpengar att röra sig med. Hon har dessutom inte ont nånstans utan tränar och går med lätthet varsomhelst i vadsomhelst på fötterna.

Nuvarande status:

____________________________________________________

Jag försöker att samla tankarna, lägga allt i rätt fack och få nån fattbar bild där bakom pannan. Men hur jag än försöker så får jag inte fatt i en enda som jag kan göra nåt vettigt med och det stör mig för innan jag blev så här var jag fena på att hitta lösningar och allt var solklart som självklart. Och jag saknar mig. Jag saknar mig fruktansvärt mycket. Jag har alltid tyck om mig och varit min bästa vän. Nu..nu har jag ingen aning om var hon tagit vägen och nån adressändring har jag inte fått heller.

Och så denna väntan. Väntan på att nåt ska hända, nåt som ändrar kurs på allt och ger mig triggern som gör att allt vänder. Idiot, säger jag till mig ofta. Vad tror du? Den som väntar på nåt gott väntar oftast förgäves. Den devisen lever en nära anhörig efter och det verkar smitta.

Medan livet far fram med mig i hasorna så ska jag i alla fall försöka tänka positivt på att vänta inte alltid är av ondo.

Men som dottern säger..- vänta..det är sjukt överskattat.