Det som inte går att laga med silvertejp är trasigt

Då är jag nog utom all hjälp. Så mycket silvertejp finns inte i min stad.

Min svärdotter tycker att jag har det mesta som får andra att må bra. Flickan som älskar min son över allt annat. Hon som helade den del av min själ som var utom sig av oro för hur livet skulle hantera honom. Den delen helade den vackra flickan när hon träffade honom. Hon har den vackraste och snällaste av själar jag känner. Och nu öser hon ur sin källa av kärlek och jag känner mig som en bov. Snyltare. För jag känner mig inte så som hon formar sina ord. Det var länge sen hennes ord och min insida synkade. Och man lever inte på gamla meriter.

Själv har jag inte känt mig så ute ur min kropp och själ på jag vet inte hur många år.

Det är som att jag låtit högen med skräp växa sig högre och högre och nu ser jag varken när solen går upp eller glassbilen kommer. Hur mycket som är självförvållat och hur mycket jag inte kan styra över är jag osäker på. Säkert är jag egenskyldig till en hel del.

Men det hjälper inte att det är så, för det som är nu gör mig förstenad.

Samtidigt vill jag absolut inte vara svag. Ännu värre känna mig svag. Och värst av allt är att andra ser att jag är svag.

Inte mycket är mer ångestladdat än att känna mig svag. Det är en så påtagligt…jag hittar inte ordet…hm…förödande är inte riktigt vad jag söker men nåt åt det hållet.

Om jag verkligen skulle tala om hur jag mår för mina nära och kära skulle nog en och annan tänka psykvård , nån annan läkarvård och säkert nån skulle bara skaka på huvudet men jag klarar inte det just av anledningen att visa mig svag. Jag tokhatar den sidan. Den svaga. Och på det följer att man ska bli tyckt synd om. Det är mer än vad jag kan ta. Säkert ett tecken på svaghet det också.

Just det faktum att jag inte vill bli tyckt synd om ska man inte blanda ihop med att jag inte gärna blir tänkt på och tycker om att få känna mig omhändertagen.

Men ju längre tiden går desto värre blir det. Och jag verkar inte hitta nyckeln till egengjord lindring längre. Fattar inte hur det gick till. Jag som alltid varit lösningarnas moder.

Det kan ju ha att göra med min situation. Oförmågan till återhämtning i det aktuella måendet. Låst läge typ. För det kostar att återhämta sig också. Du får betala i ork. Har du ingen ork..ingen återhämtning.

Nu är läget så här: _______________________________flat line.

Återhämtningen kommer på skam för att orken har åkt hemifrån och orken kommer inte tillbaka förrän återhämtningen visar sig.

Och som jag grubblar. Det enda som det är riktig aktivitet i är hjärnan. Där är det däremot sån fart att jag omöjligt hänger med mina egna tankar.

Blottad. Precis det ord jag sökte däruppe. Blottad. Den känslan är värre än de flesta känslor. Naken och transparant där svagheten smetar sig runt självkänslan och man måste erkänna att man är liten och allt annat än stark och duglig.

När jag träffade min make pratade vi om hur vi var och jag berättade hur jag fungerar och hur jag känner mig själv. Och just självkänslan blev det lite frågor om.

Jag förklarade för honom att jag hade gott självförtroende men väldigt dålig självkänsla om man bortser från vad jag tycker om mig . Han såg lite undrande ut och jag fortsatte..

..- jo, asså, om jag frågar mig själv om jag duger så svarar jag att det gör jag. För mig duger jag. Väldigt bra också. Jag tycker om mig och umgås mer än gärna med mig själv. Jag tycker till och med att jag väldigt trevlig i mitt.

Jag fortsatte: Men om du kommer om ett halvår och säger till mig att du vill att vi går skilda vägar för att jag inte var vad jag utgav mig för eller att jag inte håller måttet..

..ja, då blir jag varken förvånad eller knäckt, det är lite vad jag räknar med. För jag är ändå säker att jag håller måttet bara för mig.

Jag räknar aldrig med nåt men är beredd på allt. Men det är ju minst sagt en sorglig sida, sa maken och skakade på huvudet.

Kanske. Förmodligen. Men vad är alternativet? Att jag tror en massa om mig och sen blir kastad i backen med sanningen rungande i öronen?

Svärdottern frågade om jag är trött på mig själv.

Trött? Ja nåt så okristligt.