Guilty as charged?

Läst mig själv.

Varför reagerade jag så starkt?

Varför kändes det som att han gjorde en otillåten handling? För tre veckor sen bodde han ju i lägenheten. Vi är inte osams, vi är inte skilda och vi hade kommit överens att ha extranycklar till varann. Ifall om att.

Nu har jag inte fått hans extranycklar men skulle säkert få dem om jag påtalade det, men han har å andra sidan inte gett mig dem självmant.

Nu gör det detsamma för om fem veckor flyttar jag och sen kommer han inte få några till min nya lägenhet.

Men jag undrar varför jag reagerade så starkt? Som om han på riktigt gjorde intrång, fast han, som min make, gick till sitt andra hem, för det är så han ser det, att vi nu har två i stället för ett, och hämtade ett myrmedel.

Men jag blev upprörd så jag till och med förvånade mig själv, och det händer inte så ofta.

Jag lyckades hålla mig till att skicka tillbaka ett ok.

Är det för att jag tycker vårt särboskap har annan innebörd än vad han gör?

Tycker jag att han skulle ha samma känsla för någon annans hem, som jag har, oavsett överenskommelse?

Tycker jag att det var fräckt att ta, inte bara mig, utan nu även mitt hem för givet och gå utan att meddela mig först?

Svaren skulle aldrig hålla som bevis för inbrott med fällande dom i rätten.

Antaganden! vrålar försvarsadvokaten och det är nog så att jag får hålla god min så länge det är nödvändigt.

Nu vet inte jag om han hade druckit, jag tror absolut det för det då han får dylika infall, och för att jag faktiskt tror att han skulle messa mig innan han gick in i andra fall.

Han sa dessutom när han ringde några timmar tidigare, att det hade varit en skitdag dittills.

Han har ju sagt till sina anhöriga att vi har två boenden för hans snarkningar och hur mycket han faktiskt lever i den tron är jag inte helt på det klara med.

Vad jag dock är på det klara med är att han beter sig som om det vore det enda aber i vår relation. Men han klarar sig fint med det, för han har sagt varenda gång vi pratar:

– Ja, så du får din ensamhet och egentid du behöver.

Den gåvan friar honom från precis all ansträngning att försöka visa mig att jag är saknad och att han förstår vad han kan förlora.

Inte störa mig på nåt sätt och med det absolut ingenting alltså.

Så jag har en än gång fallit på eget grepp samtidigt som jag bundit ris åt egen rygg.

Inte illa pinkat.