Frågelådan är virrig idag. Igen.

Kommer jag våga landa? Kommer jag ens kunna landa? Vad ska till? Räcker det med att bara vara eller behöver jag göra nåt så det blir en lugn, trygg och långvarig känsla i mellangärdet eller finns det risk för buklandning och skrapsår som blir bestående om man inte gör..rätt? Finns det förresten rätt och fel såna här gånger? Spontant skulle jag säga att det inte gör det men då är det säkert så att vissa stadier eller faser bör man gå i och genom för att komma ut hel och helad.

Jag är så jäkla dålig på att famla nämligen och ändå är jag lika jäkla bra på det för erfarenhet saknas verkligen inte, jag har famlat mig genom större delen av mitt liv. Men jag har alltid farit rätt illa av det för det har gjort mig extremt osäker. Och ändå, har jag varit lugnet och tryggheten för så många i min närhet. Hur går sånt till? Vilket pris får jag betala för allt det här? Kommer det stå mig dyrt? Eller kan jag till och med bli rikligt belönad? För..om jag ska ge mig ut på en liten egotripp så tycker jag att det får gärna vara lite min tur nu. Min tur att få känna lite mjuka linjer.

Jag önskar ändå rätt lite. Bara snälla människor som vill mig väl. Som inte har kantiga ord och ifrågasätter mig om hur jag är. Som inte anser saker som gör att jag tystnar. Som kanske på riktigt vill veta hur det är att vara jag. Högkänslig, denna förhatliga personlighet som jag ändå älskar att vara. Det räcker så otroligt långt bara genom att tro på att det jag säger är sant. För jag kommer inte acceptera att bli behandlad utifrån vad andra tycker och tänker längre, om man vill vara i mitt liv vill säga. Det fanns inget som helst intresse av f.d maken att vilja gå bredvid och försöka förstå och underlätta när jag bad om hjälp. Släpp det, sluta tänk, det räcker nu, du har fel, du förstorar upp.

För honom var det så enkelt. Som han sa en gång: – Det är väl för fan bara att bestämma dig.

Det gjorde jag. Lite i taget bestämde jag mig och nu är jag här. På väg tillbaka till Sverige. Till människor som vill mig väl, det vet jag, men osäkerheten lurar, tänk-om jag inte är mottaglig längre utan bara så störd av att vara utan normalt umgänge att jag gör bort mig? Såna tankar dräller in med sina hullingar och slår rot. Är det ens ok att lägga mitt väl och ve i andras händer och ge dem ansvaret?

Ja, ni ser..glänta på locket till frågelådan och ut kommer jag med fickorna full av frågetecken.