Att göra det man måste, är att göra det man vill…sicket skitsnack, Rickfors

Det är andra gången jag uttrycker den åsikten i min blogg och jag tycker verkligen att den är en av de mest korkade meningar jag hört.

När jag kör upp för den branta backen hem till min underbart konstiga lägenhet, vänder jag huvudet mot höger och tittar ut mot havet, denna vy är så vacker att det alltid slagit en lyckovolt i hjärtat när jag åker hem. Nu, nu vill jag bara böla hjärtat ur kroppen varje gång sen jag bestämde mig för att flytta tillbaka till Sverige.

Jag slutar aldrig förundras hur vackert det är, det tar nästan andan ur mig. Majestätiskt breder det ut sig framför mig som ett enda stort lugn och jag får en knut i magen nu när jag måste ge upp allt.

En sväng höger efter backen upp och jag är hemma. Pilen är där jag går in till min innergård. Magiskt vackert.

Jag jobbar rätt hårt med att försöka intala mig att det blir bra, det andra också, vilket det nu än blir. Och som för att putta upp oddsen för det positiva kör jag med samma mantra: Barnen och lönen, familjen och lönen, barnen  och lönen och så vidare.. men jag klarar mig bra på den lönen jag har här, om jag inte får för få timmar, vilket nog aldrig kommer hända, inte så få i alla fall. Men det är det andra, hur många timmar jag måste jobba. I september blir det 290 igen.

En annan aspekt är att jag är livegen. Den enda som har utbildning och inga barn gör att jag bör vara tillgänglig dygnet runt i fall det kommer in akutjobb. Och visst, jag har ingen som säger nåt om hur mycket jag jobbar, inga barn, vänner, social fritid, hobby, idrott..nada. Men nu har t.o.m. jag tröttnat på att aldrig kunna vara hemma mer än nån timme i stöten och sova i egen säng bara några gånger i veckan. Jag vill kunna göra mitt hem till mitt, men jag hinner aldrig det. Är liksom alltid mitt i att åka till jobb.

Nu är jag fast anställd på chefens inrådan. Jag får inte inte ha nåt form av kontrakt och antal säsongskontrakt är förbrukat. Men, jag kommer ju bara säga upp mig,vilket min chef vet om. Kanske inte när, men hon anar nog.

Egentligen är det ön och mitt liv utan jobb jag inte vill lämna. Jag känner mig hemma här. Ni vet, den känslan som slår sig ner i mellangärdet, lika självklar som trygg. Alla dofter här, kaffe blandas med pizza, pommes och nybakat, kvällsvärmen runt benen, ljusen över stan på kvällarna, sorlet, skratten och trafik på avstånd. Människor som njuter och barn med solhatt och glass. I september. Jag hör lite hemma här i allt det, även om jag inte är turist, men det har blivit lite mitt och det är en ynnest att kunna ta del av allt det jag mår så bra av.

Jag har kommit fram till några saker i alla fall. Saker som jag tar med mig i mitt sorgearbete över flytten. Att, ön finns kvar, jag har kontakter jag kommer återkomma till och som jag vet vill att jag besöker dem. Långsemester, utan nåt annat än ostycksd tid. Jag ska njuta av mitt liv som själv, på mitt vis och utan att be om ursäkt för det. Jag kommer inte bo där man förväntar sig och jag kommer kanske inte jobba inom vården. Jag kommer inte fortsätta vara eremit utan öppna upp för vänskap, relationer och umgänge. Jag måste kompensera sorgen på nåt sätt. Och jag vet hur. Och jag längtar efter det. Det har jag gjort väldigt länge men inte förrän nu kan jag göra det.

I make no apologies for how I choose to repair what you broke, för att citera Meredith Grey.

Men vägen dit kommer att vara tung. Det känns som att jag knuffas mot stupet och hur jag än sätter mig på tväre så kasar jag på hasorna i oförändrad takt, 24 timmar varje dygn närmare.

Fast.. det kan ju bli bra det med. Det kan det ju faktiskt bli, men jag har så sjukt svårt för det här med ‘för alltid’. Nu kommer jag aldrig bo i min knasiga lägenhet igen, jag kommer aldrig leva här som jag gjort, igen. Allt blir annorlunda, annat. Och jag skulle behöva en liten kik in i framtiden, bara en glimt.. så jag vet om allt som gör ont nu, om det lindras och blir bra ändå, sen. Jag orkar liksom inte med fler motgångar nu på några hundra år eller så.

Jag ska snart in på MRT. Jag hoppas att det ser bra ut. Att det inte behöver opereras, då klappar det mesta ihop. Men jag känner att det inte kommer vara så illa. Fått ny medicin också. Nedtrappning av opioiderna på min begäran och in på prov en epilepsimedicin, muskelavslappnande och koncentrerad B1,B6, B12 i kombo med cannabis. Det är lite skillnad på receptinnehållen här. Inte så lite heller faktiskt. Jag hämtar ut mängder av medicin till mina patienter och det är galet vilka mediciner det skrivs ut. Och jag kan numera, eftersom apoteken är privata, få ut vad jag vill utan recept. Ju mer du stöder ett apotek, desto mer förmåner får du. Och presenter.

Så det är på riktigt enligt devisen, kliar du min rygg, så kliar jag din.