Tänk på vad du säger,så du inte säger vad du tänker

Jag har fått frågor om jag aldrig får några kommentarer på mina inlägg. Jo, det ges kommentarer och gilla-markeringar men jag lägger inte ut dem, de hamnar under väntande för att bli godkända sen läser jag och svarar, låter dem ligga nån dag eller så, så den som gett dem kan se och replikera om den vill, sen läggs de som väntande igen. Alla finns kvar men inte synligt.

Varför?

För att jag inte längre har kraften att diskutera i det offentliga rummet om det kommer kommentarer som inte håller den tonen jag vill hantera. Jag är inte intresserad av att bli ifrågasatt längre, jag vill inte behöva försvara mig. Jag är mycket mer känslig nu än jag nånsin varit för reaktioner som är negativa och ifrågasättande. Jag diskuterar gärna, frågar och svarar också mer än gärna, lär mig hela tiden och får nya insikter. Men det blir vanligare och vanligare i media att hoppa på och kasta dynga. Ifrågasätta och attackera. Jag vägrar ha det här. Jag skriver inte för att bli ifrågasatt. Frågar och undrar man däremot, då svarar jag med intresse.

Det har inte hänt, än, att jag fått nån kommentar som är nåt annat än intressant, trevlig eller upplysande men jag har tagit beslutet, i fall det gör det.

Jag har blivit äldre också och mer intolerant mot dumheter. Undviker det i största möjligaste mån. Sen har det med min nya vetskap om mitt personlighetsdrag att göra, jag påverkas snabbare och mer sårbart nu vilket är lite lustigt, inget har ju hänt mer än att den kunskap jag fått gjort det trassligare i huvudet och där jag befarar att det blir en lång och krånglig väg till balans.

Jag använder min sida till att få ur mig det som ligger och skaver. Jag har ingen att bolla med och när jag försökt blir jag ifrågasatt och det dementeras så jag  får ta det här med er som läser. De nära vet att jag skriver men läser sällan, de är fullt uppslukade att försöka få sina livspussel att fungera och det är gott så.

Jag är inte ute efter att bli klappad medhårs trots att man inte håller med mig utan jag är bara så allergisk mot folks självutnämnda rätt att uttrycka sin mening utan någon känsla för hur den tas emot. I min värld kommer man ingenstans med att vara en rövhatt. Det är inte en folklig rätt att bete sig som man vill. Kan du inte bara ta emot det som sägs, acceptera, fråga, vara nyfiken, eller varför inte tro mig utan en ton som inte får dig att framstå som en översittare? Då ser jag hellre att du kniper igen kakhålet, och efter många år där jag varit en figur som fått tagit skit som kastats på mig i vitt skilda sammanhang i både privatliv som yrkesliv har jag satt stopp, i den mån jag kan.

Min cirkel av människor är ytterst liten och självvald, så jag öser här, ur min skitstökiga garderob till hjärna som aldrig kommer bli så städad att jag hittar det jag vill och behöver till rätt tillfälle.

KAGO WA KIMANI

Tears Of The Pen

NPF bloggen

En blogg om mig och mitt liv med NPF.

sūdrakarma

Just a personal blog. I'm not trying to sell you anything.

Yolanda - "Det här är mitt privata krig"

Kreativ text, annorlundaskap, poesi, bipolaritet, Aspergers syndrom, fotografi

vendelazandenhome.wordpress.com/

ATT VARA MAMMA TILL ETT BARN SOM HAR ADHD

Mitt liv

Psykiskohälsa , livet, familj , ms

Fiskar klättrar inte i träd

En NPF-familjs betraktelser om problematisk skolfrånvaro, ADHD/ADD och livet i allmänhet

Marie - skriver om livet

om kärleken till livet och språket

Kunga Mamman

Mammalivet till barn med NPF. Om det som varit, blev och är

Victorias ADHD - autism - blogg om NP-diagnoser

Mal placé. Vuxendiagnostiserad - med en alfabetstös.