Älskar,älskar inte,älskar..inna/Ältandets ädla konst del 2

Min metafor till maken om alkohol som älskarinna.

Hur är det egentligen, frågar jag mig. Hur mår jag? Hur länge och hur många gånger måste jag stå tillbaka för att med säkerhet kunna fatta beslut som inte hamnar på ett ställe i magen där det inte skaver?

Jag har gjort mer än det som kan önskas av mig, det vet jag och det känner jag. Varför är det då så svårt att fatta beslut jag egentligen tror att jag vet är bäst.

För att jag klarar inte av att tvivla. Hur jag än försöker kan jag inte fatta beslut för egen del, jag måste bli tvungen att göra det. Då det inte finns några som helst alternativ. Vägs ände om man så vill. Två gånger tidigare, båda gånger handgripligen men på vitt skilda vis.

Men nu, varför är det svårare nu, ältar jag. För det gör jag mest hela tiden, ältar, mest för mig själv numera. Det är dealen. Att jag ska hålla mig vid sidan och inte störa din plan. I planen ingick säkert också att inte lägga skuld på börda medan du utformar din strategi för framtiden men där misslyckas jag mer än du tycker jag lovat.

Vi har haft en diskussion om din älskarinna igen. Nu är det snart två månader sen. Jag sa att jag inte tänker acceptera att du umgås med henne mer än med mig. Så om hon inte lämnar detta hus till den sista augusti kommer jag bo själv efter det. Då gjorde du klart för mig att hon inte kommer att lämna ditt liv helt och hållet utan jag måste acceptera att ni, åtminstone, kommer vara vänner. De är ju ofarliga och inget man lämnar ett äktenskap för, dessutom är vänner viktigt för det sociala umgänget. Du har ju många som har såna så det måste du också få ha. Allt annat vore orättvist tycker du.

Så du ska alltså på egen hand lyckas lära dig att hantera henne så jag inte störs av ert umgänge som tidigare. Du gav dig själv det ultimatum jag aldrig skulle få ge dig alltså. Du har varit väldigt klar på den punkten att du aldrig accepterar några ultimatum. Men helt plötsligt när jag då talar om vad jag tänker göra, ändrar du åsikt utan att blinka.

Ett år sa du, ge mig det och vårt förhållande ska bara vara platoniskt. Men du krävde att få utforma strategin utan min inblandning för att kunna känna att du gjort nåt du lyckats med. Denna gång ska alltså bli den gången. För vilken gång i ordningen är jag dock väldigt osäker på. Älskarinnan ska bli kompis.

Så igår.

När jag på jobbet får ett pling från en gemensam sida online och jag plockar upp mobilen lite hastigt för att kika om nån ville mig nåt.

Om det var det vet jag inte men budskapet kunde jag inte ta fel på.

En bild på älskarinnan och på en millisekund var stresspåslaget ett faktum.

Varenda katastroftanke var där. Hon i hans armar. Största kärleken. Den sanna.

Jag fick med mycket möda och stort besvär knuffa in mig på förnuftets väg. Det var långt och snårigt dit men till sist hamnade jag där men bara i diket liksom. Och så rabblade jag tyst för mig själv;

Tänk om han bara tar en fika med henne och pratar om vardagliga saker?

Tänk om hon bara varit där som vän, som han lovat?

Tänk om hon har kanske gått när jag kommer hem?

Tänk om han bara är glad över samtalet med henne och har maten klar?

Tänk om det faktiskt bara är så?

Tänk om?

Oavsett så ska jag ju hålla mina fingrar och reaktioner borta så du kan lära dig att knyta din egen rosett på vägen till vänskapens starka band för att kunna triumfera i höst.

Att kunna äta kakan och ändå ha den kvar.

Den eviga bullen.

Jag såg det direkt jag klev innanför dörren. Det behövs inte mer än en snabb titt för att få hela bilden klar. Det osade kärlek och det osade åtrå. Du gjorde ett försök att se ut som om hon inte haft nån sån effekt på dig alls men såna försök var skrattretande. Du skulle inte bara misslyckas i ett lögndetektortest, du skulle inte klara av att svara på frågorna.

Efter två timmar i ett rus av ångorna från henne gick du och la dig. Att kalla det vi hade under middagen och timmen efter var väl mer parodi än umgänge. Jag som är kass på att låtsas mina känslor tror inte ens att du fattade att jag i alla fall lyckades göra mig nollställd. Bättre skådespelarprestation än så kunde jag inte frambringa.

Vad gör jag med det här tänker jag. Är det här en del av hans väg mot att lära sig? Vad gränsen går? Just denna gräns alltså, igår? Analyserar han den? Och vad kommer han fram till? Att det var så trevligt att få hålla om henne igen efter so long time, no see, det måste vi göra om?

Tio månader kvar av året till normaldrickande men än känns det allt annat än just normalt.

Älskar,älskar inte,älskar..inna /del 1

Jag trodde det skulle vara enkelt att skriva om det här dilemmat men jag är så rufsig i hjärnan av känslor, vetskap och vetenskap, övertygelse, hopp och kärlek att det blir trassligt med ordningen. I huvudet är allt klart och redigt men sen att få ner det på pränt då hinner jag liksom inte riktigt med. Hur jag än börjar så känns det inte rätt håll att börja på. Hur ska jag lägga upp det? Som i bokstil? Punkter med symtom? Vad är syftet? Hur viktigt är det att få det rätt? Jag tänker kanske att jag kan skriva för att någon annan faktiskt ska läsa för att få förståelse för situationen, även att den är skriven och belyst från bara mitt håll, hur jag uppfattar den. För så blir det ju när man ska berätta nåt man far illa av, man beskriver hur man själv upplever situationen, sen är det ju att föredra om man inte är helt okänslig för den andra sidan och bara är ute för att tala om hur jobbigt man har det själv. För även här finns det två sidor av sanningen och man har sin egen ryggsäck att hantera med historia som påverkar.

Han älskar metaforer och för att få honom att lite se hur det är att vara den som får se den andra sidan så skrev jag detta och gav honom;

// Jag har ju alltid sagt att leva med en alkoholberoende är som att vara olyckligt kär, där du skaffat dig en älskarinna, som dessutom lever hemma hos oss. I början märkte jag inte av henne så mycket, du ansträngde dig för att vara närvarande och trevlig men försöken blev skralare och efter några år kunde du inte dölja henne och hon flyttade in helt. Det var så förnedrande att erkänna att du föredrog nån annan än mig, alla dagar i veckan om du fick. Så värdelös och skamsen man känner sig att vara den andra kvinnan i ditt liv.

Jag kommer alldeles för nära de känslor jag ser hos dig när älskarinnan lockar och hur humöret ändras från tyst och lite frånvarande till glad och förväntansfull inför henne. Förgörande för självkänslan är ingen överdrift och aldrig att jag drar det längsta stråt hur jag än försöker överglänsa den andra kvinnan. De försök jag gjort, när jag gjort mig till för att få dig att glömma henne, har alltid varit resultatlösa för det är dömt att misslyckas, och jag får se på medan du njuter av hennes sällskap och räknar dagarna eller timmarna till ni ses igen.

Du har erkänt mer än en gång att det är ofta är henne du tänker på under din vakna tid. Jag hade ju en tro och förhoppning att du skulle sluta träffa henne och upptäcka att jag faktiskt är en riktigt trevlig kvinna jag också, vi är ju faktiskt gifta.

Du erkänner också vid varje samtal, när jag vädjar att du behöver sluta träffa henne, att du är väldigt medveten att hon inte är bra för dig och vet att det enda rätta vore att sluta ses men du kan inte, säger du, för hon får dig att glömma dina bekymmer och så lättar depressionen betänkligt i hennes närvaro. Och jag undrar om det inte vore lättare då att du lever bara med henne så slipper du mina diskussioner om att ni ska sluta ses och behöver inte känna dig obekväm för att du låter mig få se hur mycket du älskar henne, men det vill du absolut inte för du älskar ju mig, säger du, och det ändras inte bara för att du har henne. Men jag känner mig värdelös, oviktig, ful och ointressant. Och jag hatar den tysta men synliga kil hon skapar mellan oss.

Jag tittar på dig och får en knut i magen av hopplöshet och undrar om du i alla fall inte kan tänka dig att träffa henne mindre och du säger att du ska försöka och så sitter vi där i soffan och planerar era träffar och när du ska vara hemma med bara mig. Du tycker alltid att det låter bra, sunt och viktigt för vårt äktenskap. Men de dagar du är bara med mig är du liksom inte alltid med mig på riktigt, du är lite frånvarande och håglös och det känns som du vill få tiden att gå till då den andra kvinnan kommer och du kan lägga armarna om henne och allt blir bra igen.

Du vill gärna presentera henne för mig då och då när du är glad och blir då även på så gott humör att du vill kramas med mig, men medan du har ena handen på hennes lår. Jag blir illa till mods och drar mig undan för jag vill inte ha med nåt som hon påverkar att göra. Jag hatar henne och hon hatar mig. Jag, för att jag inte betyder lika mycket som hon gör och hon mig, för att hon inte är välkommen. Nu är det ju dig jag skyller henne för, för det är ju du som inte kan släppa taget men hatet mot henne blir inte mindre för det.

Vår överenskommelse om vilka dagar hon är portad går alltid om intet och efter blir det alltid mer umgänge med henne som för att ta igen förlorad tid. Och hon påverkar så mycket annat i mitt liv när hon är där. Jag får ofta äta ensam för du behöver inte äta, hon fyller din hunger så det räcker, som du säger. Några gånger har du faktiskt blivit så verbalt förnedrande mot mig att jag tappat fotfästet för ett tag. När du vaknar dagen efter och hon är borta så är du som vanligt men tycker att jag nog kunde vara lite gladare, men hur lätt är det när natten bestått av dålig sömn i soffan för spritsnarkningarna och bilderna av er två tillsammans. Värst är att jag inte litar på dig när du är berusad, jag upptäckte att du skrivit helt öppet, till en kvinna du varit bekant med förr, hur vacker du tyckte hon var, då försvann min tillit och en alltid gnagande kvarnsten för risken att bli överraskad igen. Du trodde inte att jag kunde se det, för det kom inte upp i mitt flöde förrän flera dagar senare och du försäkrar att det inte var som jag trodde, det betydde inte vad det stod och allt annat som inte gör nån som helst skillnad för ångesten i magen. Det spelar dock roll att jag faktiskt tror dig, på ett sätt, vilket jag inte skulle behöva, men jag fick ytterligare påslag av vad alkoholen får dig att göra mot mig.

Ofta tänker jag att det vore lättare att du levde ensam, då skulle du inte behöva tänka dig för, för allt du gör. Din historia är förfärlig men jag önskade aldrig att bli utsatt för min, lika lite som du önskade din, men likväl får vi ta ansvar för den. När jag tar upp att jag tycker det är sorgligt orättvist att du gör så här så håller du ju med och är både klok och erkännande om din situation. Samtidigt så är du inte en vanlig missbrukare, en sån man läser om, utan du har alltid skött jobbet, aldrig varit bakfull och aldrig haft fyllekompisar. Vi har ju en vardag som alla andra också där allt fungerar som hos alla andra. Du har alltid bibehållit en viss klass trots en ovärdighet i ditt missbruk. Vi har olika åsikter om vad du är, i mina ögon är du en missbrukare medan du alltid hävdat att du har missbruksbeteende.

Skillnaden? Jag har inga problem att se att du är det, men du har. //

/ I min enfald var jag övertygad att jag kunde fixa det här men min övertygelse på mig förmåga har fått sig en ordentlig törn. Jag har ju alltid varit den som löst allt. Alla problem har jag kastat mig över och hittat lösningar på. Mitt signum. Maken inget undantag. Men jag har fått kasta in handduken, jag kommer aldrig betyda mer än älskarinnan. För han vill inte ta fighten med vad ett uppbrott innebär och vetskapen att aldrig träffa henne igen är för honom fullständigt otänkbar. Att ge honom begränsningar, då ser han rött och slår bakut och ständigt kommer vetskapen som en påminnelse att man kan inte vilja åt någon annan. Vill han inte, kommer jag alltid få spela andrafiolen. Varför lämnar jag då inte alltsammans? Det jag vet om min make, hans historia, ett liv i barndom som var ett helvete och med diagnos som effekt av det så kan jag inte säga att jag inte, delvis, förstår att han gör som han gör, låter älskarinnan få honom att glömma, som självmedicinering. Han har prövat allt annat som stått till buds men endast hon har varit den perfekta lösningen. I början av vårt förhållande var det inte riktigt läge att på en gång börja diskutera att han drack för mycket, men jag märkte att han hade svårt att sluta och att han drack fort och mycket. Det tog några år innan han erkände att han hade ett missbruksbeteende, som han sa. Men det har eskalerat fort med konsumtionen och i takt med den har diskussionerna blivit fler. Och jag tänker inte tystna om det. Det är vad han helst skulle vilja, att om jag aldrig säger nåt så kan han smyga in mer och mer alkohol och låtsas att allt är frid och fröjd.

Kommer aldrig hända, då är det bättre att leva ensam i ensamheten än ensam i tvåsamheten. /

Maken, min vackra vackra man, med en hjärna jag älskat sen första gången vi pratade, lugn och sansad, lågmäld och klok. De små gesternas man. Och så är han så galet vackert lång. Han passar så bra in i min bok. Samma sjuka humor. Underbar berättare. Vi har haft så många tillfällen där jag känt en samhörighet jag aldrig känt förut. Hans sätt när han pratar, om sitt liv som barn, anekdoter och såriga minnen, då lyssnar jag och älskar honom så det gör ont och det finns en sårbarhet jag vill försvara. Sårbar och ändå så stark. Han har egenskaper jag önskat ha i hela mitt liv.

Det fanns från början tecken att han hade problem med humöret, svarade illa och var lite negativ inför det mesta. Mycket var jobbigt och han satte sig ofta på tväre och blev irriterad när jag föreslog nåt eller bestämde nåt trevligt i all hast. Det fanns ingen förmåga att vara spontan. I början försökte jag svepa bort allt och låta det glida iväg men alltid med en liten knut i mellangärdet, jag har ju aldrig varit sån eller upplevt nåt sånt heller så jag var oförberedd för den typen av beteende. Det var liksom ont om glädje och skratt i honom, han log nästan aldrig men såg till att alltid ha öl i kylen för då blev han på bättre humör till han blev för berusad. Jag hade ställt det som krav att han inte fick vara alkoholist när vi träffades och han nekade å det bestämdaste och jag hörde inga varningsklockor på ett tag. Efter nåt år fick jag ändå nog av hans dåliga bemötande och sa att det fick räcka och då frågade han om det var ok att han började medicinera. Jag blev lite tagen av frågan men sa ja, om det hjälper dig så absolut. Sagt och gjort, medicin kom in i bilden och hans fula tonläge mattades av och jag pustade ut lite. Han blev inte så mycket gladare i humöret men det aggressiva bettet blev mildare. Om man inte fått erfara hans bästa sidor skulle man kalla honom otrevlig, arrogant och surgubbe. Så var han ju naturligtvis inte egentligen men för den utomstående kunde han säkert uppfattats så. Han skrattade ju sällan och ett leenden var väldigt ovanliga. Men när han gör nåt av det är han vackrast på jorden. Aldrig nånsin har jag heller känt mig hotad till något utan tvärtom, fredad och orädd.

En väldigt angenäm, och ovanlig, sida är också hans förmåga att klä sitt mående i ord och varken förminska eller förstora sina tillkortakommanden utan lugnt och sakligt berätta hur han fungerar och har aldrig annat än erkänt att jag har rätt i mina omdömen. Han säger att han inte känner glädje som andra, han kan bli glad om det händer nåt roligt och det kan även vara vissa stunder som inte är lika mörka men att han inte har glädje som inneboende känsla på sin mående-palett. Han har svårt att hitta musklerna för ett leende och det stämmer nog. Hans palett är 50 nyanser av grått och jag förmår inte ändra på det. Det blir lite tyngre för varje gång jag försöker för sen får jag stå där med min egen glädje som för sällan blir delad.

Hade det inte varit för hans beskrivning och förklaring hur det känns hade jag trott att han var olycklig med mig, och oftast hittar han inte någon anledning till att han mår som han gör, det har liksom inte hänt nåt, säger han, utan det är bara som en stor knut i magen, allt känns hopplöst och ångesten kryper närmre. Ibland, när det har hänt nåt som han inte riktigt kan hantera, som nåt snabbt uppkommet eller när han har ett måste över sig, besök hos barn och barnbarn t.ex. eller andra borden..då dippar han ofta redan när han får veta det. Han älskar sina barn och barnbarn men det är ändå nåt med att behöva ställa om sig mentalt. Han har stora drag av Asperger, det vet han, men även en fruktansvärd barndom med årtionden av terapi för att överleva så jag förstår ju samtidigt att han har men för livet. Om jag skulle beskriva det så är det som att inte har nån som helst marginal, till nånting egentligen, ingen uthållighet, vilja eller ork att ta tag i sitt nuvarande mående. Det finns orsaker till en del som jag förstår men inte till allt. Det effektivaste sättet har varit att samtidigt bedöva ångesten som lätta upp sinnet genom alkohol. Men det har blivit mer och mer som vid alla beroendevanor och med det ett ändrat beteende. Efter några år med alla tillfällen han druckit så blev jag blev jag mer och mer hatiskt till de gånger han drack. Det blir ju aldrig normal konsumtion och han blir en annan människa än den jag vill leva med. Aldrig aggressiv, aldrig stökig, aldrig jobbig, bara berusad och mentalt någon annanstans. När han mår som bäst i berusningen säger han ofta att det är så här han skulle vilja må hela tiden. Då är det lugnt i själen och lätt i sinnet. Men den känslan är ju inte så långvarig och efter det blir det bara tradigt och till sist somnar han. Själv säger han att han har missbruksbeteende medan jag är strängare och säger missbrukare. Han dricker inte varje dag men skulle vilja. Han tål stora kvantiteter. Blir aldrig nånsin bakfull utan vaknar i sämsta fall med lite dålig smak i mun. Men det är ju det..han är inte i min verklighet och inte i vår heller, utan befinner sig på en sidogata men ändå med mig nära. Jag är hans stora trygghet, det vet jag. Och jag vet att han älskar mig innerligt men han är slav under nåt jag alltid hatat. (Jag är dessutom född utan enzymet i levern som spjälkar alkohol så jag kan inte ens smaka på lättöl).

Det är bara så fruktansvärt tragiskt att han måste bedöva sig för att känna sig levande.

Och att stå vid sidan och se på känns destruktivt bara det. Ibland går det bra, det beror nog på hur han interagerat i vår vardag innan och hur stark jag känner mig själv. Har det fungerat bra ett tag och har han varit närvarande, har han låtit bli att dricka ett par dagar utan att dricka i kapp sen, små saker kan göra stor skillnad, så känns det ok att han nån gång dricker lite mer eller till och med lite mer ändå än vad jag annars vill vistas i. Det går under normalkonsumtion i mina ögon men inte på det viset det är och har varit, när han inte kan ta nånting utan att det triggar till mycket mer. Han fungerar alldeles som jag vill annars, utöver alkoholen, det är nog det som gör det så jobbigt också.