När livet liksom hickar till

De senaste fyra månaderna har 8 av mina patienter gått bort. Till åren komna och inte helt oväntat. Cancer hos alla. Borde vara mer härdad vid det här laget. Men det blir värre för varje år. Annat var det  för 30 år sen när min bana som personal tog sin början. Då reflekterade jag inte på döden på samma sätt som idag. Samma död. Samma sorg. Men så olika. Det som tar hårt är att jag börjar komma upp i den ålder där en del av mina patienter också är. Och med den kommer tankarna och frågorna.

De lite existentiella frågorna.

Lever jag fullt ut? Har jag gjort det jag velat i mitt liv? Kommer jag bli bitter när jag blir äldre? Kommer jag ångra?

Och framför allt.. är jag där jag vill vara idag?

Livet är för kort, det ska inte slarvas bort, säger många lite så där hurtigt utan att tänka på om de själva slarvar lite för mycket.

Men det är kort. Så fruktansvärt kort egentligen.

Om jag går tillbaka 30 år när jag var i 20-årsåldern,då fanns inte ålderdomen på min radar överhuvudtaget. Livet var fullt av ungar, hus, familj, släkt och vänner. Vardag och fest blandades med köttfärslimpa och kvartssamtal. Och det är gott så. Man hade så det räckte av bekymmer och problemlösning ändå.

Men nu då? Ja..nu är det annorlunda. Alla är jättevuxna, utflugna med egna familjer. Barnbarn och hela fadderrallan. Men de sätter lite perspektiv på ens förgänglighet på nåt sätt..den stora rollen som överhuvud och allena beskyddare är över. Nu väntar tiden med långa sovmornar och fri tid efter jobbet där man åker på stan och fikar eller lägger sig på sängen och bara läser en god bok. Inget som stör, inga som ska till träning eller ha hjälp med läxor.

Och det är skönt. Det är till och med fruktansvärt skönt. I början var det ren och skär lyx.

Det är nu..tio år senare som tankarna kommer. Och känslan av att slutet fasiken inte är så långt borta. Jag menar..jag har levt i 50 år. Jag kommer med största säkerhet inte leva lika länge till. I bästa fall lever jag 30 år till. Med bibehållen kvalité där huvud och kropp synkar väl.

30 år. Sonen fyller 30 nästa år. Dottern fyller 30 om dryga två.

Var tog den tiden vägen? Så fort det gått. Så oerhört fort, i efterhand.

Vill jag göra med mina resterande år? Hur vill jag forma dem?

Vad vill jag minnas?