Necesito que mi alma sonría

Jag har kommit fram till att min högkänslighet är direkt orsak till det mesta som rör mig och rört mitt liv. Det blir tydligare för varje dag i det pussel jag lägger för att nån gång i framtiden få nån stadig plattform att vila på. Där varje pusselbit hakar i den bredvid och skapar stabilitet.

Det går lite sakta bara för min smak men jag har alltid varit otålig, allt går ju så fort annars i huvudet så det där med väntan är, som dottern alltid sagt, klart överskattat. Hon hatar än mer att vänta och är också mycket mer impulsiv än jag.

Jag har varit tvungen att hantera saker jag inte räknat med och dessutom tagit beslut jag aldrig trodde jag skulle behöva ta igen. Sen länge har jag skytt överraskningar och försöker hela tiden scanna stämningar och tillfällen om jag eventuellt skulle känna att nån är på väg, så jag kan förbereda mig att parera.

Men att jag skulle bli så överkörd av alkohol att konsekvensen blir tillbakaflytt, den såg jag aldrig komma. Att han, trots mina böner och vädjan om att leva med mig istället, ändå skulle välja alkoholen, och i ärlighetens namn var jag aldrig ens i närheten i konkurrensen.

Hur tänkte jag? Jag, jag som aldrig trott mig om nåt. Hur dåligt rimmar inte det? Jag borde ju inte bli det minsta överraskad att bli bortvald? Det är, återigen, min högkänsliga sida som var så säker på att jag som ger allt, kärlek, kamratskap, tillit, respekt och glädje med samma självklarhet och styrka hela tiden, borde jag själv få? Jag menar..hade jag fått allt det jag ger så skulle jag nog aldrig tveka att välja mig, alla dagar i veckan. Jag älskar ju att vara jag. Jag älskar varenda sekund av att ge det jag ger av mig. Det är så nära ett rus jag kommer. Hur kan man välja bort nåt sånt?

Jag har känt det och jag känner det, ruset. Hur, var och av vem är bara för mig men jag vet exakt vad det vill säga att vara åtrådd, älskad och vald. Det är därför jag vet att jag aldrig skulle välja bort det. Men..jag vet att alkohol är djävulens utsände. Det gäller och hålla sig väl med honom så man i bästa fall bara får betongmössa på söndagen. Jag förlorade mot procenten och jag måste gå vidare.

Men min erfarenhet är det jag kommer leva på när jag flyttar hem och när jag åker tillbaka hit. För här kommer jag ha en bas, på nåt sätt, jag ska forska lite i det men här ska jag ha en plattform. Jag har fått bekanta som vill ha mig här. Däremot har tiden i grubblandets tecken varit nyttig. Jag har kommit fram till att jag vill förbli ensamboende men inte ensam. Mitt hem och min sfär är min källa till återhämtning på mina villkor. Jag har kommit fram till att jag inte bör ha förhållande som binder mig till att förhålla mig, just bunden. Ja, om det inte inträffar vid helt andra tillfällen..annars vill jag och behöver vara fri, min högkänsliga sida gör att jag mår bäst att inte utsätta mig för fastare förhållanden.

Däremot är jag ohyggligt kräsen när det kommer till just människor jag släpper in i min sfär. Min cirkel ska bli större men annorlunda. Jag har ju inte haft någon innanför den innersta muren på många år. Men nu, nu öppnar jag upp den men förblir lika kräsen med de som får komma mig närmst. En handfull olika men precis lika viktiga.

Livet är för kort för att vara ensam. Jag har varit så arg, så frustrerad, ledsen, sorgsen över allt som inte blev, att jag förlorat mer än jag förvärvat.

Jag måste samla på mig sånt som när min själ och mina sinnen. Hur det ser ut, av vad, vem och på vilket vis är inte längre viktigt om det gör rätt nytta. För mig. Utan att göra illa någon annan.

Man får va som man är, när man inte blitt som man ska va. / citat mormor / ( tror jag)