Borta bra men hemma..längtan tillbaka

Två veckor i kylan har förflutit. Jag kom inte till den varma årstiden men det kunde jag inte bestämma. Mysfaktorn är ändå stor och hösten har alltid varit min valda årstid om man frågat mig. Den passar min personlighet, allt blir lite mer tillåtet, man får gå ner i takt, kura och tända ljus. Och det blir mycket mysigare att krypa upp i soffan.

Jag har varit hos läkaren och jag har åkt och tagit em massa blodprover. En ny magnetresonanstomografi om två veckor och efter det får jag veta om jag måste opereras. Och jag har inte önskat nåt så mycket som att få slippa operation. Utan en sån så skulle jag kunna börja mitt liv, skaffa jobb, boende och min egen vardag.

För oavsett hur snällt det är att jag kan bo hos dottern så har jag ingen egen plats, egen tid, inget eget av nånting. Sen två småttingar ovanpådet och en svärson som pluggar heltid hemma. Det blir lite svårt för en som har ett väldigt stort behov av ensamhet. Men jag måste ju, åtminstone till jag vet om de ska skära i mig.

Jag har rätt svårt att anpassa mig här också. Ofta är jag på Gran Canaria i tanke och ord. Saknad och längtan tillbaka avlöser varann trots att jag känner att beslutet var rätt. Men jag tänker att, bara jag får min vardag så kan jag börja forma mitt liv.

Och så har jag blivit sjuk. Barnbarnen är små ilskna smitthärdar och aldrig att jag kommer undan så nu svider det i halsen och skaver i luftrören och om nån dag eller två kommer nästäppa och ännu mer hosta. Varje gång jag gör det, hostar, känns det som benet och ryggen ska explodera och blir det värre får jag nog ta mig läkaren.

Denna väntan, jag är ju rätt kass på att vänta, och gör att jag blir lite stressad. Och när jag inte har nån manual att följa så trampar jag luft. Jag behöver ha lite riktlinjer i alla fall, typ en ramberättelse, resten kan jag fylla i efterhand.

Och så kommer jag på mig själv att kolla in resor till Gran Canaria, bara för att försäkra mig om att jag kan åka dit om det blir allt för jobbigt att vänta. Bara nån vecka så där liksom.

Edit: Jag känner också en större aversion gentemot ex-maken för att han är kvar och kan njuta av min dröm. Klassisk avundsjuka kanske men jag unnar inte honom det.

Nedräkning från hästryggen

Cauda equina, hästsvans på latin och har gett namnet på nervknippet längst ner i ryggen, just för att det ser ut som en dylik. Har man som jag tydligen har, en kota, L4 , som glidit ner över den undre, L5, och dragit med sig disken ut så allt klämmer på hästsvansen, då riskerar man att få Cauda equina-syndromet vilket innebär att man förlorar kontrollen/känseln över urin och avföring och några andra mindre roliga symtom, då har man ca ett dygn på sig att operera innan man får bestående skador.

Mina kotor klämmer över det utrymmet, traumatologen pekade och visade hur det skulle se ut och mitt såg inte ut så. Jag har kvar muskelstyrka i stortårna, det är bra, men klämningen oroar. Och så fick jag en lektion i vad jag ska hålla koll på och det jag inte ska göra. Inga lyft, vridningar eller andra kroppsaktiviteter som innebär användning av ryggen, ja sex, trädgårdsarbete och sånt, som han sa, och du behöver ta kontakt med en neurokirurg när du kommer till Sverige.

Ja, för hängandes över köksbänken nätterna igenom är klart överskattat så nåt måste göras. Vad, lämnar jag till de i vita rockar och ett antal hundra tusen i studieskuld. Bara det blir bra.

I går tog jag in på hotell, sista veckan ska jag sola och äta hotellfrukost, försöka stressa av och få lite kontroll över tillvaron, sånt görs nog rätt bra från en solsäng. Lägenheten är så gott som tom och färdigstädad. Och så ska jag träffa mina kollegor, de två jag haft, som också ledsnade och sa upp sig.

Tisdag, sex dagar kvar på ön, det vet jag, men inte så mycket mer än så, sen är det mesta frågetecken och oöppnade lådor.

Sann förmån och så många skratt.

03.09. Ett liv, en matriark och sann njutningsmänniska somnade in och fick äntligen som hon ville. Få dö och i sin övertygelse omfamnas av maken, där där det alltid är vackert väder och människor snälla. Och är det inte det, har det stället redan både fått veta det och bassning.

De, mina sista 15 timmars vak jag hade var vår väg till avsked för oss båda. Jag läste högt ur boken, jag hade musik, jag pratade lite om allt möjligt. Men mest höll jag bara om. Nära, nära. Ända in i det sista var hon medveten och ville känna hudkontakt.

Hon vände sig lite, tog tag i min kjolshälla med pekfingret och drog sig ända in mot mitt bröst och låg som en liten fågelunge så i gott och väl en timme. Mina tårarna rann lika länge.

Att ha en människa som du vet kommer att dö inom loppet av några timmar så nära, stryka henne över håret, prata lite, se hennes blick och båda vet att båda vet att det är strax är slut är väldigt svår att beskriva, för att inte säga omöjlig. Den är så verklig i sin verklighet tillika omöjlig att greppa. Den är så många redan kända känslor men ändå helt egen utan jämförelse.

Första gången jag träffade henne sa jag, åh himmel är du kunglig? – Måste jag niga djupt kommer jag aldrig upp igen, så du får en puss i pannan i stället och det var också det sista jag gjorde, pussade henne i pannan och strök henne över kinden.

Sov gott, raringen och oavsett var du är så blir det ett vackrare ställe med dig där.

Och käre tid, så mycket roligare.

Det där med ryggrad ändå, va

Gjorde magnetresonansen i går. Nästan en timme i tunneln. När teknikern kom ut frågade han om jag behövde hjälp ned från britsen och fortsatte, Madam, your column is a mess. Oj, sa jag, hur menar du och när han såg min namnskylt och förstod att jag jobbade inom vården sa han, Want to see?

Och så gick vi bakom glaset och han visade bilder och berättade, nickade, pekade och sa igen, see, not good here or here, a mess, and I am not a doctor.

Nu tar jag inte jättesvårt på de orden, men jag såg att det såg inte helt ok ut. Bl.a. kota L5 tippade ut i kanalen med halva sin bredd. Misstänker att det är en del av spondylolistesen. Sen det vita som skulle vara en tjock, rak barriär mot innandömet var inte det utan mer som brett knådad deg. Bucklig och bullig. Jag har ju ingen aning om det är nåt som är av allvarlig betydelse, det kan ju vara av den arten att vidare åtgärd kan vänta eller gå tillbaka.

Men intressant var det.

Jag sa upp mig i går. Känns skönt. Väldigt faktiskt. Jag orkar inte längre. Nu ska jag färdigställa lägenheten, packa, passa på att sola och bada sen för att i slutet av oktober, början på november flyga tillbaka till Sverige. Och ta med bilderna på ryggen så jag kan få ett utlåtande. Det är lite olika hur man klassar operation här och där så det är ingen idé låta någon här bedöma om jag ändå kommer opereras där hemma.

Nu börjar ett nytt kapitel. I en helt ny bok. Jag ska försöka vara mer lyhörd och noga med vad jag tycker jag vill tillföra och behålla i mitt liv. Lite måste jag väl ha lärt för framtiden? Men som högkänslig är det ju lite fart på känslohastigheten och även om allt det vi känner är helt och fullt sant, behöver jag ta till strategin med att backa och begrunda innan jag går vidare. Vila lite i varat.

Jag sitter vak sen nån vecka tillbaka. Döende patient med några få dagar kvar. Droppet är borttaget och bytt mot fentanylplåster. Vändschema och munvård. Men mest bara se till att hon har det bra. Jag läser högt ur boken om Natthiko, skogsmunken, mannen jag jobbade med när han var på ön. Och så lyssnar vi på musik. Jag bredvid och håller min hand om hennes. Hon ser på mig, lyssnar och ler lite ibland. Andas lugnt och taktfullt än men det dröjer inte förrän den fasen går över till den sista. Värdigt, rofyllt och väldigt sorgligt.

Nytt kapitel i min bok är att börja nu och för henne blir det sista kapitlet i ett hundratvå-årigt liv, långt ifrån det som vi andra kallar liv och vardag. Av kunglig börd och mycket älskvärd. Vi har haft samtal jag aldrig nånsin glömmer och skrattat ihop så tårarna runnit när hon berättat. Hennes liv, hemligheter och sanningar bakom de finaste salongernas tjocka sammetsgardiner. En ynnest att få tagit del av henne.

Om en månad är jag klar med det här livet på ön. Overkligt och fruktansvärt sorgligt på så många sätt. Men ju mer det får gå runt i systemet justeras mina inre parametrar och jag kan se på det i lite mindre affekt.

Nu ser jag fram emot alla möten med den lilla lilla krets jag släppt in i min innersta cirkel. Träffa barnen som jag saknat så det gröpt hål i själen. Familjen som jag inte heller kunnat umgåtts med som jag önskat. Allt sånt finns nära om en månad.

Nya kapitel, ny bok. Första kapitlet ska jag döpa: Braständare, någon?

Öppet sinne eller öppet ända in?

I bland ramlar det över mig lite väl mörka moln. De är blandade med all möjlig sörja som inte gör en enda människa glad, en besk smak sprider sig om jag inte stänger alla spjäll. Och just det, att stänga alla spjäll, är ju speciellt vi högkänsliga så fantastiskt bra på. Not.

Sörjan, den har sitt ursprung i det som är. Det som hänt och det som både förmodligen och absolut kommer hända. Känslor att hantera, huggen i hjärtat, sorgen i själen. Avsked. Jag hatar avsked. Ett sting av aldrig mer gör sig påmind och jag går i kvav av det. Aldrig mer det som är. Att det nya blir bra ja, det är möjligt och kanske till och med troligt men det här..det här är aldrig mer. Uff. Vill inte.

I morgon, magnetresonans, och nu är inte svaret lika viktigt längre, jag har tagit beslut i den frågan oavsett. Men smärtan är lika jobbig och i går hade jag återbesök ang den nya medicinen. Ny medicin, codein denna gång, färre biverkningar och lättare utsättningssymtom, och så mer muskelavslappnande. Jag passade på och visa honom min svullna, hårda och väldigt ömma överarm som har en stor röd fläck som känns väldigt fel. När han fick veta att det var där jag fick vaccinet för 14 dagar sen blev han helt till sig. Fram med mobilen och fotade, tog mått och skrev ner, kände och tog allmänvärden. Och så prednisolon och lite kräm. Det skulle skickas in biverkningar av det här slaget till..nånstans, för att dokumentera sånt som är utöver normalt förekommande biverkningar. Inte så konstigt då att jag känner mig sjuk och helt ur slag i leder och annat skräp fortfarande. Det blev lite extra grädde på moset, tack så mycket livet.

Jag har beslutat att säga upp min fasta tjänst i mitten av oktober och lägenheten i slutet. Jag åker tillbaka till Sverige i slutet av november. Bittert känns det. Fruktansvärt bittert. Men jag känner en viss lättnad. Att stanna på de här grunderna som nu är aktuella var dömt att misslyckas, drömmen var ju inte det som blev även om jag inte i sig har problem att leva här ensam, absolut inte. Jag har ett litet, extremt litet nät här som vill ha mig tillbaka, och tillbaka kommer jag men på bara mina villkor nästa gång. Och så går det upp för mig vetskapen varför jag egentligen stannat så länge som jag har. Ett samtal med dottern, denna kvinna som förgyller jorden med sin fullständigt förvirrade, ocd-proppade helt och klart medvetna kontrollbehov till bredden av glädje för mig som mamma.

Hon sa bara, Ja alltså jag fattar inte att du inte flyttat tillbaka för länge sen. Hon har ju varit med från början av min dröm och alla gupp och avkrokar den tagit. Lyssnat, pratat, rått, undrat, hållit med. Jag har skrattat med henne så tårarna har runnit. Hon är så klok att jag baxnar. Så insiktsfull och medveten. Och hon tror att hon inte har nåt att komma med. Jösses.

Men det fick mig att tänka. Varför har jag inte flyttat tidigare? Och naturligtvis, naturligtvis vet jag ju det, egentligen. Det är detta evinnerligt för mig viktiga sammanhang. Det som tar så lång tid att känna sig hemma i. Det som gör att jag vet vad jag har att förhålla mig till. Min trygga identitet. Min bas och i mångt och mycket min viktiga levnadsmanual.

Nu rycks den bort här och jag måste börja det mödosamma och faktiskt rätt motsträviga jobbet i Sverige, att försöka skapa mig ett nytt sammanhang där jag kan vila. Det är med viss bävan, det erkänner jag. Jag hatar att skapa nya kontakter på ett sätt. Allt som man inte vet ska man klämma och känna på, jag är för trevlig för att vara konstig i överkant så det håller inte, nä jag måste vara så trevlig som jag är fast utan att skrämmas. Balansgång det där faktiskt. En gång var jag så trevlig som jag är och då kom den kvinnan och knackade på hemma hos mig. Om man säger så här, jag fick inte applåder när jag stängt dörren. Men jag hade inte sagt att det inte var ok att dimpa in oanmäld men hon hade tyckt att jag var så trevlig och hon var ju ändå i hoodsen, som hon sa. Stackars kvinna, det var ju inte fel på henne men det trodde hon inte på, för hon blev ju inte inbjuden. Ja, ni fattar dilemmat.

Jag ska bo hos dottern och hennes familj till en början. Stockholm. Blir så bra det går tror jag. Mycket jobbtillfällen, bra kommunikationer och ok strategiskt. Sen måste jag ha nåt eget. Min ensamma sida går under om jag inte får bo själv. Jag måste fundera ut hur och var jag vill bo lite mer permanent. Jag har några få men väldigt noga utvalda människor jag ska odla väldigt mycket trevligt med. Det vet jag.

Dottern sa också, med viss längtan,att mamma du har ju världens bästa läge nu. Just nu har du inget som binder dig till nåt du inte vill. Inga lån, krediter, äktenskap, fast jobb eller bostad som måste värnas. Du kan göra precis vad du vill. Jag är rätt avundsjuk på det faktiskt, sa hon fast jag vet vad hon menar.

Och så det ju. Det är frihet men också ett visst mått av rädsla och undran om det kan vara så bra, verkligen. Under lång tid alltså. Förmodligen kommer det inte vara lika lätt som det låter men jag ska i alla fall göra ett redigt försök att det ska funka. Hsp-sidan gör ju inget i livet på det viset lättare. Det kommer dubier, katastroftankar och fattighus lika ofta som reklamen på tv4. Och så reaktionsfarten, farten där ljusets hastighet har en del träning kvar att göra.

Men som jag redan bestämt så ska jag göra det jag vill och tycker om. Utan att be om ursäkt och ingen far illa.

Tänk, så olika man kan se på mig

Har hamnat i ett vakuum, trots det trampar jag luft och sjunker lite för varje steg jag tar.

Mycket omkring mig, just nu även ett speciellt uppdrag som jag var särskilt lämplig för, enligt kunden, en man, jag jobbar för. Vi har haft samtal så givande att jag lever på dem i många år. Intensiv närvaro, allvar, skratt och tårar.

Han behöver mig dygnet runt men inte dygnets alla timmar. En i stora kretsar väldigt känd och offentlig person i stora delar av världen och det mest priviligierade jobb jag nånsin utfört hos en av de behagligaste människor jag varit i närheten av.

Den här gången använder jag inte patient utan kund. Varför vet jag inte riktigt men jag ser honom inte som patient trots att han verkligen är det, i egentlig mening.

Hans liv är räknade i månader, på sin höjd nåt år. Med den vackraste av själar och livsglädje utöver det vanliga.

Två veckor med minimalt med sömn men det har aldrig varit lättare att gå upp bl.a. 03.10 för att åka några mil till honom. Sen hem, försöka slumra ett par timmar och så tillbaka och repeat.

Jag skulle kunna bo på plats men av anledning jag inte kan gå in på åker jag emellan.

Man 2, en annan, patient, som jag kämpat med för att vilja överleva har tagit beslutet om att inte fortsätta livet så idag har jag suttit i möte om palliativ vård. Det känns så där hopplöst när man inte lyckas förmedla livsgnista till nån som bara är 73 år. 7 % funktion på den njure som alls fungerar men vägrar dialys trots att det är väldigt smidigt att jag kommer och gör det hemma hos honom.

Men nej, han vill dö. Så i stället för hemdialys, livskvalité av bättre hälsa och flera år extra med familj blir det i stället övervätskad kropp med svåra smärtor till följd av svullnaden, andningssvårigheter och ett blodomlopp som blir mer och mer förgiftat för varje runda det tar genom kroppen för att sluta i blodförgiftning och drunkning. Han litar blint på att jag ser till att han kan dö i frid. Han vet vad jag tycker om hans beslut men säger med tröstande ord – I know love, I know, but I’m done.

I bästa fall fungerar ångestdämpande och morfinsprutorna hyfsat.

Man tre, maken, som ger mig ideliga bevis på hur oviktig jag är i hans liv.

Och jag känner mig..jag vet inte riktigt hur jag ska förklara men sen vi visste att jag skulle flytta, från den lägenheten vi bott i 18 månader innan han flyttade i februari, har jag varit själv och ensam om precis hela processen.

Inte så mycket som en krusning att hjälpa till, inte en fråga eller självklarhet att vi är två om det längre. Det var viktigt i början, när han skulle bott här och jag flytta ut. Då var det viktigt med fortsatt självklart gemensamt ansvar eftersom båda hade ju bott här lika länge. Och ja, för vi är ju gifta, bara med två boenden. Lät det då.

Nu låter det inte alls, mer än att han vid ett tillfälle tyckte att jag kunde bjuda över honom på mat, jag hade ju varit där två gånger redan, på 6 veckor.

Att vi har 80 kvadrat tvåvåningshus att flyttstäda och iordningsställa är inget han längre reflekterar över.

Han undrade också när jag kunde göra en sats med risgrynsgröt, för det gillar han.

Och så skrev han häromdagen att jag fick gärna höra av mig lite oftare.

Att jag kommer upp i drygt 230 timmar arbete i mars är verkligen inget heller han reflekterar över. Men det är viktigt att han får en kopia på mitt schema, som ju inte är aktuellt mer än de två första dagarna. Det är rätt kaotiskt med många fler akuta fall än vi egentligen har tid med, men det måste bara gå. Men han vill veta hur jag jobbar så han vet..hur jag jobbar.

Han är pensionär, ledig varje dag, tränar lite på morgnarna, sätter sig på uteserveringen och ölpreppar inför alla hockeytimmar på tv och tycker att jag kan höra av mig oftare.

Han har straffat ut sig själv. Han vet bara inte om det än.

Tålamod är en fiskares bästa vän

Ju mer jag läser om de typiska egenskaper som kännetecknar hsp, desto mer får jag att jobba med. Och tänka på. Och lära mig.

Allt ramlar in i hjärnan och verkligen inte med stil utan svängdörrarna slås upp och in rasar ett skred av information blandat med tankar, känslor och fakta.

Jag vet inte riktigt hur urskiljningen går till, varför den jobbar som den gör, för även om jag helt och fullt fattas logiskt tänkande, så fattar jag att det här är fullkomligt ologiskt.

Jag skulle behöva kunna plocka ut det jag vill hantera och lära mig på ett mer medvetet plan, men det är så svårt att navigera rätt i storm.

Lite som att försöka sätta på läppstift i en centrifug utan att måla utanför.

Energin det tar att hitta rätt, hålla kvar och slutföra så man är nöjd med resultatet är förödande stor. Då är det lite lindrigare när hjärnan har fri fart trots allt.

Men jag har lite bråttom, jag har verkligen inte ro att låta saker och ting få ta den tid det kan ta att bearbetas på ett sätt jag har nytta av. Jag måste få styra processen så resultatet blir bra.

Fakta ➡️ process ➡️ insikt ➡️ balans.

Skitbra plan, faktiskt.

Men inte min.

Min går ut på att sitta i stillhet, tystnad, total ensamhet, en mugg kaffe och försöka identifiera det jag behöver lära mig genom att stänga ute all annan stimuli.

Lite som fiske, när jag känner att kunskapen nosar på kroken sitter jag blickstilla och väntar, lystrar. Och väntar. Väntar på att den kommer lite närmre så jag kan knycka till med spöt och haka fast den på kroken.

Drar jag för snabbt eller för hårt, går den om intet. All kunskap som simmar omkring i hjärnan blir kvar i djupet. Och många gånger slutar det med att jag bara blir dränerad.

Men de gånger jag får fångst, är då jag får möjlighet att smaka på hur det kan vara när jag lyckats lära mig hur jag kan hantera min personlighet.

Kunskap ➡️ insikt ➡️ balans.

Ska vi säga så?

Dr. Jekyll vs Mr. Hyde

Jag blir så förundrad över hur man fungerar. Hur kvickt saker kan förändras, sånt man inte ägnade en tanke åt förut.

Hur mycket har med kunskapen om min högkänslighet att göra t.ex.? Är det så att jag i och med den gett mig tillåtelse att anamma och ge utlopp för känslor jag haft men inte vågat dra skynket av och på riktigt erkänna?

För jag vet ju hur jag fungerar, jag behöver veta vad som är i annalkande, jag behöver ha nåt att förhålla mig till.

Och så behöver jag veta att isen bär eller att jag är stark nog att skita i vilket. Inget av det har tidigare varit vidare övertygande så då har jag kvävt den delen av mig.

Men nu, nu när jag vet, vilken otroligt jobbig, stark och viktig kännedom om mig jag fått. Jag behöver inte må dåligt för att andra inte tycker jag är värd mer eller ska ha mer. Jag behöver inte nöja mig med de ger, jag kan reagera för att jag tycker de ger för lite. Jädra skillnad.

Och jag har ju alltid sett mig, och gör fortfarande, som en väldigt stark själ.

Jag har stångat mig vansinnig för mina barn med deras speciella behov, jag har slagits mot deras mobbare och mot systemet, jag har fortsatt slagits för deras väl och ve när behov funnits, så svag eller tillbakadragen har jag aldrig varit.

När det gäller andra än mig själv alltså. Det är ju den biten. Jag har skrivit inlägg om det så jag ska inte trötta ut med ett till men mina tankar går i förundrandets tecken, hur man kan vara som Dr. Jekyll och Mr. Hyde. Två helt olika personligheter inombords.

Och med det också krocken. De sitter inte på varsin axel, de bor grannar i huvudet och ryker ihop titt som tätt.

Mitt gamla jag och mitt nya. Just nu leder mitt nya, Jekyll. Irriterad, förbannad och less till bristningsgränsen där jag skiter i hur det går bara jag får bli ensam som slåss mot mitt gamla, herr Hyde,där jag inte har en aning om hur det här slutar egentligen och med det en brand i huvudet som inte går att släcka.

Men mest är jag ledsen. För allt jag inte fått uppleva i tvåsamhet. Sånt som jag ser överallt. Samhörighet, unnsamhet, ovillkorlig kärlek, såna saker.

Nån som ser mig. Mig.

Det är nackdelen med kunskapen jag fått. Innan var jag ledsen att jag inte fick det men tänkte att det var mig det berodde på. Då är det ju så, hål i själen men mitt att deala med, typ så.

Nu, nu kan jag bli galen över tanken på att aldrig få uppleva det, nu när jag förstår att det nog inte kommer an på bara mig.

Men så tänker jag vidare..jag har å andra sidan inte en aning hur man interagerar i en sån relation ändå så det är nog lika bra att det är som det är.

Men visst känns det när jag ser hur det kan vara, hur det borde vara. Det måste vara den mest berusande känslan i världen, att till vardags vara den som framkallar allt den andre behöver för att vilja vakna upp med just mig.

Hm, lite mycket moll i bokstäverna men det går över..bara jag får bli ensam.

Min syster sa en gång för länge sen att det är bättre att vara ensam i ensamheten än ensam i tvåsamheten.

En av de sannaste sanningar jag hört.

Den enes nytta, den andres elände

Regnet fullkomligt vräker ner igen. Turisterna, de som kom för nån vecka sen, har inte många lovord till övers för ön längre. Deras pärla, andrum och drömställe har fått helt andra superlativ i och med att storm och hällregn tilltagit i kraft och mängd. Deras en, två eller tre veckor långa vistelse har varit förgäves på det viset. Lider verkligen med dem, fy för att sitta inne och se dagarna försvinna utan att få valuta av allt fantastiskt här.

För oss som bor här är det efterlängtat, efter våren och sommaren som var rekordheta och för dammarna på ön som skriker ekande tomma är det viktigt att återställa balansen. Det här vattnet är livsviktigt för det mesta här.

Jag väntar på ensamheten. Jag längtar så intensiv att jag har svårt att inte tappa det. Måste stå ut lite till.

Det är lite märkligt ändå, i så många år som vi bott under samma tak medan vi levde, jobbade och hade fler skavande tillfällen, så får man toknog när livet skulle börja på en plats där allt skulle vara enkelt.
Så fel man kan ha i sin övertygelse om vad man trodde sig veta. Att allt löser sig bara man följer sin dröm. Att jag skulle trivas och njuta här hade jag redan förutsatt. Jag har ju vetat sen jag var liten att jag ska leva utomlands när jag blir äldre. Kanske inte så tidigt som strax över 50 men nu blev det så och med det flera år till att leva här.

Jag hade däremot inte estimerat att bo här ensam.
I didn’t see that one coming, som man säger.
Jag hade en föreställning om nåt helt annat men det bekräftar ju bara att jag är kass på konsekvensanalyser. Jag trodde jag tänkt på allt. Allt som kunde hända och allt som jag kunde göra om det gjorde det.
Men inte ensamheten. Den var ny.

Men den kom som en skänk från ovan måste jag väl tillägga och är det mest angelägna jag kan komma på jag behövt sen diagnosen sonen fick för 25 år sen. Om det är karma vet jag inte. Om man nu ska svänga sig med sånt som man egentligen inte kan nåt om. Ödet, slumpen, eller bara sunt förnuft. Att han skulle bli så illa däran att jag valde att bli särbo och få ensamheten alldeles gratis eller var det förutbestämt att han inte skulle kunna låta bli alkohol? Ja, jag vet att alkoholism är en sjukdom men lite trodde jag nog att jag kunde få honom att lära sig leva som normaldrickare.

Men där har jag inte en tjatte. Jag betyder inte ett skit när allt kommer kring. Snöpligt på ett sätt faktiskt och jag har tänkt väldigt mycket på mina förhållanden. Ska skriva ett eget inlägg om det men nu har jag ett schema som blev väldigt fullt och mina fyra dagar ledigt denna månaden har blivit en, som kommer ryka vad det lider, det vet jag. Många multisjuka, tre nya patienter lades in på mitt schema idag. En av dem ska ha vård två gånger om dagen, de andra bara varje. Sen alla andra. Arbetsväskan har jag öppnat och stängt säkert tusen gånger nu. Nyopererat diskbråck, höftbensfraktur, en ramlade ur sängen, ventrombos, diabetes, kateter och såromläggning. Människor med all sköns problem men de är på bättre humör än de patienter jag hade i Sverige. Värmen? Livet här? Vården?
Jag vet inte men det är trevligare att jobba här i alla fall, det är ett som är säkert. Och just nu är det dessutom det som håller mig från att göra nåt jag får ångra. Hamna i affekt är nåt jag vill undvika, det slutar aldrig bra och just nu är det farligt nära.

Tänk på vad jag säger så jag inte säger vad jag tänker.

Så nära men ändå så långt borta

I dag blev jag mormor för andra gången. Liten Nova tittade ut på beräknat födelsedatum. Inte jättevanligt att det blir på prick dag.

Jag var med när storebror föddes och jag skulle varit med även denna gång men corona satte stopp, bara pappan tillåten i rummet, men jag kunde inte ens komma till Sverige p.g.a nämnda skitvirus.

Men hon ringde på facetime så långt det var möjligt från bb-salen och så strax efter. Gott att få vara med när det händer även om man är 500 mil bort.

Det känns skit faktiskt att inte kunna vara där och hålla om, framförallt dottern men även liten kicka. Saknaden efter närmsta familj börjar ta ut sin rätt på riktigt nu.

Hur lång tid det dröjer innan jag kan åka vet jag inte i dagsläget men jag måste få garantier att jag hinner få fram pcr-bevis på en vecka.

Såväl dödlighet som smittade ökar mycket nu även på Gran Canaria. Utegångsförbudet under flera veckor nattetid under jul/nyår/deras julafton har fungerat sådär kan man konstatera och jag misstänker att det kommer bli konsekvenser av det.

Varenda vägkrök på väg till vissa patienter är polisbemannat nattetid och de stoppar alla misstänkta sociala samvaroplaner. Har du inte tillstånd från polis eller annan myndighet att få vistas ute är farbror blåljus allt annat än nådig.

Och så river jag ännu ett blad i almanackan.