En behaglig doft av rotad trygghet

Beslut i affekt

Ja det blev nog lite så. En kväll fick jag nån slags härdsmälta. Toknog liksom. När jag blivit inbeordrad, för jag vet inte vilken gång i ordningen, förstod jag att jag var tvungen att hitta en lösning, annars var risken stor att jag inte skulle resa mig igen efter en kollaps. Jag hade känt mig trög i huvet och var hela tiden på spänn för att inte tappa skärpan medan jag jobbade. Arbetet krävde stenkoll och snabbhet annars var risken för död överhängande. Men med arbetstid ofta på 250 timmar i månaden, nattetid, kan man inte bli annat än rädd att göra misstag.

Även maken var evinnerligt less på sitt jobb där kriminella med diagnos spydde ut vilka rättigheter de minsann vet att de har och att de ska polisanmäla hit och dit, skada sig här och där om de inte får som de vill. Riktiga avskum, i min bok, som hotade med anmälan så fort de inte fick som de ville.

Så jag sa att jag vill leva ett bekymmerminskat liv nu. Nu. Med så några måsten det bara går. Vi hade ju redan pratat om att köpa vårt boende i värmen i framtiden men ingen av oss ville egentligen ha mer att styra med, som lån, avgifter, registrering av hyresgäster, skatter och alla andra avgifter som kommer med ett köp. Allt på spanska också. Och så ville vi ha friheten att resa och bo var vi än kände lockade.

Nä, sa jag, vi säljer allt. Lägenheten, alla prylar och så säger vi upp oss från våra fasta tjänster och jobbar på timbasis när vi vill eller behöver. Ingen av oss, med våra utbildningar lär ju nånsin drabbas av arbetslöshet. Vi kan ju jobba precis varsomhelst.
Det var som om det lättade i själen samtidigt som en hel massa saker ramlade in och ville ha klarhet. Var ska vi bo när vi är i Sverige? Hos barnen, som lite payback-time, smålog maken. Har vi fyra stycken där alla bor i hus borde det finnas nån liten plätt vi kan slå läger på. Och det kommer inte bara vara en som får dras med oss utan vi alternerar förstås. Vi tränger oss inte på utan det ska finnas plats och vilja. Gärna nåt på tomten eller ett rum i källaren.

Samtidigt får vi en möjlighet att träffa både barn och barnbarn på ett helt annat sätt. Vi kan bo varsomhelst egentligen. Hotel, vandrarhem eller barnen. Viktigast är att vi känner oss fria, ostyrda och ostressade.
Sagt och klubbat.

Vi började redan samma dag. Uppsägning av facket, a-kassan och tidningen. Sen gick maken ur svenska kyrkan ( jag gick ur för 20 år sen).
Vi plockade ner mängder med saker från förrådet. Sorterade till barnen i lådor det de ville ha, kastade och lade till försäljning.

När beslutet väl tagits blandades tankar om resor, ledighet och frihet med tankar om ånger,oro och beslutsbalans. När jag krupit upp i soffan en regnig höstkväll med städad lägenhet, tända ljus och en behaglig doft av rotad trygghet, nästan inget ljud på Tv:n, ljusen som luktar lite jul, det mysiga regnet som smattrar på altanen och den där känslan som infinner sig när man är så där i total balans, då kom vemodet över mig. Utan eget krypin försvinner den balansen, tänkte jag. Hur kommer jag må av det? Ånger? Oro? Kan jag överföra den känslan till mitt inre och ta fram var jag än är och bor? Jag vet faktiskt inte. Men jag hoppas innerligt det för när vi väl sålt är det för sent liksom.

För hur mycket jag än tycker att jag är realist, att saker inte får ha för stort värde och betydelse, så är det skillnad med ens egna krypin. Utan ett sånt är risken att man känner sig rotlös. Eller kan det rentav vara en frihet i det också? Så gick tankarna ofta ofta.

Vi gav upp tanken att bo hos barnen medan vi är i Sverige, de behöver sin frihet med sina familjer, och skrev oss och även bor då hos min syster, svåger och systerdotter.
Första flytten gick i alla fall hit till San Agustin dit vi alltid vill tillbaka och hit planerar vi vara åtminstone ett par perioder till. Så långt tror vi att vi vet. Men vi har inga måsten.

Ny vilja? Ny utmaning.

För vad är det värsta som kan hända?

Att vi ångrar oss?

Vi kan inte ångra oss…vi ändrar bara planerna till nåt annat vi vill.