Tajming är inte min tekopp

Jag kände en dragning i ögonvrån och det stack lite i örat. Jävla skit också, tänkte jag, nu kommer det ett skov mitt i alltihop. Veckan som började så himla trevligt.

Jag har haft två veckor i Sverige. Kom hem för två dygn sen. I två år har jag bara pratat med mina barn via chatt och facetime. I två år har jag längtat efter att få hålla hårt om dem och umgås så mycket att det skulle räcka till nästa gång jag fick en innerlig kram. Dop skulle det bli, sista dagen innan flyget. Det var bestämt att vänta med det tills jag kom hem så jag kunde vara med. Träffa alla, barn med familjer, syster och familj, mamma, pappa och flera till. Jag skulle åka härs och tvärs så jag fick träffa alla. Jag hann med de flesta innan jag kände den där dragningen i ögat.

Det första jag tänkte var att barnbarnen smittat mig igen, det gör de alltid nämligen, och jag tror att så var fallet även denna gång. Jag har ju varit extremt noga med avstånd även i Sverige, alltid munskydd och pcr-test flera gånger under tiden.

När det stod klart att det var bihålorna och inte ett skov inköptes nezeril, näsdukar och smärtstillande. Sen kom öronvärken samtidigt som halsbranden och det var bara att öka alla doserna i både styrka och antal. Och sen kom hostan.
På två dagar hade jag blivit så dålig att jag inte riktigt visste vad som hände runt mig men jag vägrade lägga mig och vara sjuk, fattades bara att jag skulle missa allt nu när jag äntligen kommit till Sverige.

Så jag gjorde som jag brukar. På med skygglappar och bunkra med Strepsils, Treo, Nezeril och näsdukar.

Till dopet kom jag aldrig men jag var med på fikat efteråt men minns inte så mycket av det. Det mesta de fyra sista dagarna var dimma och blurr och mina försök att vara social måste varit sorgliga. Allt var som utanför min fattningsförmåga och jag kände paniken krypa på efter nån timme vid kaffebordet. Väl på flygplatshotellet var jag så sjuk att jag inte minns hur jag kom dit och jag bad en stilla bön att jag skulle klara flygningen några timmar senare. Det fanns gånger jag allvarligt tänkte att jag skulle ge upp och låta de komma och hämta mig, till nånstans.

Jag kom hem. Och jag åkte till akuten. Efter röntgen och läkarundersökning konstaterade man att jag har akut bihåleinflammation, öroninflammation, halsinfektion och bronkit. Inte undra på att landningen kändes som att riva ur båda trumhinnorna med gaffel.
Läkare i den offentliga sektorn här på Gran Canaria är lite av det uppgivna, arroganta släktet man inte gärna träffar när man är som sjukast, men det får man alltså göra för det är här de är. Som på akutmottagningen. Vården är gratis och spanjorerna, vad man sagt mig, ett hypokondriskt folk och där kanske en del av läkarnas uppsyn ligger till förklaring. Ingen ursäkt men förklaring. Man söker tydligen för allt och ingenting och det tröttar väl ut.

Men det är inget fel på handlingskapaciteten när det finns nåt att åtgärda. När jag ropades in från utanför, där sitter nästan alla utanför dörrarna och väntar så ropar de i högtalarsystemet ditt namn som på en tågstation, så hade läkaren redan skrivit ut penicillin, spray och kortison. Och så pratade hon fort, på bruten engelska som jag i dimman inte riktigt greppade men nåt om nån spruta hon var angelägen att jag skulle ha. Ja, sa jag, om du anser att jag borde så absolut.
Hon lyfter luren och säger – You can come in now. I det samma öppnas dörren och en sköterska kommer in med en spruta och ber mig stå upp. Hon drar ner byxlinningen till sätesmuskeln, känner lite i huden och klappar in och drar ut nålen i samma rörelse. Kastar sprutan i hinken för stickande föremål och går ut. Och jag fattar ingenting av vad som hände. Stod hon utanför dörren med sprutan i handen och väntade på klarsignal från läkaren? Penicillinet är starkt fick jag veta och får inte ges till de under 18. Nåja, det är jag med råge. Och så länge jag blir frisk får sjukvården se lite annorlunda ut och skriva ut medicin bara för vuxna.

Jag hade en klar önskan om hur veckorna skulle te sig men det gick ju inte riktigt det hållet men jag fick i alla fall träffa dem och det var viktigast av allt.

Att få hålla i barnen, rent fysiskt var mer laddat än jag trott. Det ligger nåt ursprungligt i att få känna deras hud, värme och hjärtslag. Att kunna hålla hårt och bli omfamnad är så helande samtidigt så otroligt jobbigt när man måste släppa för att man ska åka bort igen.

Jag var inte beredd på hur fort de två veckorna skulle gå och hur snabbt det långa avståndet och bortavaron skulle komma tillbaka. Det kändes inte färdigt att lämna och i den feber och sjukdimma jag var i så hade jag inte hela fokus närvarande heller och nu när jag sitter hemma uppkrupen i soffan i San Agustin känns allt lite rumphugget. Men jag fick umgås den första veckan och de minnena är klara och tydliga.

Jag fick mig några tankeställare som kommit att röra till det rätt bra i huvudet. Ni vet..när man tror att man tagit rätt beslut bara för att det känts så när man tagit det, så kan det ändå kännas annorlunda när man ser vad beslutet har gjort medan man varit borta.

Många tankar blir det. Många bränder att släcka. Ännu mer förvirring.

Alla dessa frågor som aldrig verkar få några svar.