Tålig snickare sökes för privatlektioner?

Sitter i soffan, hemma efter en tur till ett köpcentra några mil bort. Tänker efter ännu en gång.

Gör min läxa nu i efterhand, den som är så otroligt svår att ta fram i stunden, och backar tillbaka till gårdagen, analyserar och omvärderar.

Ställer mig frågan, för vilken gång i ordningen har jag tappat, – var det verkligen så förskräckligt, det som hände i går?

Men jag hann inte backa igår från mina känslor eller reaktionen, den kom ögonblickligen, jag hann inte använda verktyget jag fått i läxa på rätt sätt, typ att lära mig hamra med ögonbindel utan att slå mig på tummen.

Ni vet, träna, träna, träna till du har blånagel på varenda finger, sen sitter det och du kan pricka spikskallen och dra in den i väggen på ett slag. Utan svordomar och övertändning i hjärnan.

Jag hade behövt kunna det igår, blunda och hamra rätt men istället fylldes jag av en märklig känsla av att bli kränkt och bara det är ju en skymf mot dem som verkligen blir det.

Jag behöver inte nämna blånaglarna jag har idag.

Så, med förståndet är jag på det klara med att jag känt för starkt, för länge och för..orättvist.

Då är ju min eviga fråga, vad är lagom att känna? Och hur hamnar jag där?

Spikjäveln måste ju in i väggen utan blånagel för att ha gjort läxan rätt.

Jag bryr mig inte egentligen om att han gick in, jag har som sagt inget att dölja.

Vad var det då som hände?