Att tassa på andras tassar

Jag behöver en hatt

Sitter uppe redan, klockan var bara strax efter tre när jag vaknade. Tänker. Känner in. Reflekterar. Tittar ut mot köket, hör det svaga summet från kylen, ser våra saker, våra saker vi använt så självklart men som våra händer snart inte kommer nyttja längre. Allt ska bort. Kastas eller ges till barnen för de som vill ha nåt av det. Troligen blir det soptunnan för det mesta, alla har ju sina egna grejer och vill inte ärva. Man gör det mindre och mindre nuförtiden, alla vill ha nytt och sin egen stil. Det är bara om det finns saker som är dyra, hippa och är oanvända som kan locka ätteläggen. Och jag har så svårt att kasta saker som är fullt fungerande, hela och rena. Slöseri med jordens resurser säger jag och barnen håller med men tackar ändå snällt nej.

Det som ligger allra närmst hjärtat och som jag varken klarar att kasta eller sälja har jag ändå trugat på mina nära att ta hand om medan vi är borta och som vi kan ta tillbaka om vi nånsin skaffar nåt eget igen. Det känns ändå som en bra kompromiss. Deras att använda eller stoppa undan men inte utom räckhåll.

Hur kommer jag känna när allt det jag ägt är borta? Allt det som på nåt sätt symboliserar identitet, både i själ och ägande. Att göra sig av med det som tagit årtionden att lägga till sin identitet, längtat efter, sparat till, önskat och fått och som säger väldigt mycket om vem du är, gör ju att du tappar en stor del av den biten, även att det inte är du på riktigt, det sitter ju inte i sakerna utan på insidan men oavsett så identifierar man sig med det man har och hur man har det, för hur ofta säger man inte –det är såå mycket jag.

Jag är inget undantag. Mitt hem är min borg, jag vill ha det bara för mig, maken och några av våra allra närmsta. Helst ingen annan. Det är det ställe jag känner mig helt fredad på. Jag älskar att bo här. Möblerna, möbleringen, sakerna och på det sättet vi format vår lya. Det är lugnt, vackert och tryggt. –Det är såå jag – Och nu ska vi flytta härifrån, göra oss av med alla våra saker och bo möblerat 9 månader om året utomlands för att bo inackorderad hos våra barn resten av tiden. Kommer jag klara det överhuvudtaget? Att inte äga nåt mer än kläderna jag bär med mig. Känna mig lika hel och trygg i mig och mitt utan mitt hem? Att kunna stänga in oss har ju varit vår överlevnad många gånger. Ostört återhämtat oss när verkligheten kommit lite för nära och ruskat om i lugnet.

Min önskan är att jag ska kunna kanalisera om den känslan så att insidan välkomnar lugnet, tryggheten och den inre friden där istället.

Mitt hem är min borg får bli wherever I lay my hat that’s my home.

Sen har vi dilemmat med att bo inackorderat under några månader. Inte bara hur jag kommer klara mig utan min egna trygghet, egnahemmet, utan att bo i någon annans hem samtidigt som barnen också bor där. Andras hem, andras levnadsvanor. Man skulle kunna tro att skillnaderna inte är så stora då det ju är våra egna barn men det är inte mycket som är lika med vårt sätt att leva. Och det klart att det ska skilja, vi är ju trots allt en generation äldre med allt vad det innebär. Och så knatar det omkring barn i alla hem.

Vi var noga med att försäkra barnen om att det var mer än ok att passa när frågan lyftes om vi kunde få låna lite yta, ett gästrum, källare, uthus eller vad som att sova i när vi var i Sverige, och det fick vi absolut, sa alla barnen. Vi kunde låta vår säng bli en fin sovplats för deras gäster under resten av året så behövde de inte köpa nån sån, det tyckte de var en jättebra ide’. Men nu, nu när det närmar sig, känns det lite avlägset, det där med ytan. Inte för att jag tror att man ångrat sig men vi känner oss lite i vägen. Vi hade säkert gjort samma sak om vi var unga och bott i vårt eget för första gången och haft egna rum att möblera, vi hade inte velat att någon skulle komma med åsikter eller ha egna viljor i vårt hem. Vi är bara glada att de vill ha oss där alls och vet så väl att inte vi äger ytan utan vi bara lånar den när vi är där men känslan att vi gör lite anspråk kryper närmre.

Men så tänker man till…vi överreagerar, vi är dödströtta och utarbetade, det har varit en riktig skitperiod, alldeles för länge med hopp, förväntningar och löften som blivit mest pannkaka så vi är nog lite överkänsliga. Förväntning på stensäker snabb, smidig försäljning som skitit sig, osäkert att få hyra ut, jobbet som redan brutit ner en och sömnen blivit mer än skev i många månader, en far som nyss gått bort och en som nästan inte reder sig p.g.a smärta och ännu utan diagnos. Det finns mycket mer, det här blev ett axplock. Och dessutom en make som ligger sjuk första veckan som för-alltid-ledig. Petitess kanske men smolk i glädjebägaren.

Men vi har fyra barn med respektive som är genuint snälla och omtänksamma individer som önskar oss världen och dessutom älskar att umgås med oss så när allt ordnat sig och läget är mer klart så kommer det kännas annorlunda, det vet vi. Då spelar det inte så stor roll om vi sover i enkelsängar eller i rum med gåband och gym.