Vänner och Ovänner

Det är så konstigt med mig. Jag är trevlig. Jag är social. Jag är anpassningsbar. Jag är snäll. Jag är uppriktigt intresserad av andra människor. Men jag vill inte ha några vänner. Jag skulle vilja vilja ha det. Jag har haft det. Några stycken. Min bästis i mellanstadiet. Min bästis i högstadiet och mina tre nära vänner i vuxen ålder. Fem stycken jag räknar till skaran bästa / nära vänner. Då det begav sig. Ingen av dem hade jag samtidigt. De två i skolan ebbade ut av naturliga skäl, man flyttade och växte ifrån varann. De andra tre, de i vuxen i ålder, där var det två av dem som höll måttet, den ena mer än den andra. De som inte svek mig. Men vi växte också ifrån varann på nåt sätt. Jag flyttade i och för sig också. Men jag hade känt det redan då. Den här känslan att vilja dra mig undan. Kontakten gav mig mindre och mindre och istället blev jag rätt uttråkad och nästan irriterad över att de inte utvecklades åt nåt håll. De var nöjda med det som var och behövde inget annat. Skön känsla, måste det vara men ändå inte.

Att bli uttråkad på människor och umgänge har ställt till det genom åren. För när jag träffar folk som jag tycker är jättetrevliga kommer känslan att det skulle vara så gott att ha lite vänner. Och så bjuder jag till på det sätt som sig bör när man är väluppfostrad och gör som konventionen kräver. Man låter människor se att man är lika intresserad av fortsatt relation som vad de är. För känslan är ju trevlig och äkta, där och då. Men det slutar alltid med att jag drar mig undan när mobilen ringer eller om man stöter ihop på stan och jag blir medbjuden på fika eller att vi ska höras på telefon. Och jag vill bara försvinna från jordens yta. Känner mig som en jagad hare och får nästan hjärnblödning när jag ska försöka komma på en vattentät ursäkt till varför jag inte kan.

Det känns som att jag måste gå emot min personlighet och inte vara så trevlig som jag faktiskt tycker om att vara för att inte locka folk till mig som jag sen måste avvisa och må dåligt över att jag inte orkar med. För jag tröttnar så fort på folk. Jag kan bli väldigt uttråkad. Jag har börjat fundera på vad det beror på. För problemet måste ju rimligtvis sitta hos mig. Kanske att jag har svårt att bli skuffad i en riktning och jag har aldrig gått i flock om man säger.

Har alltid haft svårt för lagidrotter, gruppmöten och göra som alla andra. Jag förstår dem och jag tycker om att titta på dem men vill inte utöva dem. Mina idrotter har varit pardans, judo och gymträning och nu förstår man kanske mer varför jag gjorde de valen. Nu blir det inte nåt av nåt längre när kroppen vägrar samarbeta men jag jobbar med mig där. Och sen så vill jag umgås när jag vill. Eftersom jag har sånt ensambehov och andra verkar inte ha det..så blir det ofta att jag känner mig tvungen och jagad att umgås. Det är ju lite orättvist, jag vet det..att jag ska få styra och ställa och det ska ske på mina villkor men det är inte helt sant heller, det är bara det att det verkar vara en del måsten med umgänge. Man måste bjuda igen inom en viss tid och man ringer/ hör av sig varannan gång och en massa andra mer eller mindre outtalade regler jag inte riktigt klarar av. Jag förstår liksom inte de outtalade reglerna. Och hittills har jag inte träffat någon som är som jag om man bortser från min syster och make, som inte slukar dig bara för att du är trevlig. Helt kravlös. DU hör av dig för att DU vill. För att DU behöver det. Och jag gör likadant. Om jag sen hör av mig fyra gånger innan du hör av dig..spelar ingen roll. Vet jag att du är ärlig och tycker om när jag hör av mig oavsett, så ska det se ut så. I min bok. Det jämnar ut sig i längden. Det kommer säkert en tid där du hör av dig fyra gånger för att du behöver det innan jag gör det. Otvunget, självklart och tryggt att veta. Det händer ofta med mina barn. Jag har ett behov att låta dem veta att jag älskar dem. JAG behöver det. Nu vet de väldigt väl att jag älskar dem men jag skickar iväg ett Mamma älskar Dig, var rädd om dig eller bara ett hjärta för att JAG behöver låta dem få veta det.

Min make däremot, hans närvaro blir inte tråkig eller jobbig. Jag blir betydligt mer trött på mig själv. Jag tycker om vårt soffhäng där vi pratar om allt mellan himmel och jord. Han är av den väldigt lugna sorten och säger ofta inte mer än han behöver men jag älskar hans hjärna och hans sätt att vara på. Han och min syster har de vassaste hjärnor jag vet. Hon har alltid varit min mentor och kloka trygghet. Och ungarna, tiden när de bodde hemma var den viktigaste tiden jag haft och den mest betydelsefulla. Endast då har jag känt mig komplett och att umgås med dem räknas inte till samma skara som andra, de är två tredjedelar av vår treenighet.

I bland känner jag mig som en riktigt udda person som inte vill eller klarar av ha ett socialt liv i verkligheten men det hjälper inte när jag inte klarar av det liksom. Det är därför jag älskar internet. Där kan jag röra mig helt fritt och otvunget, utan krav på motprestation eller umgänge. Jag älskar det skrivna ordet och att vandra mellan olika sidor,läsa och kanske göra små avtryck i form av en kommentar, gillamarkering eller ett hjärta och visar att jag finns och förmedlar mig men jag tassar lika osynligt ut som jag tassar in, om jag vill och framför allt, när jag vill. Helt på mina villkor. Vill jag inte vara med längre, stänger jag bara ner sidan.

Den egna viljan är det viktigaste jag vet. Om du inte gör nåt av egen fri vilja så får det vara. Åtminstone när det gäller mig. Jag vill inte att du gör något mot din vilja för min skull, då är jag hellre utan.