03.17 vaken, en kanna kaffe och rätt många svordomar

Ny vaken natt. Vaknat otaliga gånger sen jag släckte lampan. Benet värker och huvudvärken oroar. Sen några veckor ligger den som en direktlänk ned i ryggen, känner inte igen den, men varje gång jag råkar röra mig fel så spränger det i benet upp i hjärnan. Så jag är uppe sen länge. Musik, kaffe och soffan.

Tittar på fotografier på mobilen från livet i Sverige. Känslopaletten blir aktiverad i varenda riktning och jag försöker bena ut vad jag egentligen känner. Och varför. Försöker också att hålla isär min sorg över det jag älskar så mycket här och som inte finns i Sverige eller går att skapa.

Det första fotot är på en tavelhylla i min forna hall, min brosch och namnskylt jag hade i jobbet ligger där. Nostalgisk som jag är på vissa sätt är det nåt jag inte förmått att göra mig av med. De har hängt med sen i mitten av 80-talet. Ett av sammanhangen jag behövt. Mitt yrke. Där jag känt mig behövd och tillräcklig. Mjuka, tusentals gånger tvättade, byxa, bussarong och rock eller klänning. Både vita och gröna uniformer har jag jobbat i och känt mig så hemma i dem alla. Många känslor, starka, sorgliga, uppgivna, ja egentligen hela paletten sitter i kläderna, jag har jobbat himskans länge. Bilder flashar förbi, 40 år gamla vårdminnen och framåt. Fortfarande färska. Ler lite, ser många patienter i deras dåvarande situation. Vet hur det gick för många, andra kan poppa upp närsomhelst och gör det också. Kollegor, chefer och hierarkier. Allt gås igenom i bilden med broschen.

Och så knackar en kommentar på som jag fick för ett ett tag sen, apropå att alltid försöka bena ut detta med hur mycket, varför och är det ens viktigt. Är det det? Nä, inte alltid men då dammluckans gångjärn brast för 18 månader sen och jag förstod att det inte är fel på som jag är så blev det liksom en turné bakåt i tiden där allt jag känt återkommer i nån form och vill ha en second opinion. För..jag vet att jag är fysiologiskt annorlunda i hjärnan och det är omöjligt att både ändra på och att göra nåt åt, å ena sidan, å andra sidan vet jag också nu att jag behöver anamma känslan igen men på lite håll och med förståndet kanske förmå känslan att bli lite mindre arg, ond, långsint eller vad det nu var jag kände. För jag har samtidigt lärt mig att även om jag känner som jag gör så betyder inte det alltid att den är i synk med vad personen menade.

Jag menar, jag har ju ingen startsträcka alls, känslomässigt, och det är ju inte rättvist mot den som inte menar det på det viset mina känslor galloperar och som sen inte går att ändra. Jag förstår den biten fullt ut. Nu. Det gjorde jag inte för 18 månader sen så det är nog en turné i att låta förståndet se på känslor och kanske komma till insikt i att det kunde menats mindre än som jag tog det. För min frid är den resan viktig. Inte så mycket resultatet som övningen att stanna upp och vänta in.

För att vara som jag är faktiskt fruktansvärt påfrestande för mig och även för många andra. Allt jag inte kan hantera är så otroligt enerverande. Sen finns det ju de som inte vill försöka förstå. Häromdagen sa ex-maken att ur ett egoistiskt perspektiv så gillade han mig mycket mer som jag var innan jag förstod.

Eller som han sa:- Din nya personlighet klär dig inte alls. Nej, tänkte jag, den klär inte -dig-  längre för du har förstört så mycket det bara går och du varken ville eller kunde förvalta den med mig. Det är närmre sanningen. Jag kunde inte förmå mig att säga nåt då men det kom senare. Jag var tvungen att få nån form av..jag vet inte..men så skrev han senare: Du är tamejfan det vackraste jag vet.

Jag svarade: Oj då, ja då får jag verkligen hoppas att det klär mig bättre än min nya personlighet. Kommentaren är läst men obesvarad från hans sida. Jag vet att han är irriterad över den och att han störs över att jag inte blev glad. Hur..hur i hela fridens namn kunde han tro att det han sa tidigare skulle balanseras upp av det han skrev sen? Jag tycker ju verkligen inte heller alltid om min personlighet för jag kan inte handskas med den..men hans sätt att säga det på var som att han ville platta till mig. Få sitt sagt. Inget snällt om hur jag varit i många år och vad det gjort med hans välmående. Utan min nya personlighet klär mig illa.

Nytt foto, en bild på tomtar, vackra glaskulor, handblåsta med glitter. Genast infinner sig en stark känsla av sammanhang. Jul, familj, frid och det jag var bäst på. Få andra att må bra, känna sig viktiga blandat med tokigheter och hängivenhet, en känsla jag var så bra att förmedla. Närmre rus än så kommer jag inte. Hela mitt system är som gjort för den typen av omhuldande aktiviteter. Spänning, stämning, trygghet och glädje. Under barnens uppväxt var jag både mamma och pappa och så som situationen såg ut, den som gjorde allt jag kunde för att minnena jag skapade skulle minska saknaden av det som borde varit en självklarhet i deras liv men var allt annat än det. De älskade det och jag älskade det, trots att jag önskade att de hade det andra också. Att måsta släcka bränder som andra anlagt, av vilken anledning det än må vara, som blir min att ta hand om för att minimera skadan är jag evinnerligt trött på. Dessutom har de ingen insikt av vad deras lek med tändstickor kostat. Barnens pappa har sagt vid flera tillfällen att han var övertygad om att sonen skulle hata mig för hur jag var när han växte upp. Ni som läst inläggen om hans ADHD vet hur jag..var..men det säger en del om hans brist på insikt, ork och övertygelse. Jag har den vackraste av vänskap med mina barn medan deras pappa inte på nåt sätt är rumsren i deras omdömen om hur han förhåller sig gentemot dem.

Nytt foto, en bild på mig tagen av dottern. Innan jag tappade håret, är det första jag tänker. Jag jämför alltid så trots att jag inte är speciellt fåfäng men då var det lätt att hantera och så mycket tjockare och..mitt..det som växte ut var en parodi på det jag hade, nåt som ska likna lockar växte ut i nåt som var rätt sorgligt. Tunna, fina strån, väldigt många färre och helt annan kvalité. Nu, efter dryga tio år så har det blivit lite bättre men då var det en trist jämförelse. Hon jag ser på fotot..jag blir lite dämpad, en tid med mycket elände, mycket ont, både fysiskt och själsligt, men på samma gång överöses jag med känslor så starka från saker som hände under den tiden. Möten som förändrat mig på så många sätt. Erfarenheter jag aldrig trodde jag skulle få vara med om och som jag aldrig glömt. Varenda cell i kroppen minns. Så har det alltid varit, tvära kontraster, så motsatta känslor i allt som hände men de har sin exakta plats. Jag behöver inte plocka fram några, de kommer helt av sig själv, närhelst på dygnet, varhelst jag befinner mig och precis så stark som den var när jag först upplevde den.

Och så funderar jag..vad skulle jag vilja ha? Skiljer sig hennes längtan, hon på fotot, och min idag? Nej, vi har samma då som nu. Fortfarande har vi inte upplevt det mer än i fragment, så längtan är stark.

Fri önskan. Drömscenario utan att vara utopisk. Jag vet precis trots att jag har så svårt att formulera det i huvudet för allt som kommer och stör av dubier, gamla erfarenheter och misslyckanden. Men ett par saker återkommer längtan alltid till.

Att få vara med människor som vill mig väl. Som inte ifrågasätter mig och som tror och litar på att det jag säger är det jag menar och tycker. Jag har hört till leda: nä, det tror jag inte, det tycker jag inte, så är det inte, nä, så här är det. Istället för att lyssna, fråga, vara nyfiken och skapa en intressant diskussion. Varför? För att jag tystnar och håller med annars. Jag kan inte värja mig i de situationerna där jag blir ifrågasatt. Jag har, nästan, aldrig kunnat stå upp för mig, som egen person. Det ligger mest i hsp:n. Jag kan helt enkelt inte. Och då tystnar och backar jag. Jag vill inte backa men jag kan inte annat. Jag skulle behöva en mentor som med fingertoppskänsla lär mig att få lite såna skils utan att göra ny skada.

Och så vill jag ha glädje. Jag vill ha människor som ler ofta och älskar livet. Själv har jag varit så negativ så länge att jag får börja med att fylla lyckolådan från tom botten i själen igen. Att bejaka här och nu saknar jag. Jag har alltid gjort det, det är lite av mitt signum, att säga ja oavsett hur andra tycker det verkar. Ju knasigare och trevligare desto större anledning att göra det. Allt för att fylla lyckolådan. Livet är så kort nu, mycket kortare än jag orkar tänka på. Jag har bråttom att få in så mycket i mitt liv som möjligt som jag mår bra av så jag inte känner mig så stressad.

För stressen jag har i kroppen tär. Jag har mycket att ta tag i när jag landat i Sverige. Jag måste få bättre kondition, jag ska göra mig av med de tio kilo som jag helt enkelt inte kunnat leva utan att lagt på mig, den medicinen jag hade behövt för att orka denna period mentalt skulle varit svår att få ur kroppen utan strid och magsårsmedicinen gör föga nytta så det får bli kolhydrater. Har ju varken ätit gott eller varit ute och gjort saker på ön så det råder jag också bot på. Win-win. En av mina två kollegor, hon som också sagt upp sig till den sista, vi drar överallt nu, hon är halv kanarieier/ halv svensk men har bott på ön nästan hela sitt liv. Vi fikar, pratar,fikar, går på restaurang, pratar,åker än hit än dit och jag får lite av det jag önskat så länge. Och varsågod kropp och hjärna, njut av sockret, det tar jag alla dagar i veckan så länge jag överlever på det utan att bli beroende av tabletter. Det räcker så bra med det jag redan äter för ryggen. Men jag måste få lugn och ro. Och så måste jag få ordning på den, ryggen. Och bostad. Och jobb. Och sömnen. Och var ska jag bo?

Tänk om jag kunde få en liten liten kik in i framtiden, bara en hint om det blir bra eller så för jag orkar inte ta tag i mer elände på några hundra år.