Innan Father Christmas’s soffa, efter kommer nästa.

Höjer musiken så den känns i bröstet, sväljer och tar ett andetag, det stockar sig och vill inte gå helt runt i mellangärdet. Försöker igen men det vill inte, känslan är i vägen, den skaver hål i själen och river i hjärtat.

Den är så fysiskt påtaglig att den skrämmer. Allt är uppror, det susar i huvudet, allt går omlott och tankarna är nån annanstans, sorg, ont, orättvisa. Om jag känner så, hur ska inte?

Stannar bilen, går ut en stund, försöker dra ett andetag i frisk luft men det tar stopp på halva vägen och det kommer bara ett hest ljud. Det trycker bakom ögonlocken så jag låter bli att blinka. Drar fingrarna genom håret, harklar mig, sätter mig i bilen och pratar med hjärnan, ömsom läxar upp, ömsom tröstar.

Läxar upp för att jag är som jag är..det är rent pinsamt och oförskämt går jag på och jag är den första att hålla med. Jag vet. Jag vet med all tydlig vetskap att jag borde veta hut.

Det dåliga samvetet, att reagera som jag gör, slår till i samma sekund som känslan. Herre gud, att utsätta någon för mig nu är på riktigt en usel idé och jag borde skämmas.

Släpper ner händerna tungt i knät, nickar och viskar att jag vet..jag vet det. Jag borde vara större än så. Jag borde vara mycket mer än vad jag är och jag borde agera därefter.

Tröstar, för förståndet vet så väl att det inte är jag som gör att det skaver, men det hjälper inte och jag vill bara gråta hjärtat ur kroppen för sorgen och uppgivenheten och för allt jag inte kan lösa och ställa till rätta. Och om jag känner så här, hur ska inte?

Vad är det som händer när det här händer? Vilken mekanism slår till? Jag förstår verkligen ingenting. Fattas jag nåt eller har jag nåt? Det verkar bli värre för varje gång.

Tidigare händelser triggar varenda känsla i nutid som är omöjlig att styra. Jag blir ett sambelsurium av mig själv och skäller, vädjar och förhandlar med känslorna att låta förståndet få majoritet.

Det har gått så långt att jag funderar på att ta ett steg bort från allt som kan trigga för att få ro i själen. Fly fältet och hoppas att man läker nåt som är trasigt? Inte låta nån annan utsättas, jag vet ju aldrig när det händer, bara att det gör det och det är så dumt att jag blir galen.

Jag är så jävla trött på mig själv.