Det är svalt i rummet, fönstret har varit öppet lite mer i natt. Vi sover tätt i hop. Även när vi ligger rygg mot rygg har vi hudkontakt på nåt sätt, hans hand på min höft, min fot vilar mot hans. Värme och innerlighet.
Min själ älskar honom, han blåser bort ont, plåstrar om och läker. I bland små gester som gör underverk.
I morse, jag ligger med ryggen mot honom när han sakta drar mig intill, lägger armen om mig och försiktigt smeker min hand med sin tumme. Sådär nästan okännbart men så ömt och tryggt att min själ höll på att fullkomligt explodera av kärlek.
Sånt sätter djupa spår, trygga, innerliga och snälla spår i själen.
Min egnaste lilla plätt på jorden 