Sponsored Post Learn from the experts: Create a successful blog with our brand new courseThe WordPress.com Blog

Are you new to blogging, and do you want step-by-step guidance on how to publish and grow your blog? Learn more about our new Blogging for Beginners course and get 50% off through December 10th.

WordPress.com is excited to announce our newest offering: a course just for beginning bloggers where you’ll learn everything you need to know about blogging from the most trusted experts in the industry. We have helped millions of blogs get up and running, we know what works, and we want you to to know everything we know. This course provides all the fundamental skills and inspiration you need to get your blog started, an interactive community forum, and content updated annually.

( I )den bästa av världar

Tänk om det bara hade funnits en typ av kärlek, den jag får till mig av min närmaste familj.

Då hade jag inte saknat någonting, nån gång.

Jag har kärlek i överflöd, om man nu kan ha det.

Mina barn, mitt syre och meningen med allt jag gjort bra i livet, och deras respektive, de älskar mig så det känns så där på riktigt.

Min storasyster, min mentor och mentala uppslagsverk älskar mig innerligt, hon som är gift med mannen jag älskar för den han är, framför allt för min syster. Han gillar mig nog rätt bra, han med.

Jag har föräldrar som inte förskjutit mig helt 😏 och som jag tar som ett tecken att de hyser kärlek på det sätt jag förtjänar.

Jag har ett par få men väl utvalda vänner i cyberspace jag känner vill mig väl och som jag gärna skulle träffa i verkliga livet.

En gammal väninna har jag dock kontakt med och vi träffas då vi kan. En gång vart femte år kanske och bara på en fika och vi håller kontakt via media mest. Vi har en historia sen nästan 40 år tillbaka.

Jag som valt bort vänner sen många år har fått en längtan efter att få dela med någon som är som jag, tankar, erfarenheter och livet som sådant. Skratta åt oväntade saker och diskutera väntade.

Att göra det i cyberspace har ofta varit gott nog men nu när jag hittat likasinnade,de som är precis som jag, har nåt ändrats. En saknad av utbyte? Tror det.

Bara det att någon vet exakt, förstår precis vad, hur och varför, då behöver man inte ödsla så mycket energi på att försöka vara som de andra för att passa in.

Jag fyller år idag. Jag har blivit gratulerad av kärlek så varm och sann att den känns hela vägen över Atlanten och hade det bara funnits den typen av kärlek hade jag saknat och längtat efter absolut ingenting mer.

Jag jobbar tio-timmarspass idag och ingen vet om att jag fyller år mer än en patient. Jag vill ha det så. Jag är obekväm med den typen av uppmärksamhet. Maken kommer över på kaffe och bulle när jag slutat jobbet, det räcker gott.

Här på ön känner jag ingen privat. Några vakter hos en patient har smygtittat på mitt telefonnummer i Id-mappen och säkert när jag är född också, men vågar inte göra för stora manövrar, då riskerar de jobbet om de blir anmälda.

En vakt fick erfara det och bad om ursäkt, så jag lät det bero.

Jag får se om nån av dem grattar mig i smyg.

Det kan jag bjuda på.

Tålig snickare sökes för privatlektioner?

Sitter i soffan, hemma efter en tur till ett köpcentra några mil bort. Tänker efter ännu en gång.

Gör min läxa nu i efterhand, den som är så otroligt svår att ta fram i stunden, och backar tillbaka till gårdagen, analyserar och omvärderar.

Ställer mig frågan, för vilken gång i ordningen har jag tappat, – var det verkligen så förskräckligt, det som hände i går?

Men jag hann inte backa igår från mina känslor eller reaktionen, den kom ögonblickligen, jag hann inte använda verktyget jag fått i läxa på rätt sätt, typ att lära mig hamra med ögonbindel utan att slå mig på tummen.

Ni vet, träna, träna, träna till du har blånagel på varenda finger, sen sitter det och du kan pricka spikskallen och dra in den i väggen på ett slag. Utan svordomar och övertändning i hjärnan.

Jag hade behövt kunna det igår, blunda och hamra rätt men istället fylldes jag av en märklig känsla av att bli kränkt och bara det är ju en skymf mot dem som verkligen blir det.

Jag behöver inte nämna blånaglarna jag har idag.

Så, med förståndet är jag på det klara med att jag känt för starkt, för länge och för..orättvist.

Då är ju min eviga fråga, vad är lagom att känna? Och hur hamnar jag där?

Spikjäveln måste ju in i väggen utan blånagel för att ha gjort läxan rätt.

Jag bryr mig inte egentligen om att han gick in, jag har som sagt inget att dölja.

Vad var det då som hände?

Guilty as charged?

Läst mig själv.

Varför reagerade jag så starkt?

Varför kändes det som att han gjorde en otillåten handling? För tre veckor sen bodde han ju i lägenheten. Vi är inte osams, vi är inte skilda och vi hade kommit överens att ha extranycklar till varann. Ifall om att.

Nu har jag inte fått hans extranycklar men skulle säkert få dem om jag påtalade det, men han har å andra sidan inte gett mig dem självmant.

Nu gör det detsamma för om fem veckor flyttar jag och sen kommer han inte få några till min nya lägenhet.

Men jag undrar varför jag reagerade så starkt? Som om han på riktigt gjorde intrång, fast han, som min make, gick till sitt andra hem, för det är så han ser det, att vi nu har två i stället för ett, och hämtade ett myrmedel.

Men jag blev upprörd så jag till och med förvånade mig själv, och det händer inte så ofta.

Jag lyckades hålla mig till att skicka tillbaka ett ok.

Är det för att jag tycker vårt särboskap har annan innebörd än vad han gör?

Tycker jag att han skulle ha samma känsla för någon annans hem, som jag har, oavsett överenskommelse?

Tycker jag att det var fräckt att ta, inte bara mig, utan nu även mitt hem för givet och gå utan att meddela mig först?

Svaren skulle aldrig hålla som bevis för inbrott med fällande dom i rätten.

Antaganden! vrålar försvarsadvokaten och det är nog så att jag får hålla god min så länge det är nödvändigt.

Nu vet inte jag om han hade druckit, jag tror absolut det för det då han får dylika infall, och för att jag faktiskt tror att han skulle messa mig innan han gick in i andra fall.

Han sa dessutom när han ringde några timmar tidigare, att det hade varit en skitdag dittills.

Han har ju sagt till sina anhöriga att vi har två boenden för hans snarkningar och hur mycket han faktiskt lever i den tron är jag inte helt på det klara med.

Vad jag dock är på det klara med är att han beter sig som om det vore det enda aber i vår relation. Men han klarar sig fint med det, för han har sagt varenda gång vi pratar:

– Ja, så du får din ensamhet och egentid du behöver.

Den gåvan friar honom från precis all ansträngning att försöka visa mig att jag är saknad och att han förstår vad han kan förlora.

Inte störa mig på nåt sätt och med det absolut ingenting alltså.

Så jag har en än gång fallit på eget grepp samtidigt som jag bundit ris åt egen rygg.

Inte illa pinkat.

Förrätt, efterrätt eller självklar rätt?

– Jag var ner till dig och hämtade myrmedlet, ja om du saknar det när du kommer hem.

Messade han och avslutade med en smilande emoji.

Jag log inte. Jag ville anmäla honom för inbrott.

En svag odör av att vara kränkt svepte runt i medvetandet.

Sen tillbringade jag resten av kvällen att övertala mig om att det var ok för vi är ju faktiskt gifta.

Och jag har inget att varken dölja eller bevisa.

Men odören sitter kvar.

Nej..jag är så jävla jävla förbannad.

Hur skulle det vara om du bjöd till lite nu, livet?

Vaknade mitt i en dröm i går natt, kvart över två, aningens förvirrad men ändå med en varm känsla i mellangärdet som snabbt, efter att jag vaknat till lite, bytts ut till vemod. Har haft liknade, både drömmar och känsla flera nätter och med samma vemod. Och när jag vaknade i natt efter en lite annorlunda och tydligare dröm var jag uppgiven och en skavande sten rullade runt i magen.

Har jag gjort nåt jag kommer ångra, började huvet mala? Var det rätt beslut att ta? Skulle jag gjort annorlunda? Och hur skulle jag det, egentligen, med min hsp?

Jag har ju väntat på att de här tankarna och frågorna skulle knacka på, det är ju min hjärnas eget lilla modus operandi och nu kom de alltså. Mitt i natten, mitt i den varma, djupa känslan av att vara innerligt älskad av någon.

Precis så som min svåger älskar min syster. Jag har skrivit om den förr men den är så sällsynt att den tål att skrivas om igen.

Kärlek i dess renaste, enklaste och mest självklara form. Och det inte bara syns när han ser och pratar med och om henne, det känns lika tydligt i hur han gör det och hanterar det. Inget är mer självklart i allt han gör som rör henne, dottern, arbete och fördelning av livet i allmänhet och vardag i synnerhet.

Inget klibb, inget fjomp och inget gulligull som många förväntar sig att det är när en man visar och pratar med kärlek. Bara självklart.

Mer manlighet än så blir det inte. Hon säger alltid att han är en på miljonen och på riktigt så är han nog faktiskt det.

Nå..alla mina frågor och tankegångar?
Mja, de består inte i om beslutet att bli särbo var rätt eller fel utan om jag skulle gått ett steg längre och tagit ut skilsmässa för att ha möjlighet att välja strategi i hur jag hanterar makens eventuella framsteg. Var jag för snabb med att tro att han skulle sakna mig och vara rädd att mista mig helt?
Hade jag för stor tilltro att om jag inte fanns under samma tak, skulle han då komma till insikt? Det är ju inte riktigt jag heller, att tro mig om nåt sånt, men ändå höll jag nog hoppet uppe att skillnaden skulle vara mer märkbar.

Problemet jag tampas med är att jag är misstänksam. Misstänksam mot intentionen han har när han tar kontakt.

Vill han verkligen träffa mig eller vill han bara träffa någon? Då är det ju alltid lättast med mig liksom, nära och bra och så var det ju det jag hela tiden önskat. Vara något för någon. Så där maler tankarna. Oavbrutet. Denna misstro om huruvida hans intentioner är på riktigt eller bara för att bryta hans tristess och infria mina önskemål och slår två flugor i en smäll.

Och så funderar jag, om det nu bara blir så här mycket, att jag inte får känslan av att vara den han inte kan eller vill leva utan, utan bara vara den som han fyller ut tiden mellan öl och sport på tv, kan jag tänka mig att vara den som tillhandahåller det och vara utan precis allt jag önskar med en relation?

Jag menar, han är ju inte dum, otrevlig eller ovillig att hjälpa om jag ber om hjälp. Han är inte dryg eller pushig och inte nån som tror sig om mer än han kan stå för. Han är lågmäld och har en hjärna jag älskar. Men.

Men han är oförmögen. Oförmögen att visa och ge det jag behöver för att känna mig hel och på allvar älskad i vår relation. Men när han är berusad, då kommer den där sanningen, som jag tror på, till skillnad från när han är nykter, om att jag är den han älskar mest av allt. Och lustigt nog tror jag mer på det än dagen efter. Det är hans sätt att säga det på som gör att jag inte tvekar en sekund på halten av sanning.
Det är bara det att det inte räcker. Det räcker inte att veta det om jag aldrig får känna det. Eller gör det det? Borde det göra det? Känner jag fel i vanlig ordning nu eller för lite? Är jag orättvis? Om jag nu tror på det han säger, även om det under rus, ska jag då krångla och mena att jag har rätt i att han har fel? Fast jag hatar ju alkohol, och ändå är det då jag tror på det han säger.

Är det man kan kallar hatkärlek?
Och nu när jag vägrar befatta mig med honom och alkohol i samma rum och tillfälle så får jag inte höra sanningen heller fler gånger.

Men så kommer det nålstick som nästan bekräftar mina tankar.
I går sa han nåt om att -när vi bor ihop igen…och jag avbröt honom och frågade..- bor ihop igen? Har du glömt varför vi är särbos?
Njae..mumade han lite och jag frågade om han hade tänkt sluta dricka alkohol?

Det hade han ju inte och när jag sa att då blir vi aldrig mer sambos, inte av den anledningen heller, såg han lite störd och frågande ut och det gjorde mig näst intill förbannad. Känslan att bli tagen för given igen kom fortare än jag hann blinka.
Vad trodde du? Vad tror du om mig? Och framför allt, vad tror du om dig själv?

Jag försökte prata med mig själv på vägen hem, prata mig tillrätta och sa till mig:- Vänta lite nu, jag vet hur jag reagerar, hur nära jag är till känslorna, sansa mig en aning, håll huvet kallt, men det hjälpte inte, jag hade hunnit bli så där heligt förbannad och kände en så lust att skicka efter skilsmässoblanketter.

Och så sa jag..* nu ler jag för mig själv* jag sa :- Vänta lite nu, jag vet hur jag reagerar, hur nära jag är till känslorna, sansa mig en aning, håll huvet kallt, men det hjälpte inte ett skit nu heller, hahaha, ja men asså man måste ju skratta till sist.
Det är som om allt bara går runt med samma frågor men får inte klarhet i nåt.

Och detta att bida sin tid. Alltid denna väntan. Vänta in, vänta ut, vänta till då och vänta till sen. Men när händer det då? Hur vet man att tiden är..klar?

Eller vad den nu ska vara när man väntat länge.

Fikastund med snabb visit av frid i själen

Det har nu gått en vecka sen jag blev särbo. Jobbet har slukat det mesta av tiden hemifrån men sen dödsfallet häromdagen fick jag lite andrum i schemat, i alla fall varann natt.

Det jag visste jag skulle känna har jag fått kvitto på. Friheten att få rå mig själv och stressen i kroppen har minskat avsevärt. Irritationen likaså.

Det jag inte var beredd på var känslan som infann sig i förrgår. Välbehövlig men oväntad och som varit borta i många år och jag log lite som att hälsa den välkommen tillbaka. Den letade upp sin vrå och jag hoppas den ska stanna.

Känslan av att inte krusa för att pleasa. Alltid har ju tankarna och känslan letat en balans, även en skev sådan, bara jag inte är obekväm för någon eller något. Nu gäller det här i första hand maken men nånstans ska det ju börja, tänker jag. Att den skulle boa in sig som en cementerad del av mig som person och vara lika naturlig som krusandet varit, det vore att tro mig för mycket. Men det är nog smart, känner jag, att den gäller just maken i första hand, då kan jag träna och vänja hjärnan vid att det fungerar att vara lite obekväm, om det är det jag räknas som, när jag inte tänker pleasa mer än vad jag själv vill. Jag tänker inte höra av mig, inte föreslå att vi hittar på saker, jag tänker inte vara den som söker närhet, för jag kommer inte krusa längre.
Bollen ligger för första gången helt och hållet på hans planhalva och jag vet inte ens om jag kommer passa tillbaka om den kommer in på min halva, det beror helt och hållet på en och massor andra saker.
För nu känner jag att jag faktiskt inte vill det jämt och ständigt, pleasa, men trodde inte att den skulle komma så fort, jag hade räknat med att det skulle krävas lite mer ilska och tid för att bli..obekväm.

Nu är det ju aldrig mer än en nanosekund till känslorna, de har fötterna i startblocken dygnet runt och väntar ivrigt på startskottet för att få drämma till mig när helst.

Men det som ofta stört sprinten är att känslan inte kommer i mål värd att vinna förstapris för.
Jag har liksom aldrig vunnit även om jag är först över mållinjen.

Jag har ju alltid känt fel, för mycket och för länge så vinsten kommer av sig och jag får hålla till godo med tröstpriset för att jag krusar. Och så är jag snäll också för jag argumenterar aldrig emot. Jag backar. Och backar. Och backar tills jag inte syns. För, för att diskutera måste man ju veta att man har rätt och det har jag aldrig varit säker på.

Reträtt och tystnad medhelst plats i korgen och knut i magen.

Många tycker att jag är säkerheten och tryggheten själv och man lutar sig mer än gärna mot mig. Men det är skillnad. Jag är väldigt trygg och säker i mig själv, för mig kan jag och mig är jag säker på. Och det jag gör när man lutar sig mot mig är till för dem och inte mig och därmed riskfritt.

Ingen ifrågasätter ju det de mår bra av.

Så, den här veckan har varit intressant med en ocean av känslor som armbågat sig framåt i kön för att bli behandlade först. Det vässas och slipas för att få bästa möjliga förutsättning att komma ut och med högst ojämna mellanrum brakar den lilla barriär jag försöker bygga upp som skydd mot detta fenomen, men jag hinner aldrig så långt som till armeringen förrän trycket blir för högt.

Ketchupeffekten, tänker ni..hahaha ja..nää den är som att gå på tur i min hjärna.
Sakta mak för alla i sällskapet medan man förundras över den makalöst vackra naturen och dess innehåll och har aldrig hänt mig.

Nää, i bästa fall är det som mellandagsrean på Ullared. Innan Coronan.
Men nu, när det är så länge sen jag var en egen person så allt är ackumulerat, packat och klart med väntan på friheten.

Så läget är i detta nu:
Tänk nyårsafton 1999-2000. Champagnen som då slog alla någonsin tidigare försäljningsrekord.

Och tänk 10 sekunder innan tolvslaget, hur ett par miljarder människor skakar flaskor. Alla sjunger, tjoar, skrattar och räknar ner.

10 9 8 7 6 5 4 3 2

Ready for take-off hinns inte med, sista sekunden inte heller, nu gäller det att vara först.

Det som händer sen, är det som sker i min hjärna just nu men utan tjo, tjim och skratt. Jag hinner inte ens med att registrera att jag tänker. Allt är en blöt sörja av rus, klibb och kolsyra i hjärnan. Jag skulle behöva lite tankar nu som för att komma fram till nån klarhet i det som händer. Några adekvata sådana med substans som skingrar ruset av champagnen, jag tål ju inte ens alkohol, men det enda som hittills hänt är att jag känt känslan i mellangärdet att inte vilja krusa mer. Jag väntar och väntar på de där tankarna att slå sig fram och meddela sig men än så länge lyser de med sin frånvaro. Så, en enda känsla som utkristalliserat sig är vad jag har att luta mig emot men i och för sig desto mer positiv.

Vad den kommer sig av är jag inte hundra på än, det har ju inte gått mer än en vecka, men nåt jag försöker förankra i ryggmärgen är att ta ett steg tillbaka när jag känner nåt, som för att se om den håller i sig en tag till och sen ta beslut att jag tycker si eller så.

Jag har så otroligt lång startsträcka till att lära nytt. Man kan ju tro att jag inte har nåt annat än gröt i huvudet med tanke på hur sakta vissa saker går så jag får hålla till godo med devisen – övning ger färdighet- och jag övar så mycket mitt minne och disträa hjärna klarar, och sen är det bara jag som blir helt färdig.

Och när jag läser mina egna bokstäver så inser jag att jag är långt ifrån nån klarhet överhuvudtaget och påminner mig om att tiden måste vara min vän.

Tid och tålamod och jag är så sjukligt dålig på. Att vänta, som dottern alltid sagt, är klart överskattat, men jag behöver det nu, bida min tid till nåt jag inte har en aning om ska komma så jag gör vad jag alltid gjort, förväntar mig inget men beredd på allt.

Men så, medan jag skriver, en kaffe och två bullar vid sidan, för mina utländska läsare, the famous Swedish – fika- altandörren öppen och gardinen makligt böljande av värmen, så känns det bra, det känns till och med väldigt bra. I detta just nu. Om 13 minuter kan jag känna mig som en våt trasa och gråta hjärtat ur kroppen, jag vet det. Svängningarna är obarmhärtigt snabba.

Omformatering eller defragmentering, det är frågan

Skickade in tidrapporten igår. 193 timmar hittills, kvarvarande fem dagar ligger schemat på 67 timmar till.

Och då har jag ändå torsdag ledig.

Men det går bra, det känns inte på nåt sätt som de perioder i Sverige då schemat pendlade mellan 290 och som mest 302 timmar per vissa månader.

Jag är trött, jättetrött men förundras över hur mycket annat som spelar in i hur vi upplever liknande situationer annorlunda.

Jag gav min son en liten tavla för många år sen, han med extrem ADHD och hade svårt för att hantera många saker/händelser med lagom mycket reaktion.

Så han reagerade utan att tänka. Negativt, av bara farten och med det en dålig upplevelse.

Där stod det: ‘ Det beror inte på hur du har det, utan hur du tar det ‘.

Jag tar lite avstånd från den klokskapen nu även om jag tycker den är underbart sann i många avseenden.

Men det beror faktiskt ofta på hur du just har det.

I Sverige spelade det ingen roll hur jag tog allt, jag hatade det som var. Fast, låst och instängd.

Här är allt annorlunda. Klimatet, människorna, det älskade havet och så mycket vackert för ögat. Så allt är annorlunda, förutom antal arbetstimmar, och jag har inga problem med att ta hur jag har det.

Jag blir ensam från och med måndag. Hur mycket interaktion det blir efter det beror på. Det är utom min kontroll och det är lika sorgligt som skönt.

Åter hör jag storasysters – Det är bättre att vara ensam i ensamheten än ensam i tvåsamheten och nickar för mig själv.

Om fem dagar börjar jag också städa, både fysiskt, mentalt och online.

Rensa bort, flytta runt, in med nytt och minimera stimuli, såväl yttre, inre som i cyberspace.

Hur mycket vet jag inte än, det beror på hur lättad jag känner mig efter varje rensning.

En katharsis, om man är lite dramatisk.

Det kan mycket väl bli en total makeover.

Kvalité över kvantitet.

Tålamod är en fiskares bästa vän

Ju mer jag läser om de typiska egenskaper som kännetecknar hsp, desto mer får jag att jobba med. Och tänka på. Och lära mig.

Allt ramlar in i hjärnan och verkligen inte med stil utan svängdörrarna slås upp och in rasar ett skred av information blandat med tankar, känslor och fakta.

Jag vet inte riktigt hur urskiljningen går till, varför den jobbar som den gör, för även om jag helt och fullt fattas logiskt tänkande, så fattar jag att det här är fullkomligt ologiskt.

Jag skulle behöva kunna plocka ut det jag vill hantera och lära mig på ett mer medvetet plan, men det är så svårt att navigera rätt i storm.

Lite som att försöka sätta på läppstift i en centrifug utan att måla utanför.

Energin det tar att hitta rätt, hålla kvar och slutföra så man är nöjd med resultatet är förödande stor. Då är det lite lindrigare när hjärnan har fri fart trots allt.

Men jag har lite bråttom, jag har verkligen inte ro att låta saker och ting få ta den tid det kan ta att bearbetas på ett sätt jag har nytta av. Jag måste få styra processen så resultatet blir bra.

Fakta ➡️ process ➡️ insikt ➡️ balans.

Skitbra plan, faktiskt.

Men inte min.

Min går ut på att sitta i stillhet, tystnad, total ensamhet, en mugg kaffe och försöka identifiera det jag behöver lära mig genom att stänga ute all annan stimuli.

Lite som fiske, när jag känner att kunskapen nosar på kroken sitter jag blickstilla och väntar, lystrar. Och väntar. Väntar på att den kommer lite närmre så jag kan knycka till med spöt och haka fast den på kroken.

Drar jag för snabbt eller för hårt, går den om intet. All kunskap som simmar omkring i hjärnan blir kvar i djupet. Och många gånger slutar det med att jag bara blir dränerad.

Men de gånger jag får fångst, är då jag får möjlighet att smaka på hur det kan vara när jag lyckats lära mig hur jag kan hantera min personlighet.

Kunskap ➡️ insikt ➡️ balans.

Ska vi säga så?