Undantagsregel?

Jag har ju alltid sagt att jag inte räknar med något men är beredd på allt i termer om att aldrig tro att bra händer mig men beredd på att dåligt gör det. I går var ett av undantagen.

Jag blir avbytt av chefen som hade pratat med den läkare vi konsulterar för våra patienter och den som skrev remissen till MRT:n till mig. Han hade läst vad akutröntgen visade. Han frågade hur den nya medicinen fungerade och chefen svarade att den inte gjorde det så bra alls utan att jag var så smärtpåverkad att hon är orolig. Då säger läkaren:

– Ja det är föga förvånande, hon har två kotförskjutningar ovanpå varann, kota L4-L5 och L5-S1 och artros i ryggraden och det diskbråck jag är säker att de hittar kommer med största säkerhet behöva opereras akut här på ön, efter MRT:n. Den svåra smärtan och känselbortfallet tyder starkt på det.

Och det får jag till mig vid skiftbyte. När jag ska åka hem och smärtan i benet är så överjävlig att jag vill hoppa i Atlanten.

Den såg jag aldrig komma och var allt annat än beredd på. Operation härnere. Jag har aldrig föreställt mig att det skulle vara så illa. Illa i den mening att utan opioiter, morfin och gaba fungerar jag inte men min erfarenhet av svåra diskbråck är inte som jag har det. Smärtan, absolut, men jag har ju hört om folk som inte kan nånting, de ligger platt på golvet och kan inte andas utan att gå åt. Och de har varit akuta. Jag jobbar ju, även om jag är dum i huvet och gör det, så kan jag i alla fall göra det om än med måttlig framgång men dock.

Men att bli opererad här på ön hade jag aldrig slagit mig. Jag har ju haft patienter som opererat diskbråck och det har tagit tre månader att bli återställd och de första 3-4 veckorna är man skapligt handikappad, om man uttrycker sig milt. I Sverige är det microkirurgi med 5 cm snitt och hemgång dagen efter. Här är det 20 cm snitt med agraffer stora som örhängen och helt andra direktiv.  Men de är skickliga här,  jag vet det, och det lugnar.

Men mitt hopp står till att det visar sig nåt helt annat på torsdag i magnettunneln. Bara klämd nerv som med lite sjukgymnastik försvinner om man är idog, typ Meralgia Parestetica som min svenske sjukgymnast trodde. För operation vill jag verkligen inte göra.

Så på väg hem igår fick jag ett litet bryt i bilen, när jag var ensam och kunde släppa på bromsen om det chefen sagt. I dag känns det lite bättre även om smärtan varit den jävligaste dagen i dag och trots min desperation att till sist ta tre kapslar opoioder för att inte tappa det helt, har en liten effekt nu till natten i alla fall.

Så jag får nog omdefiniera ‘är beredd på allt’ om det ska fortsätta så här.

Necesito que mi alma sonría

Jag har kommit fram till att min högkänslighet är direkt orsak till det mesta som rör mig och rört mitt liv. Det blir tydligare för varje dag i det pussel jag lägger för att nån gång i framtiden få nån stadig plattform att vila på. Där varje pusselbit hakar i den bredvid och skapar stabilitet.

Det går lite sakta bara för min smak men jag har alltid varit otålig, allt går ju så fort annars i huvudet så det där med väntan är, som dottern alltid sagt, klart överskattat. Hon hatar än mer att vänta och är också mycket mer impulsiv än jag.

Jag har varit tvungen att hantera saker jag inte räknat med och dessutom tagit beslut jag aldrig trodde jag skulle behöva ta igen. Sen länge har jag skytt överraskningar och försöker hela tiden scanna stämningar och tillfällen om jag eventuellt skulle känna att nån är på väg, så jag kan förbereda mig att parera.

Men att jag skulle bli så överkörd av alkohol att konsekvensen blir tillbakaflytt, den såg jag aldrig komma. Att han, trots mina böner och vädjan om att leva med mig istället, ändå skulle välja alkoholen, och i ärlighetens namn var jag aldrig ens i närheten i konkurrensen.

Hur tänkte jag? Jag, jag som aldrig trott mig om nåt. Hur dåligt rimmar inte det? Jag borde ju inte bli det minsta överraskad att bli bortvald? Det är, återigen, min högkänsliga sida som var så säker på att jag som ger allt, kärlek, kamratskap, tillit, respekt och glädje med samma självklarhet och styrka hela tiden, borde jag själv få? Jag menar..hade jag fått allt det jag ger så skulle jag nog aldrig tveka att välja mig, alla dagar i veckan. Jag älskar ju att vara jag. Jag älskar varenda sekund av att ge det jag ger av mig. Det är så nära ett rus jag kommer. Hur kan man välja bort nåt sånt?

Jag har känt det och jag känner det, ruset. Hur, var och av vem är bara för mig men jag vet exakt vad det vill säga att vara åtrådd, älskad och vald. Det är därför jag vet att jag aldrig skulle välja bort det. Men..jag vet att alkohol är djävulens utsände. Det gäller och hålla sig väl med honom så man i bästa fall bara får betongmössa på söndagen. Jag förlorade mot procenten och jag måste gå vidare.

Men min erfarenhet är det jag kommer leva på när jag flyttar hem och när jag åker tillbaka hit. För här kommer jag ha en bas, på nåt sätt, jag ska forska lite i det men här ska jag ha en plattform. Jag har fått bekanta som vill ha mig här. Däremot har tiden i grubblandets tecken varit nyttig. Jag har kommit fram till att jag vill förbli ensamboende men inte ensam. Mitt hem och min sfär är min källa till återhämtning på mina villkor. Jag har kommit fram till att jag inte bör ha förhållande som binder mig till att förhålla mig, just bunden. Ja, om det inte inträffar vid helt andra tillfällen..annars vill jag och behöver vara fri, min högkänsliga sida gör att jag mår bäst att inte utsätta mig för fastare förhållanden.

Däremot är jag ohyggligt kräsen när det kommer till just människor jag släpper in i min sfär. Min cirkel ska bli större men annorlunda. Jag har ju inte haft någon innanför den innersta muren på många år. Men nu, nu öppnar jag upp den men förblir lika kräsen med de som får komma mig närmst. En handfull olika men precis lika viktiga.

Livet är för kort för att vara ensam. Jag har varit så arg, så frustrerad, ledsen, sorgsen över allt som inte blev, att jag förlorat mer än jag förvärvat.

Jag måste samla på mig sånt som när min själ och mina sinnen. Hur det ser ut, av vad, vem och på vilket vis är inte längre viktigt om det gör rätt nytta. För mig. Utan att göra illa någon annan.

Man får va som man är, när man inte blitt som man ska va. / citat mormor / ( tror jag)

Att göra det man måste, är att göra det man vill…sicket skitsnack, Rickfors

Det är andra gången jag uttrycker den åsikten i min blogg och jag tycker verkligen att den är en av de mest korkade meningar jag hört.

När jag kör upp för den branta backen hem till min underbart konstiga lägenhet, vänder jag huvudet mot höger och tittar ut mot havet, denna vy är så vacker att det alltid slagit en lyckovolt i hjärtat när jag åker hem. Nu, nu vill jag bara böla hjärtat ur kroppen varje gång sen jag bestämde mig för att flytta tillbaka till Sverige.

Jag slutar aldrig förundras hur vackert det är, det tar nästan andan ur mig. Majestätiskt breder det ut sig framför mig som ett enda stort lugn och jag får en knut i magen nu när jag måste ge upp allt.

En sväng höger efter backen upp och jag är hemma. Pilen är där jag går in till min innergård. Magiskt vackert.

Jag jobbar rätt hårt med att försöka intala mig att det blir bra, det andra också, vilket det nu än blir. Och som för att putta upp oddsen för det positiva kör jag med samma mantra: Barnen och lönen, familjen och lönen, barnen  och lönen och så vidare.. men jag klarar mig bra på den lönen jag har här, om jag inte får för få timmar, vilket nog aldrig kommer hända, inte så få i alla fall. Men det är det andra, hur många timmar jag måste jobba. I september blir det 290 igen.

En annan aspekt är att jag är livegen. Den enda som har utbildning och inga barn gör att jag bör vara tillgänglig dygnet runt i fall det kommer in akutjobb. Och visst, jag har ingen som säger nåt om hur mycket jag jobbar, inga barn, vänner, social fritid, hobby, idrott..nada. Men nu har t.o.m. jag tröttnat på att aldrig kunna vara hemma mer än nån timme i stöten och sova i egen säng bara några gånger i veckan. Jag vill kunna göra mitt hem till mitt, men jag hinner aldrig det. Är liksom alltid mitt i att åka till jobb.

Nu är jag fast anställd på chefens inrådan. Jag får inte inte ha nåt form av kontrakt och antal säsongskontrakt är förbrukat. Men, jag kommer ju bara säga upp mig,vilket min chef vet om. Kanske inte när, men hon anar nog.

Egentligen är det ön och mitt liv utan jobb jag inte vill lämna. Jag känner mig hemma här. Ni vet, den känslan som slår sig ner i mellangärdet, lika självklar som trygg. Alla dofter här, kaffe blandas med pizza, pommes och nybakat, kvällsvärmen runt benen, ljusen över stan på kvällarna, sorlet, skratten och trafik på avstånd. Människor som njuter och barn med solhatt och glass. I september. Jag hör lite hemma här i allt det, även om jag inte är turist, men det har blivit lite mitt och det är en ynnest att kunna ta del av allt det jag mår så bra av.

Jag har kommit fram till några saker i alla fall. Saker som jag tar med mig i mitt sorgearbete över flytten. Att, ön finns kvar, jag har kontakter jag kommer återkomma till och som jag vet vill att jag besöker dem. Långsemester, utan nåt annat än ostycksd tid. Jag ska njuta av mitt liv som själv, på mitt vis och utan att be om ursäkt för det. Jag kommer inte bo där man förväntar sig och jag kommer kanske inte jobba inom vården. Jag kommer inte fortsätta vara eremit utan öppna upp för vänskap, relationer och umgänge. Jag måste kompensera sorgen på nåt sätt. Och jag vet hur. Och jag längtar efter det. Det har jag gjort väldigt länge men inte förrän nu kan jag göra det.

I make no apologies for how I choose to repair what you broke, för att citera Meredith Grey.

Men vägen dit kommer att vara tung. Det känns som att jag knuffas mot stupet och hur jag än sätter mig på tväre så kasar jag på hasorna i oförändrad takt, 24 timmar varje dygn närmare.

Fast.. det kan ju bli bra det med. Det kan det ju faktiskt bli, men jag har så sjukt svårt för det här med ‘för alltid’. Nu kommer jag aldrig bo i min knasiga lägenhet igen, jag kommer aldrig leva här som jag gjort, igen. Allt blir annorlunda, annat. Och jag skulle behöva en liten kik in i framtiden, bara en glimt.. så jag vet om allt som gör ont nu, om det lindras och blir bra ändå, sen. Jag orkar liksom inte med fler motgångar nu på några hundra år eller så.

Jag ska snart in på MRT. Jag hoppas att det ser bra ut. Att det inte behöver opereras, då klappar det mesta ihop. Men jag känner att det inte kommer vara så illa. Fått ny medicin också. Nedtrappning av opioiderna på min begäran och in på prov en epilepsimedicin, muskelavslappnande och koncentrerad B1,B6, B12 i kombo med cannabis. Det är lite skillnad på receptinnehållen här. Inte så lite heller faktiskt. Jag hämtar ut mängder av medicin till mina patienter och det är galet vilka mediciner det skrivs ut. Och jag kan numera, eftersom apoteken är privata, få ut vad jag vill utan recept. Ju mer du stöder ett apotek, desto mer förmåner får du. Och presenter.

Så det är på riktigt enligt devisen, kliar du min rygg, så kliar jag din.

När dimman lättade blev det mörkare

När känslan av beslut närmar sig fortare än känslan av att kunna slappna av, vet jag nånstans att jag måste kapitulera.

Hoppet och drömmen bleknar medan tankar och alternativ blir verklighet. Då är det inte fråga ifall jag orkar ta itu med eller orkar stå ut med utan göra det som är av nöden tvunget. Samtidigt känns det så overkligt allt, att måsta ge upp det här. Ge upp den enda drömmen jag lyckats förverkliga, att få bo och jobba i värmen.

Det finns egentligen inga problem om man bortser från lönen. Och antal arbetstimmar, men det flukturerar och blir med tiden färre i perioder. Jag har möjlighet att bli fast anställd med sjuklön och 30 dagars betald semester. Jag har en underbart konstig lägenhet, bil och alla möjligheter till att få ett liv här jag önskar.

Om det inte var för den usla lönen. Jag behöver inte tjäna mycket, bara att jag känner trygghet, men det går inte på den nivå lönen ligger på. Det är helt andra villkor här i Spanien, både på gott och ont för både arbetsgivare och arbetstagare. Så jag förstår dilemmat men det hjälper inte när jag riskerar att jobba – bara – heltid och det blir bara hälften av de viktigaste utgifterna jag har. Och då har jag bara räknat hyra, bil, bensin, internet/ Tv och mat. Då vill man inte tänka tanken på vad nettolönen blir om det inte ens finns till heltidsjobb.

Det har gått alldeles utmärkt att få det att gå ihop tills nu men om man jobbar som jag gjort för att det ska bli en svensk normallön kommer jag inte att kunna undvika kollaps. I augusti slutade timrapporten på 293 timmar, mycket på grund att jag hade över 100 timmar natt. De är slut nu för det har kommit en ny personal för min kollega som gick bort. Så i bästa fall kan det kanske bli 200 timmar per månad och då går inte plus och minus ihop längre.

Jag har alltid haft god ekonomi och jag har alltid varit duktig på att reda mig fint men jag är ingen gambler, jag kan inte jobba med skygglappar bara gör att få leva i värmen.

Så..jag har blivit tvungen att släppa bromsen på den där beslutskänslan och låta den få komma in lite då och då ett tag nu. Inte för att jag vill utan för att inte bli helt under isen av att måsta ta tag i det som väntar.

Och maken ja, han är i bakgrunden, och lika bra är det. Skilsmässopapprena har inte kommit än trots att det är fyra veckor på lördag som de skickades. Vid ett tillfälle när jag sa att jag inte kan planera in nåt besök nånstans, jag måste ju förmodligen flytta tillbaka, sa han att det hade han mått väldigt dåligt över.

Skulle jag tillåta de känslor jag har att komma till ytan, inför det han orsakat, skulle jag behöva skickas tillbaka till Sverige i tvångströja.

Utan vett och sans

Flyktkänslan kom som en hurring.

Hård, oväntad och full med adrenalin. Hjärtat antog en takt som tydligt kändes i bröstkorgen. Det hettade i kinderna och jag kände ett svagt illamående och jag ville bara fly, bort från orden och innebörden.

Min kollega hade somnat in.

Det gick så oerhört snabbt att ingen var beredd på dödsbeskedet. Domnad ända in i själen har jag så svårt att greppa att hon inte finns mer. Det är bara några veckor sen vi kramades hej och hejdå när vi byttes av på ett jobb. Vi var lika gamla, hon och jag.

Jag vänjer mig aldrig vid döden och ändå har jag sett, suttit med och tagit hand om väldigt många som avlidit. Men det är annorlunda när en kollega går bort mot när mina patienter gör det. Det är jobbigt nog  men där är jag i min yrkesroll och har distans på ett annat sätt.

Jag tog bilen och körde en sväng men tankarna och vemodet var för virriga så jag stannade och satt i bilen. Det ska inte kunna gå så fort att dö, malde det. Det ska inte kunna gå så fort. Hon fick en timme..en timme från att läkaren kom in och sa att hon var döende till att hon somnade in. Timmarna före det hade vi haft kontakt via chefen med hennes man och skrivit lite om hur hon mådde och om vi  kunde komma upp och kramas lite för att blanda upp tristessen, som hon sa. Och så bara..borta. Fattar fortfarande inte.

När tanken om hur hon fick ta emot beskedet om att hon var döende och hennes sista timme var, är så omöjlig att ta in så jag gör allt för att inte släppa fram den.

Varje gång en patient går bort kommer tankarna på mitt eget liv och hur aktuella och sanna de valen jag gjort är, egentligen. Men denna gång har det gjort en djupdykning kring livsfrågorna.

Går tillbaka bland inläggen och läser på flera ställen just samma frågor.

Vill jag leva så här? Gör jag det jag vill? Är det det här jag vill luta mig tillbaka och minnas?

Och fast det bara är jag som ställer mig själv frågorna så slingrar sig svaren. Frågeproceduren är nog onödig, jag vet ju egentligen allt. Det är bara det att jag inte hittar nåt som sätter fart på allt. Och så hör jag kloka citat som att – det finns inga bra tillfällen, de skapar man. – Det är bara att göra, vad har du att förlora? – Varje dygn du är kvar i det du inte vill, försvinner 24 timmar du kunnat göra det du egentligen vill.

Jag vet, jag vet, jag vet. Jag vet att jag beter mig irrationellt, att jag inte lever som jag lär, men i huvudet, där vet jag hur jag vill ha det och det är väl alltid nåt. På ett sätt tror jag att det ligger där som för att mogna så jag inte gör nåt förhastat.

Besluten jag måste ta är ju inte direkt huruvida jag ska ha kött eller fisk till middag utan om jag ska bryta upp och byta land. Flytta tillbaka till andra sidan Atlanten och börja om från noll. Ingen bostad, inget jobb och inte en aning om var jag vill bo.

Och med en kropp som bett mig dra åt helvete. Jag vet inte om det bara var en tidsfråga eller om det är jobbrelaterat men det spelar ingen roll, smärtan är outhärdlig. Medicinen jag har ska tas var 12 timme, jag tar dubbel dos var fjärde timme och det tar ändå bara udden av smärtan.

Men..i det anställningsvillkor jag har nu finns det varken sjukpenning eller semesterersättning. I höst blir jag satt på fast anställning men vill läsa villkoren om det finns nåt i avtalet jag inte kan gå med på.

I juli landade jag på 313 arbetade timmar. Så kan jag ju inte fortsätta, men det är heller inget jag kan styra över. Det verkar vara allt eller inget på nåt sätt. Och utan trygghet tvekar jag.

Det dilemmat fanns ju inte i Sverige även om jag vet att jag klarar mig bra, jag har alltid haft god ekonomi men i nytt land och utan skyddsnät känns det lite vingligare och jag är inte på nåt sätt en gambler.

Som det är nu är det orimligt, men jag gör det likväl. Men jag har inte ansökt om residencia ifall jag måste besluta om tillbakaflytt.

Och det är många andra frågor som också hänger i luften och jag kan bara bida min tid, vilket jag är kass på. Hatar att vänta. Det är som dottern säger, klart överskattat.

Om inte om fanns

Det slog mig för ett tag sen när jag min ovana trogen satt och ältade för att tvinga fram nåt bra. Nåt som jag kan landa i som känns rätt, nåt som genom all gröt i huvudet bara blir klart som korvspad eller kanske en sån där uppenbarelse som skingrar allt vad smogg heter. Men det enda som slog mig var att jag är en rätt sorglig figur som inte får ihop det på nåt sätt.

Däremot har jag blivit mer säker på andra saker med tiden och de är ett måste att ta tag i. Bävan, men samtidigt är det nån form av svar jag behövt, och sökt.

Maken är väldigt trevlig, hör av sig några gånger om dagen och beter sig som om inget hänt. Nykter sen 14 dagar, säger han, visar framfötterna och tycker nog att han har god chans att vinna mig tillbaka, nu när han äntligen har förstått. Eller nåt.

Jag blir bara obekväm. Det är klämkäckt, krystat och upprepande. Inte alls ödmjukt eller ångerfullt. Jag vet att jag inte kan lägga min värdering i hur han läker eller lägger upp sin strategi men den funkar inte på mig.

Han förstår inte att det inte längre är vad han kanske kan göra i framtiden som jag grundar mitt beslut på utan på det som redan hänt. Orättvist, tycker han nog, när han vill visa hur bra allt går.

Låt säga att han lyckas bli nykterist. Jag leker med tanken i bland men jag kan inte uppbåda någon realistisk känsla. Inte med det som är idag och det som varit. Jag har fjärmat mig medvetet för jag har så svårt, för att inte säga omöjligt, att låtsas. Och innan jag sagt vad jag behöver säga och tills jag vet reaktionen på det, så är jag tacksam att jag jobbar som en galning.

För hur jobbigt det än känns att veta vad som måste göras, än jobbigare är det att trampa luft och känna depressionens symtom närma sig. Än så länge är jag bara sorgsen, uppgiven och håglös men även den cirkeln måste brytas.

Nåt annat som dryftas mitt i allt är att, hur det än är, så är maken det enda som kan liknas vid ett sammanhang. Inte för att jag känner nån som helst samhörighet men han är ändå den enda som jag känner här och som jag har en historia med och hur kommer jag reagera om han helt vänder mig ryggen när jag sagt det jag måste? Då blir jag totalt ensam på ön. Arbetskollegor räknas inte, de har alla egna liv och vardag utanför arbetstid och har aldrig umgåtts privat. Det har jag i och för sig aldrig gjort med några kollegor.

Men hur det än är så är vi ju inte osams eller har nån annan ton än prydlig mot varann. Vi har inte otrevligt när vi ses men det kan ju bero på att han tror och antar annat än vad jag gör, jag vet inte. Men hur eller hur, så måste jag gå igenom detta oavsett hur ensam jag blir på kuppen.

Jag har fått en terminalpatient igen. Det är alltid en tankeställare till hur jag lever mitt liv, hur jag vill leva mitt liv och vad jag gör för att komma dit. Alla har inte privililegiet att ha tid kvar och det är vår skyldighet att ta vara på den oavsett på vilket vis, så länge man bara inte känner att den slarvas bort. Många säger att tid egentligen inte finns, men för mig är den högst verklig och väldigt dyrbar men som det ser ut nu..så inte bara slarvar jag med tid, jag har dragit på mig skygglappar och hoppas att den dessutom ska lösa mina problem.

Hur var det nu med den där idioten som inte var född än? Hon föddes redan 1967.

Nu gick nog skam på torra land ändå

Du avslutade med att samtalet hade varit mycket att svälja.
Märklig och en rätt oväntad åsikt för du har inte haft problem att svälja såna här samtal tidigare. Varken i tal eller skrift.

Du har bara låtit bli att ta dem till dig, mina samtal med dig. Det är alltid jag som öppnar upp till dem, när jag varit osynlig tillräckligt länge efter det tidigare samtalet.

För som alltid har du lyssnat och hållit med men sen inte använt dig av möjligheten att göra nåt åt det.

– Bra att jag fick höra sanningen nu, kläckte du ur dig. Det gjorde mig så irriterad för jag har aldrig sagt någonting annat än sanningen, någon gång, vad jag än tagit upp.
Den är sorglig nog och behöver inte förvrängas.
Och märkligt är att det var först nu som du kände dig förnärmad av sanningen, den har du som sagt inte haft problem att svälja tidigare.
Du har varit nykter i nio dagar, sa du och ironiskt tackade så mycket å mina vägnar men om du stod i mina fotspår skulle du också vara föga imponerad. Bara..jaha..

Kom igen när du varit nykter i sex månader och kommit till en sån jävla insikt om hur mycket liv som runnit dig ur händerna eller att du på riktigt insett vad alkoholen gjort med mig, dig och det vi kunde haft.

Och så länge min försvarsmekanism gör jobbet och skyddar mig från att bli en själsligt ihåligare människa, får du inte gladare tillrop än så.

Det här var min dröm. Från början bara min men jag lyckades övertyga din pessimistiska sida när du sa hur svårt det skulle bli att förverkliga nåt så ouppnåligt. Det kommer gå, sa jag, vill vi så går det.

Det blev bara du som kan leva min dröm som jag önskade leva den. Lata, lediga dagar att fylla med precis det man önskar. Du med din försörjning på det torra och inte fler bekymmer än om man ska ha socker i kaffet eller inte. Du fick hela min dröm.

Det känns lite orättvist måste jag erkänna och du höll med utan att tveka när jag nämnde det. -Jag vet, sa du, jag förstår det och du förstod även snabbt när jag sa att funderade på att lämna ön. -ja, jag förstår det. Inget mer.

Önskar att jag närmar mig nåt slags.. crescendo…? Kulmen? Nån annan reaktion än uppgivenhet i alla fall.

För jag är trött på att försvara mig.
Jag kommer aldrig mer lova dig nåt. Jag kommer aldrig garantera nåt oavsett vad du frågar eller ber om.
Jag kommer ta ut skilsmässa.
Jag klipper banden på alla plan.

Dimman lättar..verkligen inte

Om det ändå vore lättare att kliva ut i klara luften. Jag lever som i smogg som inte lättar hur jag än försöker få den att skingra sig. Att säga att jag  inte ser längre än näsan räcker stämmer bättre än jag vill.

Tankarna mal och mal, alla dessa frågor, allt som hänt, allt som inte hänt och allt jag önskat blandas med denna smogg av vemod, kryddad med sorg, uppgivenhet, ilska och ensamhet.

Jag måste snart ta ett beslut om mitt liv. Mitt leverne och leva det oavsett hur det blir för så här är det nästintill olidligt att ha det. Om man ser till mig och mitt. Det ser ut som att det är bra, för att jag inte säger så mycket om det, men själen är som ett såll som omöjligt går att täta. Tidigare har musiken varit det som täppt till hålen, medan jag lyssnar i alla fall, men nu behöver jag ha tyst som för att inte nåt ska grumsa tankeverksamheten.

Nu har maken vänt 180 grader och vill vara både hjälpsam och närvarande. Det kommer alldeles för sent och jag har så så svårt att tycka det är trevligt och jag blir bara besvärad.

Jag är dessutom väl medveten om att det ligger baktanke bakom. Nåt annat kommer jag aldrig tro, jag är alldeles för luttrad av att vara osynlig. Jag är så less på att alltid vara den som ska ta tillbaka och vara nöjd och glad när andan faller på hos dem som gjort mig illa och jag orkar snart inte längre hålla skenet uppe. Jag måste rensa. Rensa och ge plats för harmoni.

Jag ville så gärna få det att fungera. Jag ville så gärna få känna glädje över det jag åstadkommit. Få lite av det där jag kan känna tillhör mig, det var lite min tur nu, att äntligen  få ha en vardag i värmen och livet bara så där lätt att leva. Det ska ju vara det här nere, enkelt, fritt från sånt som skavde i Sverige.

Så blev det inte men det vet ni ju redan..och medan jag är fast i den förrädiska spiralen nedåt så går dagarna alldeles för fort utan att jag kunnat njuta av dem. Det stör mig nåt alldeles väldigt mycket. Jag hatar att inte ta till vara tiden. Tid är bland det dyrbaraste jag kan tänka mig och inget jag gärna slarvar bort.

Jag känner mig som en mask på metkrok, vrider och kränger mig som för att komma loss men jag sitter som i ett skruvstäd. Vad är det som ska till?

Är det verkligen så att -it has to get worse before it gets better?

Hur är det ens möjligt?

Ja, hur är det det? Hur kan man vara så naiv? Nä, hur kan man få vara så naiv och inte måsta straffas för det? Eller, ja det blir jag ju hela tiden i och för sig när jag blir påmind om hur pantad jag är. Det är väl straff nog.

Det måste vara nåt medfött fel på min förmåga att ana ugglor i mossen. Jag har ju haft mina aningar att han inte kunnat gått upp så mycket bara av maten men vi är ju särbos och jag har inte med det att göra.

Jag skrev ett brev till honom, som högkänslig är det enda möjligheten att få fram allt utan att hjärnan strejkar efter fem minuter öga mot öga. Vi pratar ju alltid efteråt. Då är det lättare att svara, försvara och minnas.

Jag skrev om hur jag uppfattar tiden efter särboskapet och att allt blivit om intet. Jag är inte på nåt sätt mer saknad, sedd eller efterfrågad trots att du dragit ner så mycket på alkoholen, sa jag till honom.

Det han berättar då fick mig att fundera på en del saker och en grötig röra av känslor där sorg, svek och frågetecken blev tydliga.

När han läst, ringde han och började med att fråga om det gjorde nån skillnad för skilsmässan att han blev nykterist och jag sa att det inte spelar nån roll, du har redan dragit ner till ett minimum ändå och det har varit helt tyst från din sida att rädda det som skulle kunna räddas. Jag har varit övertydlig här, i så många år har jag varit den som sett till att du fått allt som du behövt medan jag blivit helt utan i lika många. Nu är det din tur och jag lägger inte två fingrar emellan längre.

Då säger han: – Jag har haft lite annat som legat som första fokus. Jag har haft en period på de här fyra månaderna där jag druckit hejdlöst och jag har inte varit angelägen om nåt annat än alkoholen och verkligen inte klar i huvudet.

Vad? Vad hejdlöst? Jag har lite svårt att förstå det för jag har ju faktiskt trott på, när han sagt, att han dragit ner väldigt mycket på alkoholen. Och så säger han att han druckit hejdlöst. Tankarna slår i kull och allt blir jättekonstigt i huvudet.

– Men, kaffet och äppelpajen då, mumlar jag som en idiot. Vad hände med kaffet? Och bubbelvattnet? Har du inte dragit ner på ölandet?

– Nej, väldigt mycket tvärtom, säger han med samma ärliga ton som alltid. Han har ju aldrig varken förminskat eller förskönat sitt intag utan till och med ofta fört dagbok på hur många han druckit. Så jag tog det som självklart att han pratade sanning nu också.

Jag fattar nog inte alls vart det är på väg med det han kommer berätta och tänker att han kanske bara har druckit lite mycket nu till hockeyn och fotbollen men så säger han

– Jag gick hem från puben i förrgår och när jag kom hem kollapsade hela kroppen, förmodligen alkoholförgiftad eller nåt åt det hållet.

Nu är det rörigt i hjärnan och jag frågar  -Kollapsar? Man kollapsar inte bara så där så hur kunde du göra det, du har dragit ner väl? Eller har du inte det? Törs jag fråga hur mycket du druckit?

– Det ska jag tala om för dig, säger han och börjar räkna. Jag hör hur han mumlande säger februari och så mars och till sist juni. – 109, 18 dagar, ingen där, 13, 36…. och så slutar han med några siffror jag inte riktigt hör. Så säger han:

– På fyra månader, från den 26 januari, har jag druckit 874 stora starköl.

Va? Va? 87…874? Sa han 874? Jag har svårt att ta in den siffran och blir tyst och alldeles tom. Vad menar han? Har han druckit nästan 900 stora starköl på den korta tiden.

Men, stammar jag, varför? Jag fattar varför men det är ju tvärt emot det han sagt innan. – Då har du ljugit för mig om mängden, du har aldrig ljugit för mig om det förut. Det har han inte heller säger han men nu, nu har han ljugit även för sig själv. Han har svårt att förstå att han överlevt, som han säger. Men så kollapsade han ju också.

Jag blir med ens så otroligt sorgsen så tårarna börjar rinna. Det är så tragiskt och så ovärdigt. Bara så otroligt ovärdigt.

Hur har jag kunnat missa det så kapitalt? Jag är varsk av naturen och känner av nyanser och skillnader när ingen annan gör, och så missar jag detta? Mitt framför näsan också. Nu har vi inte träffats jättemycket men herrejösses, vi pratar nästan en halv kubik öl på fyra månader.

När man aldrig räcker till för sig

Det är nåt väldigt speciellt med dofter. Känslopaletten som kopplas på av igenkänningen som vissa dofter ger är starkare än det mesta. Den plockar fram minnen, bilder, händelser och mående på nanosekunder och det sköljer en massa känslor över en.

När jag träffade dem, mina barn, för första gången på två år var det deras doft som gav mig en så stark känsla av tillhörighet. Tillit. Samhörighet. Hemma. Mina. Trygghet.

Nästan som ett sting av sorg, så djup är den känslan, som tryggheten till mina barn ger. Den är så stark att man inte riktigt kan greppa den. Doften går igen där de bor, allt doftar bekant och tryggt. Och medan vi pratar om tiden som förflutit och jag förstår att det varit tider som de skulle gett mycket för, att jag varit där. Behovet att få prata i verkligheten och inte via facetime. Ett lugnande ord och närhet. Praktisk hjälp när det behövs. En aning avlastning. Kaffe och skratt på farstutrappan.

Inget av det har jag kunnat erbjuda mina barn. Då kryper tanken inpå att jag kanske borde göra annat framöver. Finnas lite närmre. Insikten att det inte blev på nåt vis vad jag var övertygad om här nere, det var tänkt att bli helt annorlunda. Av alla drömmar som slagit in har den här haft sämst utgång, oavsett hur man ser det.

Är det dags att lämna, göra om och göra..nytt? Egentligen vill jag inte lämna men å andra sidan vill jag inte heller ha det så här. Jag var så så säker att det skulle bli som vi pratat om, planerat, drömt och önskat. Och återigen inser jag vilken idiot till analytiker jag är. Jag skulle kunna ägna en helt inlägg om hur, varför, varför inte och alla andra saker jag trodde jag var säker på men det är bara sorgligt så jag borde lämna det.

Men jag behöver skriva om det, jag behöver synliggöra och på pränt fästa bokstäver jag kan gå tillbaka till, läsa minnas och förstå.

Jag skulle helst av allt bo kvar. Jag har boende, jobb, bil och hemmakänsla här men det hjälper inte när allt annat är ur fas. Både här och i Sverige. Det är så tankarna snurrar.

Och jag är arg. Uppgiven och arg. På allt jag blivit snuvad på. Alla har sin egen skyldighet att göra sig själv lycklig, allt det där vet jag redan men det spelar mindre roll just nu. Faktiskt. Jag har gjort min del. Och mycket mer än vad som kan krävas av mig men det hjälpte inte.

Så jag är skitarg för allt jag blev lovad men inte hölls.