När man aldrig räcker till för sig

Det är nåt väldigt speciellt med dofter. Känslopaletten som kopplas på av igenkänningen som vissa dofter ger är starkare än det mesta. Den plockar fram minnen, bilder, händelser och mående på nanosekunder och det sköljer en massa känslor över en.

När jag träffade dem, mina barn, för första gången på två år var det deras doft som gav mig en så stark känsla av tillhörighet. Tillit. Samhörighet. Hemma. Mina. Trygghet.

Nästan som ett sting av sorg, så djup är den känslan, som tryggheten till mina barn ger. Den är så stark att man inte riktigt kan greppa den. Doften går igen där de bor, allt doftar bekant och tryggt. Och medan vi pratar om tiden som förflutit och jag förstår att det varit tider som de skulle gett mycket för, att jag varit där. Behovet att få prata i verkligheten och inte via facetime. Ett lugnande ord och närhet. Praktisk hjälp när det behövs. En aning avlastning. Kaffe och skratt på farstutrappan.

Inget av det har jag kunnat erbjuda mina barn. Då kryper tanken inpå att jag kanske borde göra annat framöver. Finnas lite närmre. Insikten att det inte blev på nåt vis vad jag var övertygad om här nere, det var tänkt att bli helt annorlunda. Av alla drömmar som slagit in har den här haft sämst utgång, oavsett hur man ser det.

Är det dags att lämna, göra om och göra..nytt? Egentligen vill jag inte lämna men å andra sidan vill jag inte heller ha det så här. Jag var så så säker att det skulle bli som vi pratat om, planerat, drömt och önskat. Och återigen inser jag vilken idiot till analytiker jag är. Jag skulle kunna ägna en helt inlägg om hur, varför, varför inte och alla andra saker jag trodde jag var säker på men det är bara sorgligt så jag borde lämna det.

Men jag behöver skriva om det, jag behöver synliggöra och på pränt fästa bokstäver jag kan gå tillbaka till, läsa minnas och förstå.

Jag skulle helst av allt bo kvar. Jag har boende, jobb, bil och hemmakänsla här men det hjälper inte när allt annat är ur fas. Både här och i Sverige. Det är så tankarna snurrar.

Och jag är arg. Uppgiven och arg. På allt jag blivit snuvad på. Alla har sin egen skyldighet att göra sig själv lycklig, allt det där vet jag redan men det spelar mindre roll just nu. Faktiskt. Jag har gjort min del. Och mycket mer än vad som kan krävas av mig men det hjälpte inte.

Så jag är skitarg för allt jag blev lovad men inte hölls.

Tajming är inte min tekopp

Jag kände en dragning i ögonvrån och det stack lite i örat. Jävla skit också, tänkte jag, nu kommer det ett skov mitt i alltihop. Veckan som började så himla trevligt.

Jag har haft två veckor i Sverige. Kom hem för två dygn sen. I två år har jag bara pratat med mina barn via chatt och facetime. I två år har jag längtat efter att få hålla hårt om dem och umgås så mycket att det skulle räcka till nästa gång jag fick en innerlig kram. Dop skulle det bli, sista dagen innan flyget. Det var bestämt att vänta med det tills jag kom hem så jag kunde vara med. Träffa alla, barn med familjer, syster och familj, mamma, pappa och flera till. Jag skulle åka härs och tvärs så jag fick träffa alla. Jag hann med de flesta innan jag kände den där dragningen i ögat.

Det första jag tänkte var att barnbarnen smittat mig igen, det gör de alltid nämligen, och jag tror att så var fallet även denna gång. Jag har ju varit extremt noga med avstånd även i Sverige, alltid munskydd och pcr-test flera gånger under tiden.

När det stod klart att det var bihålorna och inte ett skov inköptes nezeril, näsdukar och smärtstillande. Sen kom öronvärken samtidigt som halsbranden och det var bara att öka alla doserna i både styrka och antal. Och sen kom hostan.
På två dagar hade jag blivit så dålig att jag inte riktigt visste vad som hände runt mig men jag vägrade lägga mig och vara sjuk, fattades bara att jag skulle missa allt nu när jag äntligen kommit till Sverige.

Så jag gjorde som jag brukar. På med skygglappar och bunkra med Strepsils, Treo, Nezeril och näsdukar.

Till dopet kom jag aldrig men jag var med på fikat efteråt men minns inte så mycket av det. Det mesta de fyra sista dagarna var dimma och blurr och mina försök att vara social måste varit sorgliga. Allt var som utanför min fattningsförmåga och jag kände paniken krypa på efter nån timme vid kaffebordet. Väl på flygplatshotellet var jag så sjuk att jag inte minns hur jag kom dit och jag bad en stilla bön att jag skulle klara flygningen några timmar senare. Det fanns gånger jag allvarligt tänkte att jag skulle ge upp och låta de komma och hämta mig, till nånstans.

Jag kom hem. Och jag åkte till akuten. Efter röntgen och läkarundersökning konstaterade man att jag har akut bihåleinflammation, öroninflammation, halsinfektion och bronkit. Inte undra på att landningen kändes som att riva ur båda trumhinnorna med gaffel.
Läkare i den offentliga sektorn här på Gran Canaria är lite av det uppgivna, arroganta släktet man inte gärna träffar när man är som sjukast, men det får man alltså göra för det är här de är. Som på akutmottagningen. Vården är gratis och spanjorerna, vad man sagt mig, ett hypokondriskt folk och där kanske en del av läkarnas uppsyn ligger till förklaring. Ingen ursäkt men förklaring. Man söker tydligen för allt och ingenting och det tröttar väl ut.

Men det är inget fel på handlingskapaciteten när det finns nåt att åtgärda. När jag ropades in från utanför, där sitter nästan alla utanför dörrarna och väntar så ropar de i högtalarsystemet ditt namn som på en tågstation, så hade läkaren redan skrivit ut penicillin, spray och kortison. Och så pratade hon fort, på bruten engelska som jag i dimman inte riktigt greppade men nåt om nån spruta hon var angelägen att jag skulle ha. Ja, sa jag, om du anser att jag borde så absolut.
Hon lyfter luren och säger – You can come in now. I det samma öppnas dörren och en sköterska kommer in med en spruta och ber mig stå upp. Hon drar ner byxlinningen till sätesmuskeln, känner lite i huden och klappar in och drar ut nålen i samma rörelse. Kastar sprutan i hinken för stickande föremål och går ut. Och jag fattar ingenting av vad som hände. Stod hon utanför dörren med sprutan i handen och väntade på klarsignal från läkaren? Penicillinet är starkt fick jag veta och får inte ges till de under 18. Nåja, det är jag med råge. Och så länge jag blir frisk får sjukvården se lite annorlunda ut och skriva ut medicin bara för vuxna.

Jag hade en klar önskan om hur veckorna skulle te sig men det gick ju inte riktigt det hållet men jag fick i alla fall träffa dem och det var viktigast av allt.

Att få hålla i barnen, rent fysiskt var mer laddat än jag trott. Det ligger nåt ursprungligt i att få känna deras hud, värme och hjärtslag. Att kunna hålla hårt och bli omfamnad är så helande samtidigt så otroligt jobbigt när man måste släppa för att man ska åka bort igen.

Jag var inte beredd på hur fort de två veckorna skulle gå och hur snabbt det långa avståndet och bortavaron skulle komma tillbaka. Det kändes inte färdigt att lämna och i den feber och sjukdimma jag var i så hade jag inte hela fokus närvarande heller och nu när jag sitter hemma uppkrupen i soffan i San Agustin känns allt lite rumphugget. Men jag fick umgås den första veckan och de minnena är klara och tydliga.

Jag fick mig några tankeställare som kommit att röra till det rätt bra i huvudet. Ni vet..när man tror att man tagit rätt beslut bara för att det känts så när man tagit det, så kan det ändå kännas annorlunda när man ser vad beslutet har gjort medan man varit borta.

Många tankar blir det. Många bränder att släcka. Ännu mer förvirring.

Alla dessa frågor som aldrig verkar få några svar.

App lapp sa att jag inte alls slapp

För varje gång jag ser dem, rör det runt i själen som en vindpust, inte så att jag vet säkert att det kommer blåsa upp och bli kuling utan bara en sån där lätt bris men tydlig nog för att märka att nåt är annorlunda.

Frågor som visar sig tydligare för varje gång vinden tar lite sats. Jag vet inte på hur stort allvar jag ska ta dem eftersom brisen lika gärna kan mojna och allt blir stiltje igen och då har jag inte blivit dränerad av allt tänkande som det innebär att hantera frågor jag inte bett om.

Vad är det jag saknar? Vad väntar jag på?

Är det nåt jag vill ha i mitt liv eller nåt jag har som inte borde vara där?

Och om jag sänker garden, om ens bara en aning, så vet jag nog egentligen vad svaren är. Problemet är bara att jag inte har en aning om hur jag ska få det att bli som jag vet jag skulle må bra av.

Luddigt, jag vet, men gränsen är hårfin och jag vet inte ens om det finns kraft för ett misslyckande av någon sort.

Så här..jag har tids, ålders och dödsångest. Inte ångest som i riktig diagnostiserad ångest, det är jag väldigt på det klara med, men den känslan av snara runt halsen som dras åt lite för varje år när man inte kan påverka det som obevekligen sker, tiden som springer fortare än jag hinner njuta av den.

Jag har för det allra mesta haft en meningsfull känsla inombords, även när livet lekt hela havet stormar med mig. Jag har haft en inre kompass som jag litat på och ett sammanhang som varit min trygghet.

Jag har skrivit om det många gånger så jag ska inte plåga er med det igen men så nu..nu är det en annorlunda känsla som slagit rot och jag har inte haft just den innan, inte den som renodlad känsla i alla fall. Den har funnits där som en skvätt bland andra känslor som flätat ihop sig när havet rasat oresonligt med mig, men då har de andra känslorna varit starkare och också viktigare att hantera.

Om jag delar upp betydelsen av vindpusten som rör runt där inne så blir det:

Tomhet, saknad, avsaknad.

Något har alltså tagit slut hos mig eftersom jag alltid haft känslan av att inte ha ovan nämnda substantiv i en och samma känsla, så här konstant. Ni vet ju vid det här laget att mitt känsloregister är lika snabbt skiftande som splittrat.

Hur gör man då när man inte vet hur man gör?

Var går man när kartan är blank?

Hur får man det man behöver när man inte vet var man ska leta?

Men om man ska våga sig på att erkänna några saker när jag ändå ligger ner för mental räkning så kanske jag kan resa mig på nio. Saker som ögonen fortplantar i en kedja som går via hjärnan till mellangärdet, som ilningar och talar sitt ändå tydliga språk. Bara man vill lyssna. Eller ja, lyssna och lyssna, det är väl mer att man inte kunnat förstå språket riktigt.

Så hjärnan laddade ner den appen utan att jag fattat det och knackade på. Nu är min hjärna och jag inte några ovänner på nåt sätt men det den gjorde har kostat mig inte så lite huvudbry.

För när jag inte förstod språket, laddade den ner..

..bilderböcker.

Tydligare skämskudde än så blir det knappast för en som älskar bokstäver.

Men det är såna bilder jag nu ser överallt som slagit rot och rör runt som vindpustar i mellangärdet.

Samhörighet. Unnsamhet. Glädje. Harmoni. Sammanhang. Omtanke. Näring.

Jag har ju skrivit många gånger redan att jag saknar allt detta men då har det alltid funnits andra starkare känslor iblandat. Ilska, uppgivenhet, frustration och ett visst mått av hopplöshet.

Nu, nu är det inget av det längre och det är det som är kvar jag nu ser som bilder var jag än vänder blicken.

Koncentrerat och utan filter ser jag överallt hur det kan vara, hur det borde vara och som jag skulle ge nästan allt för att få vara. Ögonblick i det stora hela men hos mig blir det fast förankrat i minnesbanken.

Jag vill inte låta tid passera utan meningsfullt innehåll.

Jag vill att det ska vara värt att jobba, mer än för att betala hyran.

Jag vill att vardagen ska vara det som gör skillnaden.

Jag vill känna mig levande.

Jag vill uppleva.

Jag vill leva ett liv värt att dö för.

Men det är då det tar stopp. Bilderböckerna slutar med cliffhangers och det verkar inte bli fler uppföljare.

Så jag tackar min hjärna så mycket för hjälpen. Not.

Så börjar räkningen mot knock-out.

Skiljetecken?

Det kom ett sms från maken igår eftermiddag där han skrev att han älskade, saknade och längtade efter mig. Jag borde ha anat ugglor i mossen redan där men vi hade haft en rätt trevlig dag på Ikea dagen innan där jag köpte ett nytt vitrinskåp som han hjälpte mig lite med. Nu skruvade jag nästan allt för han har problem med en handled som gör ont.

På morgonen skrev han med en smiley att han hade haft väldigt ont på natten för det han ändå gjort med monteringen. Så när sms:et kom på eftermiddagen så svarade jag med ett hjärta och en skämssmiley att han fick ju bara jobba när han träffade mig, och så får han ont också. Det tog en minut sen plingade det i mobilen med orden: – Ja, det är ju det enda jag kan. Ha en fortsatt trevlig dag.

Fattade ingenting och skickade ett frågetecken. Det kom en hel radda likadana tillbaka så jag frågade om han hade druckit.

– Nej, inte än, svarade han. När jag frågade vad det var för kommentar jag fick så svarade han inte utan stängde ner.

I morse skrev han att det klart han druckit, både öl och whisky, vad jag förstod, men sa att han kommit fram till att han blir helt dum i huvudet av whisky så den hade han hällt ut i vasken. Och så avslutar han – Nåväl, jag hoppas du får en bra arbetsdag.

Ingen ursäkt att han betett sig illa eller ringt upp och sagt nåt i alla fall. Jag har inte svarat på sms:et och jag vet inte hur jag ska göra heller. Attityden har jag fått smaka på alltför många gånger även om denna var rätt mild i jämförelse.

Men det spelar ingen roll, det rör upp en massa onödiga känslor från tiden när jag levde mitt i det och jag är så irriterad att han bara anser att det räcker med en förklaring till varför det blev som det blev så ska jag vara tacksam och nöja mig med den, och fortsätta vara solig och glad. Och det har inte kostat honom nåt att bete sig illa.

Jag kommer aldrig bli sambo och jag kommer aldrig släppa honom närmre inpå än det vi har idag, träffas, handla ihop ibland, äta ihop nån gång, och skriva lite sms. Trevligt men inte mer. Djupare relation än så vill jag inte ha för han är så ojämn i sitt sätt att värdera det han har och då får han ta det som är.

Spelar det roll att han dricker mycket mindre? Nu kan jag ju inte veta hur mycket mindre när jag inte lever med honom och känslan att bli förd bakom ljuset är ju min att deala med, det vet jag. Han är vuxen och jag valde att flytta. Men för varje gång han beter sig så här, oavsett direkt eller över nätet så läggs det i skålen med dåliga erfarenheter på vågen.

Frågorna hopar sig om hans beteende är orsaken till att jag är så otroligt vilse. Att det på nåt sätt är han som skymmer sikten trots att han tycker han gjort vad jag önskat och ändrat ditten och datten. Jag känner det inte så alls men har man egentligen ens rätt att säga att någons intentioner inte stämmer, det är ju så som man själv upplever sina uppoffringar. Hur länge ska de inte få räcka för mig?

När man trycker undan ilska med ett trevligt inlägg

Äntligen har jag fått nån slags hemtrevnad i lägenheten. När jag monterat ner allt som stod här när jag flyttade in och satt upp mitt nya vitrinskåp fick jag en känsla av att jag kommer älska att bo här när jag inrett den färdigt.

Jag är ju så otroligt mycket hemmakatt och hemmet är verkligen den plats jag återhämtar mig på. Bara den är så som jag vill ha den. Jag kryper fortfarande omkring på alla fyra med scotch brite och klorin för att skura klinkerplattorna. 85 kvadrat såna. Vita dessutom och städning var inte nåt man borde hålla på med från städfirmans sida men de har lite andra sätt att se på mycket här jämfört med Sverige, så jag skrubbar själv. Nu har jag bara ett par kvadrat kvar så jag ser ljuset i tunneln.

Går också mot lågsäsong på jobbet så förhoppningsvis kommer det lite fler lediga dagar. Gärna två i rad, det har jag inte haft sen jag jobbade i Sverige. Det har varit en väldigt tuff arbetsperiod så jag behöver få återhämta mig med lite sol och bad. Jag har i princip suttit i bil, tagit jobbväskan, vinden känns varm runt benen och solen lyser fint, i nån minut, in till patient ett tag, sen ut nån minut i sol och värme för att sen sitta i bilen igen.

Åker till Sverige nu den 6 juni förresten och stannar i två veckor. Det ska bli så otroligt gott att få krama barnen igen. Kanske också de andra i familjen men där får de avgöra vad de vågar. Några är fullvaccinerade och några har fått första dosen. Men barnen är som jag, ovaccinerade.

Nu är det sängdags. Upp tidigt och fylla på väskan inför dagen. Omläggning, medicinpåfyllning, blodtrycks-puls-runda.

Varför jag är arg? Återkommer om det.

Får jag lov eller ska du snava först?

Det känns som om jag väntar. Ni vet känslan som sitter i maggropen och gör sig påmind om nåt. Vad nåt är, vet jag inte men att det finns nåt där, det är tydligt både i huvudets och magens eget signalsystem.

Försöker lotsa mina känslor till nåtet men utan resultat, jag navigerar lika bra mentalt som utan gps i trafiken.
Så kör rannsakningsvisan igång, allt samvete, alla samtal, alla beslut, framtiden. De får en vers var. Vi dansar förståss medan det sjungs och vi dansar inte vals inte, takten är snoa. Det gäller att hålla i sig om man inte ska tappa fotfästet. Hänger inte riktigt med i verserna, men refrängen är klar och tydlig:

– Du har ingen aning, du bara låtsas att du vet, men du inte har en aning, önskedrömmare där, trallallaalaa.

Nej, jag har nog faktiskt ingen aning. Jag trodde det, att jag visste precis vad jag ville men det är annorlunda nu. Hur och vad vet jag tyvärr inte. Nåt har tappats bort nånstans på vägen mellan då och nu.
Är det ovisshet? Osäkerhet? Sen jag blev särbo kastades en relativt säker utstakad väg rakt ner i diket. Jag blev ensam om allt trots min förhoppning om annorlunda insikter hos maken.
Jag har inte blivit mer än marginellt viktigare och det består egentligen inte av nåt annat än ord. Han beter sig inte som om jag kunde gå förlorad längre. Han sitter säker i sadeln som gift. Han har inte sagt det men inte motsatsen heller.

Framtiden då, livet i allmänhet och mitt liv i synnerhet?
Jag vet inte, jag vet faktiskt inte.
Jag har kanske ingen stabil riktning?
Vad vill jag med mitt liv?

Nåt saknas men jag vet inte vad.

Det är lättare och ställa frågan om jag nu lever det liv jag vill. Då blir svaret tveklöst nej.
Är det det som är nåt? Den vetskapen?

Jag har ju gjort precis det jag önskat i många år.
Jag lever där jag vill, jag jobbar och trivs med det jag gör. Men jag hade en annan bild av hur livet härnere skulle bli än vad som blev och jag trodde att lyckligkänslan skulle hålla i sig lite längre än ett år. Är det drömmen om ett äktenskap i harmoni, glädje och samhörighet som gick i kras som gör sig påmind, kanske hade jag känt annorlunda om äktenskapet varit lyckligt?

Då kommer nästa dilemma. Hur kommer jag åt att få vetskap om vad jag vill? Det är ju lätt att veta vad man inte vill, så det håller inte med uteslutningsmetoden heller. Då hinner ju bandet spela både sistan, packa ihop och åka hem till Tranås.

Nä, nåt annat måste till och jag letar febrilt i hjärnan efter nåt som bränns. Lite lustigt i en hjärna med konstant övertändning men ni fattar.

Men nu är det varken fågel, fisk eller mittemellan. Iskallt med andra ord.

Ska jag plocka fram lite högst amatörmässiga teorier så tänker jag att jag nog kanske ifall om att ändå har en liten aning om varför jag har så svårt att hänga med i verserna, inte bara för att snoan drar upp takten, utan för konsekvenserna som kan bli om man kommer fram till nåt som gör ont, den tanken får mig att backa direkt, än så länge. Jag klarar inte av att vara obekväm, elak, skuld eller egoist. För det måste man veta att man har rätt och gör rätt. Det vet sällan jag och då blir följderna ännu värre än att snava i snoan.
Men jag vet inte.

Det är det här med mitt sammanhang också, det är en slags kompass och utan det vet jag ännu mindre. Jag behöver det för att kunna förhålla mig till vad som är. Det jag kan, det som är hemtamt. Och där jag känner mig levande.
Det är också borta, sammanhanget, det som mitt jobb varit tills för ett tag sen. Är man mindre rustad för motgångar när man tappat sitt sammanhang? Fungerar det som nån slags skyddsmur så man dansar stadigt trots att det går undan?
Nu är jag liksom helt utan kompass och riktning. Är det det jag väntar på? Är det det som är nåt? Sammanhanget.

Är det ens rimligt? Att vänta på att nåt ska komma till dig istället för att du tar dig i kragen och bjuder upp själv? Letar, hissar eller dissar men håller den takt du själv vill. Vals, foxtrot eller polka. Ta kommandot liksom, över ditt liv och din vilja.
Så enkelt det låter. Jag har dansat sen jag var en liten plutt men nu trampar jag alla på tårna och sen jag förstod att jag var högkänslig har jag inte blivit ett skvatt mer dansant.

Det blir rörigare och rörigare i huvudet så det är ingen idé att läsa igenom det jag skrivit.

Det får bli uncut och unplugged ikväll.

/ Och som vanligt lägger jag inte ut kommentarer på mina inlägg. Får frågan ibland men det är mitt val. Jag ser det ni skriver men det stannar hos mig. /

Förstånd och känsla går aldrig hand i hand

När man har 48 tusen känslor på paletten är det inte så svårt att förstå att det blir rörigt ibland. Alla är de lika starka, lika snabba och lika djupa. Men att de i och med det ger mycket större problem än för de som inte är högkänsliga kanske man inte tror. Men skillnaden är markant.

De kläms också in på lika stor yta, som paletten andra har.

Då blir det ont om saligheter. Så pass att känslorna går i varandra och blir svårare att tyda för vad den egentligen står för, när gränserna suddas ut. Vi rör ju oss också så oerhört snabbt mellan det vi känner och hinner omöjligen analysera vad som är vad.

Om en icke-hsp skulle beskriva en känslomässig fadäs av någon sort som inte var så genomtänkt, skulle hen förmodligen säga: shit, ja där hoppade jag i galen tunna, tänk så det där blev, nu går jag vidare.

Jag, jag bor i tunnan, för allt jag känner stannar kvar och rullar runt med alla frågetecken, som strax innan varit utropstecken. Jag känner så starkt, äkta och så snabbt oavsett händelse så jag har inte en chans att värja mig och vänta in förståndet.

Det är en träningssak har jag fått till mig men det är ju inte så lätt att öva om man inte vet när prövningarna kommer. Och när de väl gör det brinner det så fort att man varken hinner backa, blinka eller få fatt i skumsläckaren. Och öva utan prövning är ju meningslöst, då är ju förståndet ensam herre på täppan.

Sär bo känner sig som Dumbo i limbo

Hur i allsin dar ska jag kunna hitta rätt verktyg för att kunna hantera mig? Detta eviga jagande efter balans och lagomhet. Allt är så mycket trots att det känns så lite. Allt och inget och med allt däremellan. Dessa motsatser som kastar mig mellan ytterligheterna i en takt där jag blir mentalt åksjuk.

Samtidigt är jag komplett av allting. Komplett vilse, ledsen, lycklig, komplett sorgsen, tillfreds och helt utan aning om nånting. Var finns alla de här hjälpmedlen som skulle hjälpa mig att få distans till mina känslor, skyddsmanteln jag kan svepa om min själ så den får vila? Hur lär jag mig strategin för att hindra hjärnan att bli övertänd?Eller ens få blånagel?

Var är det meningen att balans ska bo?

Jag både vet mycket och ändå ingenting. Jag vet vad jag vill och har ändå inte den blekaste.

Varför blir det värre? Vad gör jag för fel eller är det nåt jag inte gör?

Jag hade inte trott att det skulle släppa lös en sån här kavalkad av frågor och frustration när jag förstod att jag var högkänslig.

Det är som att jag lever parallellt med mig och mig och allt som sker. Jag får liksom inga riktigt bra underlag att bygga nån bestående stabilitet på. Ena sekunden känner jag mig urstark för att stunden senare känna att allt rämnar. Det kan ju inte vara nyttigt?

Frågelådan, som alltid hos mig varit både spretig, nyfiken och överfull, är nu i skriande behov av att få en del frågetecken uträtade. Alla obesvarade frågor blir ju kvar och skaver mer och mer för varje dag. Jag famlar och sånt tär ordentligt.
Det är som att jag blir känsligare och känsligare. Nerverna dansar nu farligt nära ättestupan. Vad händer då egentligen?

Ibland blir jag lite rädd att jag inte ska mäkta med att hantera mig då allt går i en hastighet jag inte har en chans att hinna med i. Jag jagar, och försöker att inte förlora målet men får aldrig nog med klar sikt. Det enda som händer är att jag blir utmattad och utan.

241 timmar blev resultatet i april på tidrapporten.

Det är inget problem i sig, att jag jobbar mycket, men är förmodligen en del av hindret att kunna fokusera på annat. Fast när jag väl är hemma är det som om jag ändå inte är hemma. Har ju inte hunnit att ens få till wifi och inte skapat nån hemkänsla alls, en naken tv-bänk är allt. Men det jobbigaste är nog ändå att jag inte har nån känsla av att befinna mig i ett sammanhang. Jag behöver ju nåt att förhålla mig till. För mig är det ju synonymt med harmoni och stabilitet. Inte ens jobbet fyller den funktionen nu.

Jag känner mig oerhört ensam. Trots att jag aldrig är det egentligen, med det antalet jobbtimmar. Maken som vänt sitt drickande och kommit till viss insikt om vad han, som hans säger, höll på att förlora, kan jag få träffa när jag så vill och har tid men när jag har tid, så vill jag inte. Jag orkar inte umgås och så behöver jag min ensamma tid så väl. Han har bett att jag ska skicka det som är karakteristiskt för högkänsliga så han kan läsa och förstå.
Det har jag verkligen inte gjort. Är det viktigt för honom så är han både läs och datorkunnig.

Men träffas vill han gärna, han har ju tråkigt som ensam men han sitter på samma uteservering som alltid även om han nu oftare dricker kaffe och juice.

Vi hade ett samtal där jag fick prata och han lyssnade, i och för sig över telefon, men ett långt samtal där jag berättade lite hur det var att vara jag. Dock ingen aning om vad det gjorde för nytta. Och det är också för sent, för sent att bli/vara/låtsas intresserad om hur det är att leva med en högkänslig empat. Jag menar, han har ju med all önskvärd tydlighet redan poängterat vad han ansett. Om han nu helt ändrat riktning p.g.a. rådande omständigheter, ja då lägger han inte ner nån nämnvärd energi på att förkovra sig.

Vad jag känner inför kovändningen? Inte så mycket om jag ska vara ärlig. Inte för oss som makar, par eller särbos. För mig, ja det är trevligare att han är nykter men faktiskt inte mycket mer än så. Vi ses nästan aldrig ändå och när vi gör det är det inte otrevligt men det liksom händer inget. Hans liv är så långt ifrån mitt som det är möjligt nu. Han gör ingenting egentligen. Gymar ibland, sitter oftast på utecaféet och så kollar han tv. Det är det. Jo, han spelar extremt mycket mahjong också.
Jag förstår att det här kommer bli utdraget, hela vårt liv som..ja jag vet fasen inte vad jag ska kalla det ens. Han blev lite förnärmad när jag sa att jag i alla fall hoppades att vi skulle kunna bibehålla en bra relation i framtiden också. Men vi har inte så mycket mer än det, en relation, vi delar ingenting.
Jag vet inte hur han egentligen ser på det vi har idag. Vad han önskar och vill har jag inte frågat, det vet jag, och kommer aldrig bli nåt alternativ. Det tåget har lämnat stationen för länge sen.
Men nu kommer det ofta sms med frågor om hur jag mår, om han kan göra nåt, laga mat eller så. Det känns inte äkta och det känns inte som han gör det för att han vet att jag behöver och ligger steget före, utan för att bevisa/ kamma poäng. Orättvist? Möjligt, men det har han jobbat ihop till alldeles själv. Det är bara det att han verkar tycka att jag ska bjuda till nu när han blivit aningen upplyst och jag bara kan inte det.
Han kommer aldrig lyckas ro den uppgiften i land där hans nya beteende kommer kunna jämna ut det gamla.

Jag förstår att allt har sin tid. Jag är trött, allt är nytt och jag behöver vänja mig. Bida min tid är bara inte min grej liksom. Jag vill lösa problemen. Inte vänta på dem eller vänta ut dem. De beslut jag tagit då? Har de varit rätt?
Tveklöst JA. Trots allt som är, så har jag aldrig ångrat dem.

Men, mitt i allt finns dock en källa till oerhörd glädje och trygghet. Min livlina. Den är min och bara min. Och för det tackar jag väldigt ödmjukt.

Tänk, så olika man kan se på mig

Har hamnat i ett vakuum, trots det trampar jag luft och sjunker lite för varje steg jag tar.

Mycket omkring mig, just nu även ett speciellt uppdrag som jag var särskilt lämplig för, enligt kunden, en man, jag jobbar för. Vi har haft samtal så givande att jag lever på dem i många år. Intensiv närvaro, allvar, skratt och tårar.

Han behöver mig dygnet runt men inte dygnets alla timmar. En i stora kretsar väldigt känd och offentlig person i stora delar av världen och det mest priviligierade jobb jag nånsin utfört hos en av de behagligaste människor jag varit i närheten av.

Den här gången använder jag inte patient utan kund. Varför vet jag inte riktigt men jag ser honom inte som patient trots att han verkligen är det, i egentlig mening.

Hans liv är räknade i månader, på sin höjd nåt år. Med den vackraste av själar och livsglädje utöver det vanliga.

Två veckor med minimalt med sömn men det har aldrig varit lättare att gå upp bl.a. 03.10 för att åka några mil till honom. Sen hem, försöka slumra ett par timmar och så tillbaka och repeat.

Jag skulle kunna bo på plats men av anledning jag inte kan gå in på åker jag emellan.

Man 2, en annan, patient, som jag kämpat med för att vilja överleva har tagit beslutet om att inte fortsätta livet så idag har jag suttit i möte om palliativ vård. Det känns så där hopplöst när man inte lyckas förmedla livsgnista till nån som bara är 73 år. 7 % funktion på den njure som alls fungerar men vägrar dialys trots att det är väldigt smidigt att jag kommer och gör det hemma hos honom.

Men nej, han vill dö. Så i stället för hemdialys, livskvalité av bättre hälsa och flera år extra med familj blir det i stället övervätskad kropp med svåra smärtor till följd av svullnaden, andningssvårigheter och ett blodomlopp som blir mer och mer förgiftat för varje runda det tar genom kroppen för att sluta i blodförgiftning och drunkning. Han litar blint på att jag ser till att han kan dö i frid. Han vet vad jag tycker om hans beslut men säger med tröstande ord – I know love, I know, but I’m done.

I bästa fall fungerar ångestdämpande och morfinsprutorna hyfsat.

Man tre, maken, som ger mig ideliga bevis på hur oviktig jag är i hans liv.

Och jag känner mig..jag vet inte riktigt hur jag ska förklara men sen vi visste att jag skulle flytta, från den lägenheten vi bott i 18 månader innan han flyttade i februari, har jag varit själv och ensam om precis hela processen.

Inte så mycket som en krusning att hjälpa till, inte en fråga eller självklarhet att vi är två om det längre. Det var viktigt i början, när han skulle bott här och jag flytta ut. Då var det viktigt med fortsatt självklart gemensamt ansvar eftersom båda hade ju bott här lika länge. Och ja, för vi är ju gifta, bara med två boenden. Lät det då.

Nu låter det inte alls, mer än att han vid ett tillfälle tyckte att jag kunde bjuda över honom på mat, jag hade ju varit där två gånger redan, på 6 veckor.

Att vi har 80 kvadrat tvåvåningshus att flyttstäda och iordningsställa är inget han längre reflekterar över.

Han undrade också när jag kunde göra en sats med risgrynsgröt, för det gillar han.

Och så skrev han häromdagen att jag fick gärna höra av mig lite oftare.

Att jag kommer upp i drygt 230 timmar arbete i mars är verkligen inget heller han reflekterar över. Men det är viktigt att han får en kopia på mitt schema, som ju inte är aktuellt mer än de två första dagarna. Det är rätt kaotiskt med många fler akuta fall än vi egentligen har tid med, men det måste bara gå. Men han vill veta hur jag jobbar så han vet..hur jag jobbar.

Han är pensionär, ledig varje dag, tränar lite på morgnarna, sätter sig på uteserveringen och ölpreppar inför alla hockeytimmar på tv och tycker att jag kan höra av mig oftare.

Han har straffat ut sig själv. Han vet bara inte om det än.