Hsp – inget förslår när hjärtat blöder

Pratade med dottern idag. Vi pratar ofta. Jag vet inte vem av oss som behöver det mest faktiskt, hon eller jag. Det är nästan alltid hon som hör av sig pratledes medan det nästan alltid är jag som skickar meddelande, gif-filer och emojies. Hon har familj med småbarn, jobb och annan vardag som tar tid så det är bättre att hon får bestämma när hon har möjlighet att skypa eller bara prata.

Jag har ju tidigare skrivit att jag behöver mina barn, och det där med navelsträngen den är klippt och jätteav men behovet att få vara i deras liv på det här sättet behöver jag. Vi har alltid haft en väldigt nära relation, vi tre, och det är bara då jag är helt i fas. Det måste inte vara samtal varje dag, det kan gå flera dagar och mer mellan kontakten men det är vetskapen att de finns som är viktig.

Dottern har ärvt min hsp och hon har inte heller fattat riktigt vad det betyder. Det hon däremot fått känna på är dess baksidor. Jag märker att hon resonerar exakt likadant som jag när det hänt nåt som gjort henne nedslagen och där hon kämpar att förstå.

Hon är dock klokare än vad jag är, dottern. Hon har sidor jag skulle ge årslöner för att besitta. Men hon kan inte ta dem till sig för sin hsp:s skull. Tvivel och tvekan, misstro och missförståelse i en enda villervalla.

Eller som hon säger:

-Mamma, hur kan jag tala om för dem att det här gjorde mig så så lessen, det de inte gjorde, det blir ju att jag tycker att jag är nåt speciellt liksom. Och tänk om de blir helt knäckta av det jag säger, då skulle jag gå under av dåligt samvete.

Säger hon. Hon som är det vackraste jag vet. Hon med hjärta av guld som alltid ligger steget före alla andra så att de känner sig ihågkomna och välkomna. Hon knäcks av dåligt samvete när andra fallerat.

Jag går fullkomligt sönder när hon säger det och vill bara kasta mig på planet, skita i corona, militärer och böter och bara ställa till rätta men allt är över redan och går inte att göra ogjort. Möjligheten har varit där för de inblandade i flera år och så även hennes förhoppning och glädje inför.

Och så..ingenting.

Hon var så oförberedd för det totala ingentinget. Hon hade väntat sig nånting ialla fall. Det var ju ändå en ones-in-a-lifetime-händelse.

Det är, sa hon, att hon faktiskt trott mer om sig själv än vad andra gör och betyder mindre än vad till och med hon trott.

Jag lappar och lagar bäst jag kan, säger att hon är den vackraste av själar och det är de som borde gå åt av samvetet men vad jag än säger så förslår det inte..det vet hon lika väl som jag för det finns ingen lindring, när det redan är för sent.

 

 

 

Hsp – när det mesta är tistel, törst och tårar

Lessen. Arg. Frustrerad. Dränerad. Är det inte alltid bra med kunskap? Jag som anser att det är förutsättningen för det mesta men nu är jag helt i olag med den uppfattningen. Den kunskap och aha-känsla jag fått av vetskapen om att jag är högkänslig empat skulle ju inte bara hjälpa mig förstå mig utan även skapa balans och lugn i systemet.

Men det har blivit precis tvärtom. Var hittar jag verktygen? Hur hittar jag dem? När jag läser om vikten att lära sig begränsning mot det som väller in och skaver eller lära sig säga nej till det som tar energi, hur löser jag det utan att få dubbelt med skav för att man inte finns för den som behöver? Finns det en vinst i att flytta skavet? Det känns som allt jag tar i och försöker rätta till skapar mer skav och det sticks överallt.

Jag skulle behöva riktlinjer om hur man går till väga för få balans för jag är mer vilse än innan jag fick kunskapen.

Yoga, meditation, kost och annat många skriver om som är fantastiskt bra har jag aldrig klarat. Är nog lite för krass för det. Hatten av för de som får det att fungera men jag är inte en av dem. Har aldrig varit så stressad som när jag skulle stressa av och känna in. Det måste till nåt mer..manualliknande, typ. Gör så här när det här inträffar, tänk så här när..gör det här innan det känns så här. Lite såna saker för jag har verkligen inte en aning om nånting längre.

Det kanske är för att jag så lösningsinriktad som jag behöver en Gör-så-här-lista att bocka av. Synligt och verkligt för att lära och lägga i minnesbanken.

Jag är i ett läge nu där jag trampar luft på riktigt. Vad jag än gör skaver det nånstans. Jag kan inte längre ställa till rätta och laga alla rivna hjärtan. Famlar och försöker medan hjärnan frenetiskt letar lösning som läker alla rivsår. Har jag tappat förmågan? Är det en färskvara att kunna?

Nu spelar det inte längre så stor roll heller för den delen. Skadan var egentligen redan skedd innan jag kunde göra nåt. Men resten hade jag gett en årslön för att kunna lösa. Det som skaver på grund av det.

Det känns bokstavligen som att jag får hjärtat utslitet när jag inte kan lösa problem som får andra att må dåligt. Smärtan är fysisk och lämnar inte förrän jag kunnat ställt till rätta, annars fortsätter den, smärtan, till tiden gör att det dämpas men glömmer gör jag aldrig och när som helst kan just det minnet göra sig påmint och jag ramlar rakt ner i minnesbanken och smärtan blir verklig igen. Det är ju min starkaste och viktigaste uppgift, att hjälpa och ställa till rätta.

Jag behöver det för det när min själ.

Jag vet inte hur många gånger jag kraschat sen jag läste om hsp, empat och förstod att det är det jag är, och med handen på hjärtat, hittills har den inte gjort nåt för att underlätta.

 

 

En behaglig doft av rotad trygghet

Beslut i affekt

Ja det blev nog lite så. En kväll fick jag nån slags härdsmälta. Toknog liksom. När jag blivit inbeordrad, för jag vet inte vilken gång i ordningen, förstod jag att jag var tvungen att hitta en lösning, annars var risken stor att jag inte skulle resa mig igen efter en kollaps. Jag hade känt mig trög i huvet och var hela tiden på spänn för att inte tappa skärpan medan jag jobbade. Arbetet krävde stenkoll och snabbhet annars var risken för död överhängande. Men med arbetstid ofta på 250 timmar i månaden, nattetid, kan man inte bli annat än rädd att göra misstag.

Även maken var evinnerligt less på sitt jobb där kriminella med diagnos spydde ut vilka rättigheter de minsann vet att de har och att de ska polisanmäla hit och dit, skada sig här och där om de inte får som de vill. Riktiga avskum, i min bok, som hotade med anmälan så fort de inte fick som de ville.

Så jag sa att jag vill leva ett bekymmerminskat liv nu. Nu. Med så några måsten det bara går. Vi hade ju redan pratat om att köpa vårt boende i värmen i framtiden men ingen av oss ville egentligen ha mer att styra med, som lån, avgifter, registrering av hyresgäster, skatter och alla andra avgifter som kommer med ett köp. Allt på spanska också. Och så ville vi ha friheten att resa och bo var vi än kände lockade.

Nä, sa jag, vi säljer allt. Lägenheten, alla prylar och så säger vi upp oss från våra fasta tjänster och jobbar på timbasis när vi vill eller behöver. Ingen av oss, med våra utbildningar lär ju nånsin drabbas av arbetslöshet. Vi kan ju jobba precis varsomhelst.
Det var som om det lättade i själen samtidigt som en hel massa saker ramlade in och ville ha klarhet. Var ska vi bo när vi är i Sverige? Hos barnen, som lite payback-time, smålog maken. Har vi fyra stycken där alla bor i hus borde det finnas nån liten plätt vi kan slå läger på. Och det kommer inte bara vara en som får dras med oss utan vi alternerar förstås. Vi tränger oss inte på utan det ska finnas plats och vilja. Gärna nåt på tomten eller ett rum i källaren.

Samtidigt får vi en möjlighet att träffa både barn och barnbarn på ett helt annat sätt. Vi kan bo varsomhelst egentligen. Hotel, vandrarhem eller barnen. Viktigast är att vi känner oss fria, ostyrda och ostressade.
Sagt och klubbat.

Vi började redan samma dag. Uppsägning av facket, a-kassan och tidningen. Sen gick maken ur svenska kyrkan ( jag gick ur för 20 år sen).
Vi plockade ner mängder med saker från förrådet. Sorterade till barnen i lådor det de ville ha, kastade och lade till försäljning.

När beslutet väl tagits blandades tankar om resor, ledighet och frihet med tankar om ånger,oro och beslutsbalans. När jag krupit upp i soffan en regnig höstkväll med städad lägenhet, tända ljus och en behaglig doft av rotad trygghet, nästan inget ljud på Tv:n, ljusen som luktar lite jul, det mysiga regnet som smattrar på altanen och den där känslan som infinner sig när man är så där i total balans, då kom vemodet över mig. Utan eget krypin försvinner den balansen, tänkte jag. Hur kommer jag må av det? Ånger? Oro? Kan jag överföra den känslan till mitt inre och ta fram var jag än är och bor? Jag vet faktiskt inte. Men jag hoppas innerligt det för när vi väl sålt är det för sent liksom.

För hur mycket jag än tycker att jag är realist, att saker inte får ha för stort värde och betydelse, så är det skillnad med ens egna krypin. Utan ett sånt är risken att man känner sig rotlös. Eller kan det rentav vara en frihet i det också? Så gick tankarna ofta ofta.

Vi gav upp tanken att bo hos barnen medan vi är i Sverige, de behöver sin frihet med sina familjer, och skrev oss och även bor då hos min syster, svåger och systerdotter.
Första flytten gick i alla fall hit till San Agustin dit vi alltid vill tillbaka och hit planerar vi vara åtminstone ett par perioder till. Så långt tror vi att vi vet. Men vi har inga måsten.

Ny vilja? Ny utmaning.

För vad är det värsta som kan hända?

Att vi ångrar oss?

Vi kan inte ångra oss…vi ändrar bara planerna till nåt annat vi vill.

Förnuft och känsla

Det har gått några veckor sen jag lärde mig att jag finns som personlighetsdrag. Högst vetenskapligt och medfött. Vad har den kunskapen fört med sig? Joo..

1: Att jag faktiskt inte är som alla andra. 

2: Att jag har haft både tur otur att jag fått veta det först nu. 

3: En större förvirring i en redan totalhavererad hjärna.

För oavsett hur jobbigt jag tyckte det var innan jag visste, så hade jag ändå på nåt sätt kommit till en plattform där jag accepterat att jag tydligen var skadad för livet av det jag varit med om och att jag är överkänslig, svag, martyr och tar åt mig av allt i stället för att bara släppa och gå vidare. Och de insatser jag har gjort, har antingen inte varit tillräckliga eller så har de kommit för sent. 

Jag hade nog accepterat mitt öde om man vill vara lite dramatisk, men det kan ligga en sanning i det. Jag är överkänslig, jag har varit med om skit och blivit skadad och jag tar allt personligt. Ok, jaja, men jag bor i värmen och jag behöver inte jobba mer om jag inte vill.

Det får ta ut varann. Så har jag tänkt. Och varit övertygad ska räcka. 

Men som det är nu har en aktivitet i hjärnan startat som på ett trollslag och nu ska den göra nåt jag aldrig kunnat. Lära mig leva med mig själv i ett sammanhang. Jag reagerar inte i sammanhang, jag reagerar i nyanser, mitt reaktionsspektra är inte normalt så jag måste skaffa verktyg för att lära mig hantera mig. För verktyg behöver jag och vill ha, nu när jag vet att man kan jobba med personlighetsdraget så man inte brinner inne i huvet när hjärnan blir övertänd. 

Jag hatar hur jag ofta reagerar för jag inser lika ofta med förståndet hur irrationellt jag agerar utifrån det men det hjälper inte. Problemet är att jag inte riktigt orkar att ta itu med det. Jag blir så fruktansvärt trött bara jag tänker på det. Helt tom och nästan förlamat trött. Systemet blir dränerat på nolltid men i huvet är det full gång för där blir aldrig lugn och ro.

Och där ligger sorgen i nya vetskapen, att jag förmodligen kommer att förbli så här då jag är född med skräpet och kan inte vila mig i form fast vi gjort allt det vi gjort, bara för att få obegränsad vila och tid. Surt, sa räven även om det är varmt och gott där jag bor. Jag skulle ju blomma upp och få tillbaka min gamla personlighet, kraften och lustan skulle fullkomligt ösa ur mig när jag vilat klart. Här i värmen. Livet skulle ju bara vara enkelt.

Nu ska jag inte vara orättvis på nåt sätt och säga att det är synd om mig, för det är det inte. Jag har det oförskämt bra egentligen men jag har ju många gånger mått skräp under nästan hela mitt liv bara för att jag är som jag är liksom. Hela den resan ligger ju kvar oavsett var jag bor och hur bra jag har det. 

Och så tänker jag på sonen och hans resa. Hur jag slogs för hans rätt att få nån förklaring till varför han var som han var. När vi fick en diagnos tragglade jag med honom att det var viktigt att han accepterade att han har det han har trots att han inte valt det själv. Han måste ändå tackla problemen och ta medicin för att må bra. Det måste väl han också tycka och vilja, tänkte jag. 

Varför kan inte jag tänka så nu, och få lust och kraft att fixa verktyg till min diagnos, även om hsp inte är en diagnos, säger jag till mig när jag och jag diskuterar? Jag menar, jag är ju lösningarnas moder, för tusan. Men nae..nu sviktar det mesta helt plötsligt. Orken är borta, vilja är borta och det känns som betydelsen inte skulle spela nån roll, om jag ändå inte blir bättre. 

Dottern har alltid sagt att hon anser det här med att vänta är klart överskattat men jag har inte orken just nu…

…så väntar jag på nån trigger som, utan min ansträngning, ska kicka in så jag får den där gnistan att kasta mig ut för att börja slipa på allt som skaver. 

Men jag vet samtidigt att det kan kännas helt annorlunda i morgon eller om en vecka. Lika snabbt som jag reagerar, lika snabbt ändras ork och inställning.

Och egentligen vet jag nog när jag tappade min personlighet på riktigt men det är inte helt rumsrent att säga rakt ut, så jag gör det.

När barnen flyttat ut. Då flyttade min uppgift nån annanstans. Och då hör man ju många som skrockar om navelsträngar, egennytta och brist på eget liv men det skiter jag i, för när barnen flugit ut försvann det mest tillfredsställande jag gjort i hela mitt liv. Förmånen att ha fått finnas i deras närhet. Få ta del, ge del, lyssna, prata, prata, prata.

Käre tid så vi har pratat, jag och mina barn. Om allt, ont och gott. Fel och rätt. Djupt och ytligt. Skrattat så tårarna runnit. De har lärt mig oändligt mycket mer än de anar. Deras klokskap är avundsvärd. Och utan allt det så försvann det jag var ämnad för, helt naturligt såklart, men det var då jag tappade riktning och sen dess har jag haltat och försökt att hitta annan uppgift som ger mig lika mycket eller åtminstone så det känns. Men det har inte lossnat. De har hittat sina kärlekar och jag älskar deras val. Trygghet, lycka och lugn känner hjärtat nu.

Men själen söker.

Scannar omgivningen efter mening som slipar av skavet. Jag kan ju bara det här, tänker jag. Att vårda, värna och finnas till hands. Men jag trodde att jag skulle hitta tillbaka bara jag fick nog med vila och ostyckad tid men det hjälper inte mot sånt här. Jag behöver få göra skillnad, läka sår, finnas till i smått som stort. Jag behöver få vara behövd. 

Så jag rotar runt i själen och försöker mig på en storstädning. – Skärp dig, ditt tragiska stycke – Klipp dig och skaffa ett jobb, hör jag plötsligt.

Va fan, tänker jag, vem sa det? Letar, lyssnar. 

Mhm..bara en till av alla miljoner andra tankar som hasplar ur sig snällheter och bara ska säga sitt, blixtrar in och håller låda när jag försöker städa.

Ja..men kanske det, tänker jag, ett jobb, kanske det lindrar lite. Det kanske skingrar de mest trasslade tankarna en aning och ger näring åt själen igen. 

 

You can run but you can not hide

Inga filter, inga skydd.

Innan vi flyttade ner så pratade vi mycket om vad vi trodde allt nytt skulle betyda för oss, hälsan, stressen och den ständiga knuten i magen som alltid verkade vilja nåt annat än det som var. Nu skulle vi få se hur väl allt det stämde när ständig och självvald ostyckad tid inte längre var en utopi. Kommer jag sova bättre och med mer kvalité? Hålet i själen som ständigt jagar ikapp med krigszonen hjärnan, kommer det att svalna av och bli fred där? Och framför allt, kommer jag känna ro? För visst mådde jag som jag gjorde för att det var som det var?

Att det är det bästa beslut vi någonsin tagit är vi rörande överens om, vi hade inte klarat att gå kvar i det som var utan att det skulle tagit en ände med förskräckelse. Det som var lite underligt var att jag, oavsett hur mycket jag vilade och njöt av den ostyckade tiden, så var det aldrig tillräckligt för att känna mig utvilad och i fas. Först trodde jag att det var att jag varit så nära väggen och att det skulle ta väldigt lång tid att komma tillbaka. Men borde jag inte känna av fem månader alls?

Klart att jag är lycklig över att inte behöva streta till ett jobb jag inte egentligen orkade och självklart är det otroligt skönt att vara helt ledig. Jag njuter varenda minut av det. Och självfallet är jag betydligt mer utvilad och tillfreds nu. Det borde räcka tänker jag.

Vad mer begär jag?
Ja, jag visste att jag inte kunde begära mer, men den där knuten jag fortfarande har i mellangärdet och de där förhatliga reaktionerna, katastroftankarna och aktiviteten i huvudet, när minskar det, för det måste bero på att jag varit i kontakt med negativ stress och press för länge.

Jag begär inget mer. Det skulle ju se just snyggt ut, att jag uppfyllt min dröm om ostyckad tid i värmen och ynnesten att ro det i land och jag har allt jag behöver och mår bra av. Det känner jag verkligen.

Men mitt i all ledig tid och varma dagar så känns det ändå inte som att det gjort den nyttan jag hade trott med mitt inre. Själen älskar mig för mitt beslut att sluta jobba och bryta upp men det är som att mitt inre inte tagit åt sig av allt det bra det fört med sig. Där fortsätter det att kännas tomt av det som skulle göra underverk med själen, vila och ostyckad tid och det är som det liksom streamar genom mig utan att stanna och täppa till alla hål.

Och så boken, den som legat i korgen och bara väntat på mina ögon, boken med igenkänning jag inte trott var möjlig, med kunskapen jag borde fått till mig när jag var ung och som varsamt sparat alla pusselbitarna så jag äntligen skulle få en klar bild av mig som mig själv. Läser ut boken, fortsätter på nätet, letar, läser och samlar pusselbitar. Hjärtat slår dubbelslag men hjärnan nickar igenkännande.

Jag tar upp pusselbitarna, vänder och vrider lite på dem. Varje pusselbit har en bokstav och utan att tänka lägger jag ut dem på bordet och läser;

HÖGKÄNSLIG EMPAT

Det är så klart. Kristallklart att det är det jag är. Högkänslig men med en del empat och för första gången är jag inte vilse alls. Jag behöver inte läsa igen för att komma ihåg det som stått, jag vet svaret på alla frågor som rör ämnet och det skulle kunna vara skrivet med mig som mall och utgångspunkt, allt från obekväma kläder som skaver till att känna in varenda liten nyans i luften. På ett sätt så självklart och på ett annat en liten förvåning om hur självklart det är. Varför har jag inte redan fattat det?
För att jag trodde att jag var sån för att jag blivit sån och inte för att jag är född sån, för det är ett medfött personlighetsdrag jag har.

Därför.

Så nu har jag fått svar på varför jag alltid känt mig annorlunda. Varför jag känner som jag känner och reagerar som jag gör. Det är ju inget jag kunnat delat med någon för jag har trott att det beror på livet liksom. Alla har ju en vardag och ett liv som går i ett med allt vad en vardag och ett liv kan föra med sig och det hanterar man ju allteftersom på sina egna vis och alla har dilemmat att inte få egentiden att räcka till och med det är man övertygad om att det är därför man aldrig hinner ackumulera krafterna.

Jag tror skillnaden ligger i det man inte visar eller talar om för nån, man håller god min och spelar en roll att man är och har det som alla andra trots att hjärnan skickar en knut till mellangärdet man inte kan tolka. Den sitter där och får en undra varför jag känner så här, varför ser jag världen annorlunda och varför ramlar den in i huvudet och vägrar lämna? Och varför i hela fridens namn vänder och vrider jag på allt jag inte kan göra nåt åt?

Varför far jag illa över saker jag inte kan ändra, styra eller har med att göra och varför pratar jag med mig själv och vänder och vrider på allt? Och varför känns jag mig så otroligt sorgsen ofta trots att jag faktiskt inte har nåt att vara lessen över? De här tankarna har jag ju haft i hela mitt liv men alltid trott att det berott på att jag är svag, martyr och överkänslig. Men det har samtidigt inte alls känts så, när jag analyserat med mig själv.

Så läser jag om mig, lär att jag finns som personlighet. Det finns det vetenskap på, är och har alltid varit en förutsättning för hur människans överlevnad och trygghet säkras. Typ. 15-20% av både människor som djursläktet, jämnt fördelat mellan könen. Hur hanterar man då en egentligen en sån, ny, kunskap? Jag vet inte riktigt än, jag är fortfarande inne i fasen där tänkandet på mitt liv i dåtid tar mesta tiden som för att försöka knyta ihop den där påsen av känslor för att ge dem dess rätta etikett. Inte för att det spelar nån egentlig roll eftersom det är passerat sen många år men det ger mig en större klarhet om situationerna.

Sanningen är också att jag styr inte över det, det pågår oavsett. Sen ska jag försöka hitta strategier för att hantera mig i nutid. Det pågår parallellt i stor mån nu med men dåtiden har ju varit inneboende sen dåtiden hände. Jag har ju alltid undrat varför inte alla känner som jag när det händer saker. Jag får fysiskt ont i kroppen när någon har ont eller mår väldigt dåligt. Hela min insida gör uppror och jag känner mig fruktansvärt otillräcklig, då behöver jag inte ens känna vederbörande eller ens vara i närheten. Det räcker att jag ser nåt på riktigt i media. Känslan sitter kvar hur länge som helst och med den otillräckligheten. Det spelar heller ingen roll om det är en människa som faktiskt förtjänar ett kok stryk eller så, jag blir helt upp och ner men det har jag inte visat sen jag fått höra flera gånger som yngre att jag kan ju inte tycka synd om skurken. Men det var inte det..det var att vederbörande fick motta stryk, ofta lämnad ensam och hatad. Jag får fysiskt ont i magen och ångest av sånt fortfarande.

Jag känner mig som en variant på savanten, oförmögen att glömma. Allt finns kvar. Allt allt allt. Att skanna av min närhet och allt i den har jag gjort i alla år, kalkylerar och känner av. Det finns inget stopp varken på känslor eller tankar. Jag har trott att det berott på att jag är överkänslig och hela tiden tagit åt mig för allt, för det har jag ofta fått höra, att jag tar allt för personligt, jag tänker för mycket, jag är för känslig, släpp det bara! har man sagt. Men hur gör man det om det är tomt i verktygslådan? Men nu har jag lite mer kunskap att lära mig hantera personlighetsdraget jag inte visste jag hade. För det ställer till problem och är inte alls bara positivt att inneha, många många gånger har jag varit nära kollaps som en direkt effekt av mitt drag. Och allt för många gånger har kraschen inte bara varit nära.

Inget kommer ju hända utåt, inget ändras praktiskt för att jag lagt pussel men med kunskap kommer makt och förutsättningar. Aha-upplevelserna har varit många den gångna tiden. Om jag vet att och varför jag reagerar och är så här så tar det förhoppningsvis udden av konsekvenserna också. Att hantera tankarna och känslorna på ett mer konstruktivt sätt är ju att på nåt sätt vinna slaget även om kriget pågår. I och med att Benny också vet så blir det två som vattnar min hjärna när det brinner och han kan stoppa innan det går så långt som till övertändning. Som gammal brandman och psykvårdare ter han sig ju faktiskt närmast som en skänk från ovan.

Men jag kan inte låta bli att tänka hur det varit om jag föddes som de andra 80-85 procenten som inte har ett överaktivt nervsystem utan filter. Hur hade jag mått om det inte grötat runt en evighet i hjärnan? Vilken skillnad hade det varit i mitt liv? Bättre? Kanske sämre? Förhoppningsvis lugnare. Jag vet inte, men det jag vet är att jag inte skulle mått så fruktansvärt dåligt i många situationer samtidigt som jag vet att den varit en förutsättning i andra. Men jag skulle nog helst velat ha min personlighet i modell lättsockrad. Jag har ofta skrivit om mitt behov att förstå mig själv. Varför reagerar jag som jag gör? Varför har jag en krigszon i huvudet där det brinner av tankar och känslor? Varför är det öppna spjäll för allt som kommer in? Ord, syn, hörsel, tankar och känslor, nyanser, händelser och icke händelser, raka spåret in.

– Jamen, varsegoda för fan, välkomna allihopa! Slå er ner vetja, ju hårdare desto längre får ni stanna!

Hur är man då när man är högkänslig empat? Man kan vara bara högkänslig eller bara empat, där empaten står flera trappsteg över på högkänslighetsstegen. Jag är båda. Allt allt allt flödar in hjärnan. Det känns bokstavligt talat som att det brinner och jag har inte en chans att hinna med och släcka. Än mindre skriva ner det jag skulle behöva ha ur mig. Jag hinner helt enkelt inte med i mina egna tankar och känslor. Behovet att skriva av mig är dock lika stor som branden. Allt sånt stannar kvar där och grötar runt i all evighet till skillnad från återhämtningen, ensamtiden och läkningen som är på genomresa i mitt system och gör nytta bara medan jag är i den, sen är den borta, nyttan.

Så den där övertygelsen om att täppa till alla hål i själen, då jag har känt mig som ett såll i många år, bara jag får nog med vila, den får jag omdefiniera nu. Jag får lära mig att jag funkar på ett sätt där jag hela tiden behöver mycket mer egentid och återhämtning och inte som jag alltid suktat efter..vila lite grann, hämta krafter, sen är sållet tätat. Mina hål är bara täta medan det rinner genom dem, medan jag är i vilan och egentiden. Bra med kunskapen men fan för insikten. Om man säger.

Nu är jag i så början av denna kunskapsresa att jag bara slänger ut alla tankar och sånt som jag haft inuti i så många år. Det kommer nog andra inlägg som är mer beskrivande om hur jag är som hsp/empat lite senare. Kanske, eller så struntar jag i allt fast förhoppningen är ju att det ska lätta lite medan jag skriver.

Framför allt blev jag så frustrerad över detta med vilan och återhämtningen, att jag inte kommer kunna cementera några hål som förblir täta i sållet utan att jag får acceptera att jag behöver samma mängd vila och egentid löpande, hela tiden. Personlighetsdraget och allt det där påminner jag mig om. Och så detta med hur jag påverkas av omgivningen. Jag måste få skriva av mig om detta. Då kanske det också blir lite mindre laddat när allt ramlar in.

För jag har ett vidvinkelseende i världsklass, allt i min omgivning sugs in i hjärnan för analys, tolkning och lösning. Och jag är lyhörd som få. En katastrof för ett högkänsligt nervsystem. Jag känner mig ibland som en Velociraptor, dinosaurien som var hyperkänslig på sin omgivning och alltid vaken för nyanser i luften för att inte missa ett byte. Nu vill inte jag ha några byten men det skiter min hjärna i, den registrerar ändå allt allt allt.

Det är tydligen det som kännetecknar oss, så vi behöver därför så mycket mer av ensamtid och återhämtning och så mycket mer ofta. Jag som inte är så förtjust i att umgås med människor överhuvudtaget, behöver tid både före och efter för att ens överväga tanken känns det som.

När jag går tillbaka och känner av min barndom och framåt så har jag också skrivit, åtskilliga gånger, att jag inte känner igen mig i det man tillskrivit mig som. Lite argsint, envis och ilsk, inte alltid och jämt men det har varit lite av ett signum. Jag har aldrig riktigt känt igen mig i den beskrivningen, jag har känt mig mer blyg, konfunderad och obekväm. Varför pratar jag så mycket med mig själv, vänder och vrider på allting jag ser, hör och händer? Varför ramlar hela världen in i hjärnan och vägrar lämna mig? Det mal och mal och mal.

Långa tider har jag inte funderat på hur jag är, jag är så van att det bara är jag som verkar vara som jag, så jag har tutat på och kört vidare med livet. Men jag har aldrig slutat prata med mig eller slutat analysera allt. Och jag har framförallt inte slutat känt.

Händelser som varit traumatiska av någon sort, där har jag fulladdad bank. Bilder och känslor är fortfarande lika starka nu, som när traumat hände. Och med det även oförrätten, som ju är en känsla i allra högsta grad, som vägrar förlåta eller förstå, den är också lika stark idag som då. Inte så att jag grämer mig hela tiden men när den hämmar mig så ramlar jag tillbaka och då kommer ilskan över att man gjort mig orätt som grumlar mitt liv.

Det är så mycket jag hållit inne för att jag trott det var fel på mitt sätt att känna och reagera. Jag har blivit världsmästare i copycating och following. Gjort som den stora massan som är gångbart utan att sticka ut och så har jag tagit det med mig själv sen, gått igenom, analyserat och accepterat att jag tyckt och känt annorlunda. Men några sanningar jag påtalat vid många tillfällen är:

* Jag älskar att vara snäll och egentligen en av de få egenskaper som är verkligt viktig för är du en snäll människa följer det så himla mycket bra alldeles gratis. Jag har alltid fått en oerhörd tillfredställelse av att få vara snäll men har ofta känt att jag inte följer normen även här. Hos mig verkar det bo en starkare kraft ( jag behöver få vara snäll för att må bra ) att få visa snällhet i fler situationer än andra. Flummigt kanske men så känns det när jag jämför.

* Jag blir som jag umgås är ett exempel som är mycket empat. Jag försöker att hålla distans och göra som jag intalat mig det men det slår aldrig fel..mitt system fullkomligt suger i sig stämningen jag befinner mig i och i bästa fall kan jag med dålig rollprestation verka ok i sammanhanget.

* Egen och fri vilja, här är jag nästan manisk. Allt som sker med mig, för mig och om mig måste komma av egen och fri vilja.

* Hur blev det så här och hur löser jag det? är två frågor jag föddes med. Oerhört lösningsinriktad för allt och alla. Det slår an en himla fart på min lösningstankeverksamheten.

* Om du tycker om det jag gör för dig, tycker förmodligen jag också om det  En sanning att tänka på när man inte har egen fantasi eller förmåga att göra nåt för mig. Efterlevs väldigt sällan dock trots att facit kommer med frågan om vad man kan göra eller hitta på, så man låtsas att man inte behöver nåt.

* Fråga och ifrågasätta, skillnaden är inte lika stor i attet som i huret brukar jag säga. Är du undrande, nyfiken, kritisk eller bara okunnig? Ställ frågan så den inte blir ett ifrågasättande, det är inte att du frågar utan ofta hur du gör det. Åtminstone i de flesta fall. Det är så onödigt att ha en ton eller uppsyn som gör att man går i baklås och försvarsmekanismen slår till när det kunnat bli en intressant diskussion eller ny kunskap. Jag vet att inte många tycker eller känner så men som hsp är man hyperkänslig för nyanser. Och trots att man vet om det, hjälper det bara på det vetenskapliga planet men inte det känslomässiga.

* Jag blir tyst och backar om man behandlar mig illa Går väldigt sällan till försvarsattack utan tystnar, bearbetar och analyserar det för mig själv. Gör man däremot mina käraste illa och jag försvarar dem med allt jag har.
När jag blir lessen, känner mig oviktig eller osedd tystnar jag och tar ett par steg tillbaka, tänker, analyserar om det som hänt och lägger i minnesbanken. Minns sen för alltid. På gott och ont. Alla snälla saker man gjort mig men även varenda oförrätt, ända sen jag var barn. Lika snäll som jag kan vara, lika oresonligt långsint är jag. Jag har blivit cynisk och kalkylerande mycket på grund av det och det har även fört med sig en kall sida för att skydda mig.

Alla tillkortakommanden jag tyckt jag haft genom åren och alla de gånger jag känt mig sorgsen av skavet i själen och när jag inte kunnat få en omtänksam fråga om hur jag mår utan att jag vill gråta hjärtat ur kroppen eller när jag fysiskt känner hur dåligt människor mår och att jag skulle ge allt jag kan för att lindra och ställa tillrätta, så är det typiskt för mitt personlighetsdrag.

Många gånger när jag är ensam gråter jag, annars känns det som att bröstet kommer explodera om jag får inte lätta på trycket av allt jag inte kunnat hantera när jag inte är ensam eller händelser som förblivit obehandlade, så det har blivit min egen strategi att hantera vardagen, förekomma istället för att förekommas låtsas man att man är urstark och aldrig behöver nån eller nåt, man vet ju att man ofta blir utan ändå, för den som alltid finns till blir ofta osynlig. Under långa perioder var jag ju aldrig ensam och hade ingen möjlighet att lätta på trycket och det verkar som att alla de känslorna ackumulerats och blandas med allt som är i nuet, därav haveriet, men det är min egen teori.

Om man ser till min historia är ju knappast min personlighet en fördel att födas med, med händelser som präglat mitt liv mer än jag önskat.

Jag menar, livet kan ju dig mer än bara citroner. Man kan ju bli bjuden på taggtråd, nässlor och knytnävar också och då hjälper det inte att göra lemonad.

Kruxet nu är att jag ofta är irriterad. Orkar inte. Vill inte. Kan inte. Mentalt har jag nog kraschat lite. Fast det märks inte utåt men många nya tankar som jag egentligen inte har lust eller ork att ta mig igenom. Har medvetenheten gjort nåt jag måste gå igenom som är skitjobbigt för att komma ut på andra sidan, upplyst och tillfreds med mitt nya jag? Fast jag orkar verkligen inte med nåt mentalt arbete eller verksamhet där mitt inre galopperar innan det stannar. Does it really has to get worse before it gets better? Jag vill inte ha fler eller större bränder i hjärnan. Inga krigszoner som river tag i humöret.

Hsp-fakta Del 2 Come walk with me

1996

Året då mitt personlighetsdrag myntades för första gången av Dr. Elaine N Aron
Här beskrivs några tydliga sidor som vi är födda med.

* En högkänslig person är en person som är mycket intuitiv när det gäller dina känslor
De känner direkt hur du mår och känner det många gånger utan att du behöver säga ett ord. Att älskas av en högkänslig person betyder att dina känslor alltid ligger i strålkastarljuset och du kommer ha svårt att dölja nånting och framförallt inte för en empat, så om du har ett förhållande med en hsp bör du kunna känna dig bekväm över att dina känslor alltid är i blickfånget.

* En högkänslig person kan inte förändra, förminska eller eliminera sin känslighet
Högkänsliga personer blir ofta misstrodda i sin känslighet då många tror och anser att de bara är ute efter uppmärksamhet. Högkänslighetens (och empatens) drag är medfött med ett nervsystem som är hyperkänsligt och jobbar överaktivt genom hela livet. Försök inte ändra på en högkänslig, för det första går det inte att ändra så försök att acceptera och stötta, det är jobbig nog ändå att behöva leva med detta drag , för det andra är det då kanske inte meningen att ni ska ha en relation. Då letar du efter en annan typ.

* En högkänslig (och fr.a. empater ) känner allt mycket mer på djupet
Högkänsliga empater kan inte, som andra personer, känna på något annat sätt än rakt in och rakt ner, djupt i själen. Känslorna är mycket starkare, på gott och ont, sårar du en empat känns sveket mycket mer men lika mycket känner de om de får glädje och snällhet. De reagerar snabbare än andra, både på stress och på stöd. Detta kan förvirra en omgivning som är van vid mer statiska och trögflytande temperament. Allt verkar ofta väldigt intensivt för de högkänsliga bland oss så om du inleder ett förhållande med en högkänslig så tänk på att aldrig avfärda dennes personlighet, då det är ett säkert sätt att känslorna för dig inte blir det de skulle kunna vara. När man dessutom är empat känner man andras smärta, fysisk som psykisk, betydligt starkare och oavsett vem det drabbar. Känslosmärtan sitter kvar i själen och gör ont länge.

* En högkänslig ( fr.a. en empat) betraktar inte sex som ytligt
För att en hsp-empat ska bli intresserad av ett intimt umgänge måste partnern vara helt bekväm med att denne tar sex tar på djupt allvar. Lek och skoj i alla ära men det krävs ändå att det innehåller störst delar stämning och ömsesidig laddning på djupet. Den sexigaste ingrediensen för en hsp-empat är intelligens och en kärleksfull kyss är ofta likvärdigt med sex, rent känslomässigt. Det måste finnas ett starkt mentalt band innan en empat för att kunna ha sex som bara är fysisk. Tillit och samhörighet är nyckelord i alla lägen.

* En högkänslig person känner sig ofta missförstådd
Högkänsliga har ofta varit dömda och missbedömda under hela livet som överkänsliga och övertänkare. Är du tillsammans med en, låt den känna att det är ok att vara född med detta drag och hjälp i stället när den tycker det är jobbigt med att vara som den är. De behövs i världen även om de lider en del av att vara det.

* En högkänslig (och empater) har mycket stort behov av ensamtid
Hsp-empater har inget filter för andras känslor och behov och kan inte släppa taget om det de känner. Det gör att det fort blir fullt i hjärnan av allt de inte kan göra nåt åt och batterierna tar slut väldigt snabbt. Därför har de mycket stort behov av ensamtid för att kunna återhämta sig och ladda upp batterinivåerna igen.

* En högkänslig person blir lätt störd av mycket och höga stökiga ljud och röriga miljöer En högkänslig har svårare att vistas bland mycket, höga ljud och röriga miljöer då det blir svårt att sortera allt som är i omgivningen. De kan ta helt slut och återhämtningen tar längre tid än normalt. Det kan till och med bli fysiskt kännbart med huvudvärk, tryck över bröstet och yrsel.

* En högkänslig avskyr att hamna i diskussioner
Eftersom de känner allting så intensivt och djupt, tycker de inte om att hamna i intensiva diskussioner. De lämnar hellre en konfrontation eller åtminstone försöker tala om saken på ett så flexibelt sätt som möjligt. De tillämpar i värsta fall kameleontens överlevnadsstrategi och speglar ofta dig i diskussionen istället för att hävda sin egen åsikt. Detta för att komma smidigt undan, ladda om, smälta, hitta till sin egen energiståndpunkt och tänka över diskussionens olika aspekter. Om du behöver diskutera med en högkänslig, ha tålamod, de behöver ofta samla ihop sina tankar först innan de kan slutföra en diskussion med dig. De vill heller aldrig riskera att göra fel, därav rädslan att hamna i konflikt, det tar dem hårdare att få skäll än att ge sig redan innan konflikten.

* Hjärnan hos en högkänsliga (och empater) kör i för hög fart och får lätt problem med sömnen
Deras hjärnor kör i överdrift merparten av dagen så att släcka ljuset och lägga ner huvudet hjälper inte alltid, när hjärnan inte vill sova. Vissa nätter kan de ligga vaken, vändande och vridande funderandes över allt som hela tiden pågår i huvudets höga aktivitet.

* Högkänsliga (och empater) är de mest lojala partners
En högkänslig empat kommer aldrig såra dig med flit. De kommer ge dig sitt allt i er relation och du kommer känna dig mer älskad än du någonsin tidigare känt dig. De är dessutom redan från början väldigt intressanta att konversera med då de ofta har svårt för enbart kallprat. De kan tyckas hålla låg profil i samtalet till en början men ge dem lite tid att bli bekväm i sällskapet.

/ Alla har naturligtvis inte allt som kännetecknar en hsp/empat, vi är ju även präglade av vår historia, samtid och andra medfödda drag men de mest fundamentala har vi alla gemensamt. Jag delar t.ex. inte allt som empater har utan har några, men väldigt tydliga drag. Därför stolpar jag inte upp så jättemycket av empatdragen utan jag väver in dem med förklaring när jag skriver om dem. / C

Hsp-fakta Del 1 Att leva som högkänslig empat

Nedan text är hämtad från nätet med fakta och beskriver mig i alla avseenden. Jag är även empat som är en förstärkning i spektrat högkänslig.

Många inlägg har legat i Utkastkorgen, en del i flertalet år och andra inte fullt så länge. Inläggen kan vara hopslagna med dåtid och nutidsinlägg för att göra dem lite kortare och det kan ta en liten tid att få ut då de är skrivna ur en högst förvirrad hjärna. Kontentan är densamma i alla.

En livslång undran varför jag är som är och hur jag ska förstå mig på mig.

Så nu är jag både mer och mindre vilse i pannkakan.

Att vara känslig är något som i vårt samhälle ofta förknippas med svaghet. Man bör tåla mer. Inte vara så empatisk, inte reagera på omgivningen och inte känna så mycket. Det vill säga inte vara så mänsklig. Man skall helt enkelt helst inte bry sig så mycket utan vara mer avstängd. Anpassa sig.

En HSP ( highly sensitive person) registrerar det subtila som nyanser och detaljer samt reagerar starkare på yttre och inre intryck än andra. Är man en HSP person kan ens starka reaktioner kännas som ett misslyckande eller som att det är något fel på en, men att vara HSP är varken ett misslyckande eller en funktionsnedsättning. HSP innebär att man har en funktionsökning. Undersökningar visar att högkänsliga personer har ett känsligare nervsystem med högre aktivitet i hjärnområden som är associerade med empati, känslighet och planering.

Det är inte lätt att vara högkänslig i en värld full av intryck. Väldigt många riskerar att bli överstimulerade då högkänsliga personer utgör 15 – 30 % av den globala befolkningen.
Det är vanligast med en introvert personlighet om man är HSP. Bara 30 % av HSP personer är socialt extroverta. Högkänslighet är lika vanligt hos kvinnor som hos män samt är i viss grad ärftligt.

Kriterier för HSP:

Begreppet HSP eller SPS (sensory processing sensitivity) som är den fackliga termen, är ett relativt nytt begrepp som myntades 1996 av Elaine N. Aron.
Det finns idag fyra olika kriterier som ska vara uppfyllda för att personen ska anses vara högkänslig. Kriterierna förkortas DOES där D står för djup bearbetning av tankar och känslor, O för överstimulering, E för empati och S för känslighet. Alla fyra kriterier måste vara höga jämfört med andra människor. Nedan följer exempel på vad som kan ingå i de olika kriterierna

Djup bearbetning av tankar och känslor (D):

* En person med HSP är ofta otroligt emotionell och har ett djupt och intensivt känsloliv med ett brett spektrum av känslor. Högkänsliga personer reflekterar och funderar mycket över tankar och känslor vilket gör dem både samvetsgranna och noggranna men också till undvikande beträffande kritik, då man analyserar kritiken väldigt mycket efteråt.
* Högkänsliga personer har ofta en välutvecklad intuition.
* När en HSP står inför en ny situation bearbetar denne sinnesintryck från omgivningen på ett djupare plan än de flesta andra. Bearbetningen kan ske antingen medvetet eller omedvetet.
* De djupa analyserna sker genom att man relaterar händelserna med tidigare upplevelser som man minns i detalj. Man sätter in dessa upplevelser i ett sammanhang och drar sedan slutsatser ifrån det. Djupanalyserna kan exempelvis beröra klimathotet, konflikter och orättvisa.
* En sådan djupgående förståelse leder ofta till att personer med HSP blir försiktigare och har beslutsångest då hen upptäcker fler fel, ser fler risker och konsekvenser av olika alternativ än andra.

Överstimulering (O):

* En person med HSP är extra mottaglig för intryck både från den fysiska och den emotionella miljön. Deras hjärnor är programmerade att notera subtila ting. De lägger märke till sådant som de flesta inte uppmärksammar. Det kan vara känslostämningar, bakgrundsljud, dofter, ljus med mera. Detta kan göra det svårt för HSP att hantera mingel.
* Blir det för mycket intryck på en gång kan det ge en överstimulering och stressa personen. Den högkänslige person kan då bli okoncentrerad, extremt trött och reagera fysiskt med exempelvis tryck i bröstet, ont i magen och/eller migrän. Ibland kan HSP också reagera med emotionella utbrott. En HSP behöver ofta mycket egentid med minimalt med intryck för att återhämta sig.
* Känsligheten kan göra att man har svårt att anpassa sig till förändringar.
* Eftersom HSP tar in mycket intryck från omgivningen kan det vara svårt att arbeta under tidspress, tala inför publik och att prestera när någon tittar på.
* Om en person med HSP blir överstimulerad ofta och under en längre tid leder detta ibland till utmattningssyndrom. Vid både överstimulering och utmattning så är kroppen stressad vilket kan orsaka att vissa förmågors känslighet minskar såsom empatin.
* Om en HSP inte är överstimulerad, utmattad eller stressad uppträder inte de ovan beskrivna symptomen.

Empati (E):

* En HSP har en välutvecklad empatisk förmåga och stor medmänsklighet. De reagerar starkt på orättvisor och genomskådar ofta om någon ljuger eller manipulerar.

* HSP är lyhörd och känner lätt om denne stör eller är till besvär. De bryr sig om andras välmående och problem och har ofta en stark inre kraft att finnas där för andra. Att vara så medveten om andras känslor resulterar ofta i en vilja att vara till lags för att andra skall må bra. Det leder ibland också till en stor rädsla för att såra andra.

* Personer med HSP får lätt skuld- och otillräcklighetskänslor. Det i sin tur kan i kombination med en låg självkänsla leda till depressioner.
Personer med HSP är ofta tillgivna och ansvarsfulla med stor självrannsakan. HSP söker i första hand söker skulden hos sig själv.
Den höga empatiska förmågan kan också leda till att de gråter lätt samt undviker våld på tv och i tidningar.

Känslighet (S):

* En HSP har en sensorisk intensitet förankrad i nervsystemet med särdeles välutvecklade sinnen för syn, lukt, smak, beröring och hörsel. Det gör att personer med HSP upplever mycket i livet med större intensitet och kan påverkas starkare av hunger, väder, smärta, ljud, ljus, doft, temperaturer och olika material mot huden än andra. Det kan leda till att en HSP exempelvis har svårt att sova om det inte är mörkt och tyst eller man uppskattar och njuter mycket av musik, konst, parfym mat, beröring och sex. De dras ofta därför till kreativa yrken som musiker, kockar eller konstnärer.

* Personer med en högkänslig personlighet älskar ofta att fantisera och att dagdrömma. Drömmarna är ofta i levande bilder.

* HSP som är utåtriktad och/eller har ett HSS-drag (High Sensation Seeker, dvs. HSP som söker upplevelser) är ofta mycket bra på att uppträda.
Alla HSP har inte alla fem sinnena särdeles välutvecklade. Varje person med HSP har sin unika form av känslighet, vilket gör att vissa HSP har exempelvis en större empatisk förmåga än andra och andra kanske har en överintelligens beträffande smak eller doft.

HSP – en form av överintelligens

Personer som är högkänsliga misstas ofta för att ha en emotionell obalans och att det är något stört och överdrivet eftersom de skiljer sig från det normala. Men det är precis som med exempelvis någon som är bättre på matematik, HSP har ofta en överintelligens inom det sensoriska och/eller det empatiska området. Men andra människor kan ha svårare att förstå det än om någon är extremt duktig på matematik.
Många högkänsliga personer är särbegåvade men vet inte själva om det. Det kan till viss del bero på att de som barn (särskilt flickor) utvecklade överanpassning som livsstrategi för att inte sticka ut utan bli accepterade av andra. De har ofta tidigt i livet sökt sanningen och svar på djupa frågor och haft ett behov av att förstå och analysera sin omvärld. Detta har ofta lett till att de ifrågasatt allting, vänt och vridit på teorier och idéer. Men eftersom utmanande frågor till lärare, föräldrar och ointresserade jämnåriga ofta skapar problem för barn så tystnar de och anpassar sig till omgivningen.
Den högkänsliga föredrar egentligen meningsfulla och djupa samtal än att utbyta opersonliga artighetsfraser. Dessa personer tänker för jämnan men önskar ofta att de skulle kunna ”stänga av”. Men det bästa vore om de istället kunde dela med sig mer av sina intelligenta tankar till en mer förstående omvärld. Dessa analyser och ifrågasättande skulle kunna föra utvecklingen framåt.

Ångest, depression och låg självkänsla

Ofta likställs känslighet med svaghet som föraktas och kritiseras i vårt samhälle. En person som är känslig får ofta utstå kritik från oförstående och okänsliga personer. Man speglats som att det är något fel på en och att man överreagerar. HSP uppfattas ofta också som krångliga eftersom de har svårare att orka med och klara av allt som ”alla andra” gör. För en HSP leder det ofta till låg självkänsla, depressioner, ångest, panikångest, sömnsvårigheter och utmattning. En del med HSP dämpar intrycken från omgivningen med alkohol.
En svag självkänsla i kombination med en hög empatisk förmåga gör att många högkänsliga människor har svårt att sätta gränser gentemot omgivningen. De tror också gärna gott om alla. Ofta dras personer till dem för att anförtro dem sina problem. Det kan då kännas som att de måste ”rädda” andra och vara hjälpsamma. Många högkänsliga dröjer sig kvar för länge vilket kan leda till emotionell utmattning.

En svag självkänsla i kombination med en hög empatisk förmåga gör att många högkänsliga människor har svårt att sätta gränser gentemot omgivningen. De tror också gärna gott om alla. Ofta dras personer till dem för att anförtro dem sina problem. Det kan då kännas som att de måste ”rädda” andra och vara hjälpsamma. Många högkänsliga dröjer sig kvar för länge vilket kan leda till emotionell utmattning.

Tips till dig som är HSP:

Du registrerar mer intryck och processar dem djupare. Det är en tillgång. Det gör att du ser saker klarare. Men det gör dig också tröttare så klart.
Se därför till att du får tid för återhämtning.

Bli klar över och respektera dina behov så att du inte bokar mer än du orkar även om det initialt låter väldigt roligt och lockande. Du behöver vila från intryck in emellan.
Säg nej till alla som behöver din hjälp men som tömmer dig på energi.
Håll på dina gränser så att det finns utrymme för dig i ditt liv, för sådant som du behöver.
Lär dig att skilja på andras önskan och din.

Mirja Johansson Leg. Psykolog

 

Nedan text är hämtad från nätet och beskriver mig i alla avseenden. Jag är även empat som är en förstärkning i spektrat högkänslig. Kommande inlägg har legat i Utkast, en del i många år och andra inte fullt så länge. Inläggen kan vara ihopslagna med dåtid och nutidsinlägg för att göra de lite kortare och de kan ta en liten tid att få ut då de är skrivna ur en högst förvirrad hjärna. Kontentan är densamma i alla.
En livslång undran varför jag är som är och hur jag ska förstå mig på mig.
Så nu är jag både mer och mindre vilse i pannkakan.
Att vara känslig är något som i vårt samhälle ofta förknippas med svaghet. Man bör tåla mer. Inte vara så empatisk, inte reagera på omgivningen och inte känna så mycket. Det vill säga inte vara så mänsklig. Man skall helt enkelt helst inte bry sig så mycket utan vara mer avstängd. Anpassa sig.
En HSP ( highly sensitive person) registrerar det subtila som nyanser och detaljer samt reagerar starkare på yttre och inre intryck än andra. Är man en HSP person kan ens starka reaktioner kännas som ett misslyckande eller som att det är något fel på en, men att vara HSP är varken ett misslyckande eller en funktionsnedsättning. HSP innebär att man har en funktionsökning. Undersökningar visar att högkänsliga personer har ett känsligare nervsystem med högre aktivitet i hjärnområden som är associerade med empati, känslighet och planering.
Det är inte lätt att vara högkänslig i en värld full av intryck. Väldigt många riskerar att bli överstimulerade då högkänsliga personer utgör 15 – 30 % av den globala befolkningen.
Det är vanligast med en introvert personlighet om man är HSP. Bara 30 % av HSP personer är socialt extroverta. Högkänslighet är lika vanligt hos kvinnor som hos män samt är i viss grad ärftligt.
Kriterier för HSP:
Begreppet HSP eller SPS (sensory processing sensitivity) som är den fackliga termen, är ett relativt nytt begrepp som myntades 1996 av Elaine N. Aron.
Det finns idag fyra olika kriterier som ska vara uppfyllda för att personen ska anses vara högkänslig. Kriterierna förkortas DOES där D står för djup bearbetning av tankar och känslor, O för överstimulering, E för empati och S för känslighet. Alla fyra kriterier måste vara höga jämfört med andra människor. Nedan följer exempel på vad som kan ingå i de olika kriterierna
Djup bearbetning av tankar och känslor (D):
* En person med HSP är ofta otroligt emotionell och har ett djupt och intensivt känsloliv med ett brett spektrum av känslor. Högkänsliga personer reflekterar och funderar mycket över tankar och känslor vilket gör dem både samvetsgranna och noggranna men också till undvikande beträffande kritik, då man analyserar kritiken väldigt mycket efteråt.
* Högkänsliga personer har ofta en välutvecklad intuition.
* När en HSP står inför en ny situation bearbetar denne sinnesintryck från omgivningen på ett djupare plan än de flesta andra. Bearbetningen kan ske antingen medvetet eller omedvetet.
* De djupa analyserna sker genom att man relaterar händelserna med tidigare upplevelser som man minns i detalj. Man sätter in dessa upplevelser i ett sammanhang och drar sedan slutsatser ifrån det. Djupanalyserna kan exempelvis beröra klimathotet, konflikter och orättvisa.
* En sådan djupgående förståelse leder ofta till att personer med HSP blir försiktigare och har beslutsångest då hen upptäcker fler fel, ser fler risker och konsekvenser av olika alternativ än andra.

Överstimulering (O):
* En person med HSP är extra mottaglig för intryck både från den fysiska och den emotionella miljön. Deras hjärnor är programmerade att notera subtila ting. De lägger märke till sådant som de flesta inte uppmärksammar. Det kan vara känslostämningar, bakgrundsljud, dofter, ljus med mera. Detta kan göra det svårt för HSP att hantera mingel.
* Blir det för mycket intryck på en gång kan det ge en överstimulering och stressa personen. Den högkänslige person kan då bli okoncentrerad, extremt trött och reagera fysiskt med exempelvis tryck i bröstet, ont i magen och/eller migrän. Ibland kan HSP också reagera med emotionella utbrott. En HSP behöver ofta mycket egentid med minimalt med intryck för att återhämta sig.
* Känsligheten kan göra att man har svårt att anpassa sig till förändringar.
* Eftersom HSP tar in mycket intryck från omgivningen kan det vara svårt att arbeta under tidspress, tala inför publik och att prestera när någon tittar på.
* Om en person med HSP blir överstimulerad ofta och under en längre tid leder detta ibland till utmattningssyndrom. Vid både överstimulering och utmattning så är kroppen stressad vilket kan orsaka att vissa förmågors känslighet minskar såsom empatin.
* Om en HSP inte är överstimulerad, utmattad eller stressad uppträder inte de ovan beskrivna symptomen.
Empati (E):
* En HSP har en välutvecklad empatisk förmåga och stor medmänsklighet. De reagerar starkt på orättvisor och genomskådar ofta om någon ljuger eller manipulerar.
* HSP är lyhörd och känner lätt om denne stör eller är till besvär. De bryr sig om andras välmående och problem och har ofta en stark inre kraft att finnas där för andra. Att vara så medveten om andras känslor resulterar ofta i en vilja att vara till lags för att andra skall må bra. Det leder ibland också till en stor rädsla för att såra andra.
* Personer med HSP får lätt skuld- och otillräcklighetskänslor. Det i sin tur kan i kombination med en låg självkänsla leda till depressioner.
Personer med HSP är ofta tillgivna och ansvarsfulla med stor självrannsakan. HSP söker i första hand söker skulden hos sig själv.
Den höga empatiska förmågan kan också leda till att de gråter lätt samt undviker våld på tv och i tidningar.
Känslighet (S):
* En HSP har en sensorisk intensitet förankrad i nervsystemet med särdeles välutvecklade sinnen för syn, lukt, smak, beröring och hörsel. Det gör att personer med HSP upplever mycket i livet med större intensitet och kan påverkas starkare av hunger, väder, smärta, ljud, ljus, doft, temperaturer och olika material mot huden än andra. Det kan leda till att en HSP exempelvis har svårt att sova om det inte är mörkt och tyst eller man uppskattar och njuter mycket av musik, konst, parfym mat, beröring och sex. De dras ofta därför till kreativa yrken som musiker, kockar eller konstnärer.
* Personer med en högkänslig personlighet älskar ofta att fantisera och att dagdrömma. Drömmarna är ofta i levande bilder.
* HSP som är utåtriktad och/eller har ett HSS-drag (High Sensation Seeker, dvs. HSP som söker upplevelser) är ofta mycket bra på att uppträda.
Alla HSP har inte alla fem sinnena särdeles välutvecklade. Varje person med HSP har sin unika form av känslighet, vilket gör att vissa HSP har exempelvis en större empatisk förmåga än andra och andra kanske har en överintelligens beträffande smak eller doft.
HSP – en form av överintelligens
Personer som är högkänsliga misstas ofta för att ha en emotionell obalans och att det är något stört och överdrivet eftersom de skiljer sig från det normala. Men det är precis som med exempelvis någon som är bättre på matematik, HSP har ofta en överintelligens inom det sensoriska och/eller det empatiska området. Men andra människor kan ha svårare att förstå det än om någon är extremt duktig på matematik.
Många högkänsliga personer är särbegåvade men vet inte själva om det. Det kan till viss del bero på att de som barn (särskilt flickor) utvecklade överanpassning som livsstrategi för att inte sticka ut utan bli accepterade av andra. De har ofta tidigt i livet sökt sanningen och svar på djupa frågor och haft ett behov av att förstå och analysera sin omvärld. Detta har ofta lett till att de ifrågasatt allting, vänt och vridit på teorier och idéer. Men eftersom utmanande frågor till lärare, föräldrar och ointresserade jämnåriga ofta skapar problem för barn så tystnar de och anpassar sig till omgivningen.
Den högkänsliga föredrar egentligen meningsfulla och djupa samtal än att utbyta opersonliga artighetsfraser. Dessa personer tänker för jämnan men önskar ofta att de skulle kunna ”stänga av”. Men det bästa vore om de istället kunde dela med sig mer av sina intelligenta tankar till en mer förstående omvärld. Dessa analyser och ifrågasättande skulle kunna föra utvecklingen framåt.
Ångest, depression och låg självkänsla
Ofta likställs känslighet med svaghet som föraktas och kritiseras i vårt samhälle. En person som är känslig får ofta utstå kritik från oförstående och okänsliga personer. Man speglats som att det är något fel på en och att man överreagerar. HSP uppfattas ofta också som krångliga eftersom de har svårare att orka med och klara av allt som ”alla andra” gör. För en HSP leder det ofta till låg självkänsla, depressioner, ångest, panikångest, sömnsvårigheter och utmattning. En del med HSP dämpar intrycken från omgivningen med alkohol.
En svag självkänsla i kombination med en hög empatisk förmåga gör att många högkänsliga människor har svårt att sätta gränser gentemot omgivningen. De tror också gärna gott om alla. Ofta dras personer till dem för att anförtro dem sina problem. Det kan då kännas som att de måste ”rädda” andra och vara hjälpsamma. Många högkänsliga dröjer sig kvar för länge vilket kan leda till emotionell utmattning.
En svag självkänsla i kombination med en hög empatisk förmåga gör att många högkänsliga människor har svårt att sätta gränser gentemot omgivningen. De tror också gärna gott om alla. Ofta dras personer till dem för att anförtro dem sina problem. Det kan då kännas som att de måste ”rädda” andra och vara hjälpsamma. Många högkänsliga dröjer sig kvar för länge vilket kan leda till emotionell utmattning.
Tips till dig som är HSP:
Du registrerar mer intryck och processar dem djupare. Det är en tillgång. Det gör att du ser saker klarare. Men det gör dig också tröttare så klart.
Se därför till att du får tid för återhämtning.
Bli klar över och respektera dina behov så att du inte bokar mer än du orkar även om det initialt låter väldigt roligt och lockande. Du behöver vila från intryck in emellan.
Säg nej till alla som behöver din hjälp men som tömmer dig på energi.
Håll på dina gränser så att det finns utrymme för dig i ditt liv, för sådant som du behöver.
Lär dig att skilja på andras önskan och din.
Mirja Johansson Leg. Psykolog