You can run, but you can’t hide

Vaknätter.

Hur många vet jag inte.

Det beror på hur länge hon orkar.

Hur länge vi orkar, tänker vi inte på.

Det var inte meningen att det skulle vara här hon går bort men som vi alla bittert fått erfara, på ett eller annat sätt, så är inget som vanligt efter coronas intrång.

Maken kan inte ta med sig hustrun till deras hemland, där hon kan få dö bland nära och kära, och nu får inte nära och kära komma hit för att ta adjö.

De skulle göra en sista resa. Sista minnet. Sista gemensamma minnet. Men så kom viruset och de blev kvar.

Maken vill att hon i alla fall får somna in smärtfri så jag står stand by om hon behöver lindring.

Den här biten vänjer jag mig aldrig vid och jag hade hoppats och trott att jag skulle slippa det här nere.

Men covid-19 ville annorlunda.

Så nu jobbar jag och chefen dygnet runt till hon somnar in. Det har vi lovat, att inte lämna hans hustru i plågor.

Vi får helt enkelt sova en annan gång.

Jag orkar knappt ta till mig hur förödande det måste vara, hela situationen, att det slutar på det här viset. Döden är väntad, sa han för en stund sen, men den skulle inte bli så här.

Jag vill fly samtalet men sitter och håller honom i händerna, trösta går inte, inget man säger förslår ändå men jag är det enda stöd han har nu och det är så fruktansvärt fel allting.

Samtidigt känner jag en tacksamhet. Jag är frisk, jag har jobb, jag bor där jag älskar och jag har drömmar och mål.

Jag behöver inte sörja och inte våndas.

Jag kan åka hem när jag blir avlöst, slå på datorn och prata med dem jag älskar.

Lisa för själ och hjärta.

Tålamod är en fiskares bästa vän

Ju mer jag läser om de typiska egenskaper som kännetecknar hsp, desto mer får jag att jobba med. Och tänka på. Och lära mig.

Allt ramlar in i hjärnan och verkligen inte inte med stil utan svängdörrarna slås upp och in rasar ett skred av information blandat med tankar, känslor och fakta.

Jag vet inte riktigt hur urskiljningen går till, varför den jobbar som den gör, för även om jag helt och fullt fattas logiskt tänkande, så fattar jag att det här är fullkomligt ologiskt.

Jag skulle behöva kunna plocka ut det jag vill hanteraoch lära mig på ett mer medvetet plan, men det är så svårt att navigera rätt i storm.

Lite som att försöka sätta på läppstift i en centrifug utan att måla utanför.

Energin det tar att hitta rätt, hålla kvar och slutföra så man är nöjd med resultatet är förödande stor. Då är det lite lindrigare när hjärnan har fri fart trots allt.

Men jag har lite bråttom, jag har verkligen inte ro att låta saker och ting få ta den tid det kan ta att bearbetas på ett sätt jag har nytta av. Jag måste få styra processen så resultatet blir bra.

Fakta ➡️ process ➡️ insikt ➡️ balans.

Skitbra plan, faktiskt.

Men inte min.

Min går ut på att sitta i stillhet, tystnad, total ensamhet, en mugg kaffe och försöka identifiera det jag behöver lära mig genom att stänga ute all annan stimuli.

Lite som fiske, när jag känner att kunskapen nosar på kroken sitter jag blickstilla och väntar, lystrar. Och väntar. Väntar på att den kommer lite närmre så jag kan knycka till med spöt och haka fast den på kroken.

Drar jag för snabbt eller för hårt, går den om intet. All kunskap som simmar omkring i hjärnan blir kvar i djupet. Och många gånger slutar det med att jag bara blir dränerad.

Men de gånger jag får fångst, är då jag får möjlighet att smaka på hur det kan vara när jag lyckats lära mig hur jag kan hantera min personlighet.

Kunskap ➡️ insikt ➡️ balans.

Ska vi säga så?

Trampa både luft och vatten

Känslan när man förstår att man är nära att tappa det är väldigt obehaglig. Man vet inte hur starkt det blir och inte exakt hur länge det dröjer till det havererar.

Men det susar lite dovt i huvudet, inte direkt ett ljud, mer en olycksbådande varning. Jag försöker spetsa mina sinnen som för att känna hur länge det dröjer innan jag ramlar under ytan. Tydliga tecken finns. Stresspåslagen. Minnet står tillbaka och fokus är klart nedsatt, för att inte tala humöret. Inte optimalt i mitt jobb. Chefen kommenterade det för ett par veckor sen, att hon sett en förändring som blivit mer märkbar de senaste dagarna. Hon vet om min situation och kollade av om jag behövde färre jobb någon eller ett par veckor.

Det var väldigt frestande att säga ja men det betyder samtidigt mer tid i hemmet. Och då är det uteslutet. Nej, inte nu men sen kanske, svarade jag, när jag blir ensam så behöver jag nog kanske lite mer tid med mig själv.

Vi får se.

Till dess får jag leva efter devisen

Håll dina vänner nära men dina fiender närmre.

Och aldrig har tiden gått långsammare.

Natti natti gott folk

Nu hemma. På gränsen till olämplig bakom ratten, så mycket sömn fattas. Får lite sovmorgon i alla fall men slutar 21, är det tänkt.

Fredag natt och bara jag och tre andra bilar på vägen mellan Patalavaca och San Agustin, det är vi som har tillstånd att vistas ute mellan 23-06. För den som bryter mot det väntar dryga böter.

Med den ökande siffran av smittade på ön så får vi förmodligen ytterligare inskränkningar på utegånen. Besked om det väntas till förmiddagen.

Nya bestämmelser tas i bruk oerhört fort här, från några timmar till dagen efter.

Det gäller att inte missa nåt viktig ny regel om du inte vill riskera att bli haffad av farbror Blå.

Andra gången jag inte vet jag ska ha för rubrik

Jag måste ha varit rätt sliten igår, jag kommer inte riktigt ihåg att jag skrev inlägg.

Nu när jag har haft en liten liten rast i bilen mellan två jobb tänkte jag att jag nog får skriva när jag är mer alert i huvudet och inte med en massa snömos ramlandes runt.

Jag har ju t.ex. aldrig skrivit om mitt jobb särskilt mycket. Vem gillar och gotta sig i kateterbyte och nekrotiska sår liksom?

Jag trivs väldigt bra trots takten men den ändrar sig hela tiden, allt efter hur mycket turister som kommer också.

Jag är nog inte helt fräsch i huvudet i dag heller.

🤪

Dr. Jekyll vs Mr. Hyde

Jag blir så förundrad över hur man fungerar. Hur kvickt saker kan förändras, sånt man inte ägnade en tanke åt förut.

Hur mycket har med kunskapen om min högkänslighet t.ex.? Är det så att jag i och med den gett mig tillåtelse att anamma och ge utlopp för känslor jag haft men inte vågat dra skynket av och på riktigt erkänna?

För jag vet ju hur jag fungerar, jag behöver veta vad som är i annalkande, jag behöver ha nåt att förhålla mig till.

Och så behöver jag veta att isen bär eller att jag är stark nog att skita i vilket. Inget av det har tidigare varit vidare övertygande så då har jag kvävt den delen av mig.

Men nu, nu när jag vet, vilken otroligt jobbig, stark och viktig kännedom om mig jag fått. Jag behöver inte må dåligt för att andra inte tycker jag är värd mer eller ska ha mer. Jag behöver inte nöja mig med de ger, jag kan reagera för att jag tycker de ger för lite. Jädra skillnad.

Och jag har ju alltid sett mig, och gör fortfarande, som en väldigt stark själ.

Jag har stångat mig vansinnig för mina barn med deras speciella behov, jag har slagits mot deras mobbare och mot systemet, jag har fortsatt slagits för deras väl och ve när behov funnits, så svag eller tillbakadragen har jag aldrig varit.

När det gäller andra än mig själv alltså. Det är ju den biten. Jag har skrivit inlägg om det så jag ska inte trötta ut med ett till men mina tankar går i förundrandets tecken, hur man kan vara som Dr. Jekyll och Mr. Hyde. Två helt olika personligheter inombords.

Och med det också krocken. De sitter inte på varsin axel, de bor grannar i huvudet och ryker ihop titt som tätt.

Mitt gamla jag och mitt nya. Just nu leder mitt nya, Jekyll. Irriterad, förbannad och less till bristningsgränsen där jag skiter i hur det går bara jag får bli ensam som slåss mot mitt gamla, herr Hyde,där jag inte har en aning om hur det här slutar egentligen och med det en brand i huvudet som inte går att släcka.

Men mest är jag ledsen. För allt jag inte fått uppleva i tvåsamhet. Sånt som jag ser överallt. Samhörighet, unnsamhet, ovillkorlig kärlek, såna saker.

Nån som ser mig. Mig.

Det är nackdelen med kunskapen jag fått. Innan var jag ledsen att jag inte fick det men tänkte att det var mig det berodde på. Då är det ju så, hål i själen men mitt att deala med, typ så.

Nu, nu kan jag bli galen över tanken på att aldrig få uppleva det, nu när jag förstår att det nog inte kommer an på bara mig.

Men så tänker jag vidare..jag har å andra sidan inte en aning hur man interagerar i en sån relation ändå så det är nog lika bra att det är som det är.

Men visst känns det när jag ser hur det kan vara, hur det borde vara. Det måste vara den mest berusande känslan i världen, att till vardags vara den som framkallar allt den andre behöver för att vilja vakna upp med just mig.

Hm, lite mycket moll i bokstäverna men det går över..bara jag får bli ensam.

Min syster sa en gång för länge sen att det är bättre att vara ensam i ensamheten än ensam i tvåsamheten.

En av de sannaste sanningar jag hört.

När själen läxar upp kroppen

Jag hade på känn att det var på väg men ändå denna lilla tro att jag kunde med vilja hålla det tillbaka.

Häromdagen slog han till, Herr TN, och bökade sig in djup upp i örat med sin glödande högaffel. Denna gång är bara den nerven inblandad och för det är jag naturligtvis tacksam, även om jag inte har mycket till övers för honom som hälsar på. Det hugger så kraftigt i örat att jag hukar med huvudet och tar mig för högersidan och väntar. Väntar att det ska sluta för stunden. Svälja är plågsamt smärtsamt, det gör jag bara när jag måste. Öm i högersidan av ansiktet där min TN sitter. Medicinen är inte lika effektiv som på den riktiga tn-nerven så jag har ökat dosen och med det lite märkliga effekter till följd.

Schemat, de nya patienternas tider har ställt det ordentligt med sömnen också och för det tackas jag med migrän.

Men jag känner ändå att den egentliga anledningen till att jag är mentalt väldigt sliten är makens alkoholvanor. Jag mår mycket bättre här, trots nuvarande besvär, än jag skulle gjort i Sverige i mitt yrke.

Som exempel; endast två nyktra dagar av de sista 30 där 25 har varit nästintill redlösa, har satt betydligt mer spår i min mentala ork än nåt annat. Och han har ingen tanke på att det påverkar framtiden för hans interaktion med mig när vi väl blir särbos.

Jag orkar inte ens analysera den tanken. Uppgiven, iskall och kalkylerande, så har det format mig, en individ jag inte ens tycker om.

Jag måste få tillbaka till mig och mitt annars blir jag konstig.

Resten löser sig. Hur ger jag faktiskt fan i just nu.

Den enes nytta, den andres elände

Regnet fullkomligt vräker ner igen. Turisterna, de som kom för nån vecka sen, har inte många lovord till övers för ön längre. Deras pärla, andrum och drömställe har fått helt andra superlativ i och med att storm och hällregn tilltagit i kraft och mängd. Deras en, två eller tre veckor långa vistelse har varit förgäves på det viset. Lider verkligen med dem, fy för att sitta inne och se dagarna försvinna utan att få valuta av allt fantastiskt här.

För oss som bor här är det efterlängtat, efter våren och sommaren som var rekordheta och för dammarna på ön som skriker ekande tomma är det viktigt att återställa balansen. Det här vattnet är livsviktigt för det mesta här.

Jag väntar på ensamheten. Jag längtar så intensiv att jag har svårt att inte tappa det. Måste stå ut lite till.

Det är lite märkligt ändå, i så många år som vi bott under samma tak medan vi levde, jobbade och hade fler skavande tillfällen, så får man toknog när livet skulle börja på en plats där allt skulle vara enkelt.
Så fel man kan ha i sin övertygelse om vad man trodde sig veta. Att allt löser sig bara man följer sin dröm. Att jag skulle trivas och njuta här hade jag redan förutsatt. Jag har ju vetat sen jag var liten att jag ska leva utomlands när jag blir äldre. Kanske inte så tidigt som strax över 50 men nu blev det så och med det flera år till att leva här.

Jag hade däremot inte estimerat att bo här ensam.
I didn’t see that one coming, som man säger.
Jag hade en föreställning om nåt helt annat men det bekräftar ju bara att jag är kass på konsekvensanalyser. Jag trodde jag tänkt på allt. Allt som kunde hända och allt som jag kunde göra om det gjorde det.
Men inte ensamheten. Den var ny.

Men den kom som en skänk från ovan måste jag väl tillägga och är det mest angelägna jag kan komma på jag behövt sen diagnosen sonen fick för 25 år sen. Om det är karma vet jag inte. Om man nu ska svänga sig med sånt som man egentligen inte kan nåt om. Ödet, slumpen, eller bara sunt förnuft. Att han skulle bli så illa däran att jag valde att bli särbo och få ensamheten alldeles gratis eller var det förutbestämt att han inte skulle kunna låta bli alkohol? Ja, jag vet att alkoholism är en sjukdom men lite trodde jag nog att jag kunde få honom att lära sig leva som normaldrickare.

Men där har jag inte en tjatte. Jag betyder inte ett skit när allt kommer kring. Snöpligt på ett sätt faktiskt och jag har tänkt väldigt mycket på mina förhållanden. Ska skriva ett eget inlägg om det men nu har jag ett schema som blev väldigt fullt och mina fyra dagar ledigt denna månaden har blivit en, som kommer ryka vad det lider, det vet jag. Många multisjuka, tre nya patienter lades in på mitt schema idag. En av dem ska ha vård två gånger om dagen, de andra bara varje. Sen alla andra. Arbetsväskan har jag öppnat och stängt säkert tusen gånger nu. Nyopererat diskbråck, höftbensfraktur, en ramlade ur sängen, ventrombos, diabetes, kateter och såromläggning. Människor med all sköns problem men de är på bättre humör än de patienter jag hade i Sverige. Värmen? Livet här? Vården?
Jag vet inte men det är trevligare att jobba här i alla fall, det är ett som är säkert. Och just nu är det dessutom det som håller mig från att göra nåt jag får ångra. Hamna i affekt är nåt jag vill undvika, det slutar aldrig bra och just nu är det farligt nära.

Tänk på vad jag säger så jag inte säger vad jag tänker.