Hur ska jag våga lita på att jag klarar det nu, tänker jag fortfarande ibland. Känner mig lite som en nybörjare, novis och oförberedd. Saknar en manual, en kompass som visar vägen. Och ändå, inga tvivel på det jag vet, vetat i alla år men av osäkerhet på om jag just skulle klara det, backade då.
Father Christmas, orubblig, innerlig och tålmodig. Sorgen han bär på skulle jag ge vad som helst för att försvinna. Att världens färger för honom ska bli lika vackra igen.
Han är den som läker mig, med sin varsamma hand om min själ har han inte vikt undan en enda gång. Han fyller på alla tomrum i min själ, ett efter ett, med en ängels tålamod.
I tomrummet där Misstänksamheten skavde, bor nu ett lugn, en solid känsla att jag är trygg i det som händer. Orden, de snälla orden som läker och skänker tröst. Och framtid. Jag känner ända in att det han säger, är det han menar. Alla som känner Father Christmas vet det om honom.
Så nu, en andra chans att få möjlighet till det jag trodde var en omöjlighet. Ända till för ett par år sen.
Inte alla i min närhet vet vem Father Christmas är och de som vet, vet inte i vilken utsträckning vi haft kontakt. Vår relation var från början en aning..annorlunda.
Ord som implosion har ni redan läst och jag lämnar det där, men att vi fogades samman på sätt som aldrig riktigt suddats ut oavsett år och liv emellan, det har varit tydligt.
När han äntrar ett rum syns han. Lång, vacker, ögon blå som is. Tatuerade överarmar, Märklig man, lyder en på ovanligt språk. Mycket passande beskrivning och en av de tre vassaste hjärnor jag känner och en på många sätt väldigt annorlunda man. Inte mycket är egentligen vanligt med honom. Hans rättspatos är bland det starkaste jag varit i närheten av.
Hålrummet där Försiktigheten, att aldrig tro mig om nåt, slagit rot möter hårt motstånd och han jagar den oförtrutligt på flykt så den inte ska få fäste. Att han orkar är ett eget litet mysterium.
Att han redan för så länge sen skulle fastna för mig, som var både konflikträdd, osäker och -överkänslig- ord som inte finns i närheten av Father Christmas, var som en utopi bara det i många år. En längtan fanns att så inte skulle vara fallet men osäkerheten styrde många av mina val på den tiden.
Men det har inte gått en enda dag då han inte hälsat på i mitt medvetande. Mailkontakten i omgångar beroende på livssituation men vänskapen solid. I 15 år har han funnits tydlig och jag pratar alltid med honom i tanken.
Tomrummet som Rädslan bott i och som varit mitt försvar mot att våga har nog varit en rätt svår nöt för Father Christmas att knäcka men med samma varsamma hand och tålamod låter han mig vänja mig i min takt.
Att våga dela, det inre, som mitt mentala haveri i hans soffa för ett par månader sen och att våga dela livet, drömmar och mål igen, det som ligger framför oss känns inte längre som en utopi utan som en möjlighet och i det vilar jag tryggt.
Modet att våga öppna upp är inte helt enkelt, rädslan att det ska bli fel hälsar på ibland. Kanske som en påminnelse att hålla fokus men förhoppningsvis som en påminnelse om att det är värt det.
Och så hålet där Misslyckandet bott, en effekt av det ovan men som skavde ett alldeles eget hål i själen. Där ekade sorgen av allt som inte blev. Det är också det som varit svårast att hantera. I Father Christmas’s liv finns inte ens ordet misslyckande utan det är bara nya möjligheter.
Livsglädjen och devisen han lever efter är lika beundransvärd som ovanlig och han låter inte doften av nåt annat få komma ens i närheten av mig och påminner mig varje gång hur viktig jag är i hans liv. Hans kärlek är min största rikedom.
Man vänjer sig aldrig vid skavet i själen, man lär sig leva med det. Liv utan gnista är liv utan riktig mening men det är svårt att öppna upp när man är rädd för att misslyckas.
Så får man möjligheten att börja om. Utan rädsla kunna luta sig mot ett bröst som andas lugn och trygghet är en ynnest jag tackar ödmjukt för.
Mjuka kanter.
Min egnaste lilla plätt på jorden 