Pratade minne igår, jag och svärdottern, mitt är lite sargat sen många år, har skrivit om det i ett tidigare inlägg, naturvetenskap, och även om en stor del rättat till sig finns det problem som jag fortfarande tampas med. Något som förbryllade med minnet var att vissa saker så gott som alltid varit glasklara i minnesbanken medan andra är helt omöjligt att få rätsida på.
Läsa böcker t.ex. det gör jag för stunden. Redan i och med att sista bladet är vänt har jag svårt att återberätta innehållet och går det en liten tid blandar jag ihop det mesta och jag har på min höjd nån form av ramminne om vad den handlat om. Titel och författare är ofta blurrigt.
Det jag däremot aldrig glömmer är vad jag tyckte om boken, känslan eller stämningen den gav. Den är samma och blurras aldrig, varken direkt eller över tid. I bland minns jag, egentligen helt irrelevanta, händelser men som också alltid ramlar ner i minneslådan. Nu förstår jag att de har med min känslopalett att göra, en detalj som blivit ett signum för mitt personlighetsdrag. Åtminstone för mig.
När paletten av känslor triggas glömmer jag ytterst sällan det som var upphovet och ni som läst mig tidigare vet att jag är långsint. Vissa saker är för livet. Det gäller för bra som dåliga händelser.
Och så går tankarna till just det som aldrig lämnar, det jag alltid känner, drivs av, har behov av och som jag aktivt söker.
Stämning. Jag är vad jag skulle kalla stämningsjunkie ( som en kollega på Gran Canaria uttryckte det ) Och när jag dyker ner i hur jag levt mitt liv så kommer jag alltid tillbaka till just..stämning.
Jag vill skapa stämning. Födelsedagar, jul, påsk, alla hjärtans-dag, alla högtider,ja varenda tillfälle, kommersiella och egenregisserade, så skapade jag stämning. Alltid det där ingen hade förväntat. Just då och just därför. Inte mycket är mer tillfredsställande än att se att det jag gör för någon annan får den att känna sig älskad och speciell. En förmån att vara med om.
Jag behöver känna stämning. Det som händer i mig när jag känner stämning är svårförklarat men det fyller min själ och min hjärna blir påkopplad på ett högst angenämt sätt. Belöningssystemet förmodar jag. Jag varken röker, snusar eller dricker så det är kanske det som triggas för ju starkare stämning desto mer..påslag. Det är nog så nära ett rus jag som absolutist kan komma.
Om jag känner en speciell stämning som jag blir..överrumplad av eller har vetskap om, vissa gånger av väldigt speciell karaktär, så blir det med precis samma kraft men med belöningssystemet som kraftkälla. Och när det systemet gett sig till känna är det svårt att inte vilja vara där igen.
Jag har alltid sagt att jag kan..förstå…beroende av olika slag trots min otur med partners som missbrukat grovt, men själva beroendedelen greppar jag. Belöningssystemet är ju påkopplat där också, om inte annat så i början av missbruket. (Det som följer i spåren av det är en helt annan sak).
Jag är samtidigt väldigt sensibel för stämning utifrån och som är mer allmänna. Känsligheten är lika stora delar för- som nackdel. Mitt system är påkopplat helt utan filter och det ställer till det för en som har känslorna utanpå och jag måste lära mig, varje gång, att ta ett steg tillbaka och känna in ett par gånger vad som är vad, om jag faktiskt behöver lägga energi på det och i så fall göra det hyfsat lagom. Det räcker om jag kommer någonstans, var som helst, så slås jag av stämningen och hjärnan jobbar på högvarv. Vare sig jag vill eller ej.
Nu, när jag inte har eget boende, kommer jag av mig helt vad gäller stämning och behöver få ett eget liv jag själv kan forma för att känna mig friare med mina..val..Behov låter lite märkligt, tycker jag, för behov och vad jag behöver känns inte riktigt som samma sak. Eller..kanske är det det.
När jag väl blivit opererad och färdigbehandlad ska jag flytta till en stad som ligger halvvägs mellan barnen. Jag kan inte vara ensam de första veckorna efter operationen för jag ska stelopereras i ryggen, sen följer rehabilitering men så snart jag kan ska jag börja mitt liv igen.
Från noll. Inget arbete, ingen bostad, ny bostadsort, inget nätverk..ingenting. Det jag har nu, en drygt handfull personer, är de jag lutar mig mot. Men ingen av dem kommer att vara där mitt liv börjar om. Lika spännande som skräckslaget.
Jag är ingen vän av att befinna mig på okänd mark. Jag har väldigt lätt att trampa luft och famla efter manualen, som jag nu måste skapa själv och jag bävar för allt nytt innan jag är trygg nog att känna att jag har nåt mått av kontroll. Bara jag kommit över tröskeln med boende och jobbsituation så kan jag slappna av. Men jag vill ju inte ha fast anställning så jag gör ju det inte lätt för mig heller.
Jag vet att jag inte får hyra lägenhet av allmännyttan, för det krävs en fastanställning och jag vet att det ofta inte ses med blida ögon av arbetsgivare vars timvikarier tar ledigt när de vill och riskerar att bli utraderade på vikarielistan.
Jag vet allt det där, jag har ju jobbat som en galärslav just p.g.a. tom vikarielista. Men ändå..ändå gör jag det här för alternativet är värre, att få fem veckors semester på ett år finns inte på världskartan längre. Även om jag älskar mitt jobb och kommer förmodligen jobba som en galning i perioder, så är det nåt jag själv vill och jag gör det när jag vill.
Framtiden är..öppen. Jag har för avsikt att fylla på min lycklåda. Träffa och umgås med människor, familjen och ett par andra som ger mig mening, njutning och angenäm utmaning. De är väldigt få men desto mer viktiga. Jag tänker skapa mig ett liv i min nya stad med jobb och boende och jag har bestämt mig för att inte vara lika transparent med mitt liv längre.
Lite har jag lärt mig om mig själv och att få leva på mina villkor utan att dela allt i mitt liv är nåt jag tänker hålla på. Det blir alltid att jag får förklara och försvara mig. Åsikter jag inte vill ha. Och då jag vet det på förhand så stänger jag den dörren om mig innan någon vet att den finns.
Min egnaste lilla plätt på jorden 