App lapp sa att jag inte alls slapp

För varje gång jag ser dem, rör det runt i själen som en vindpust, inte så att jag vet säkert att det kommer blåsa upp och bli kuling utan bara en sån där lätt bris men tydlig nog för att märka att nåt är annorlunda.

Frågor som visar sig tydligare för varje gång vinden tar lite sats. Jag vet inte på hur stort allvar jag ska ta dem eftersom brisen lika gärna kan mojna och allt blir stiltje igen och då har jag inte blivit dränerad av allt tänkande som det innebär att hantera frågor jag inte bett om.

Vad är det jag saknar? Vad väntar jag på?

Är det nåt jag vill ha i mitt liv eller nåt jag har som inte borde vara där?

Och om jag sänker garden, om ens bara en aning, så vet jag nog egentligen vad svaren är. Problemet är bara att jag inte har en aning om hur jag ska få det att bli som jag vet jag skulle må bra av.

Luddigt, jag vet, men gränsen är hårfin och jag vet inte ens om det finns kraft för ett misslyckande av någon sort.

Så här..jag har tids, ålders och dödsångest. Inte ångest som i riktig diagnostiserad ångest, det är jag väldigt på det klara med, men den känslan av snara runt halsen som dras åt lite för varje år när man inte kan påverka det som obevekligen sker, tiden som springer fortare än jag hinner njuta av den.

Jag har för det allra mesta haft en meningsfull känsla inombords, även när livet lekt hela havet stormar med mig. Jag har haft en inre kompass som jag litat på och ett sammanhang som varit min trygghet.

Jag har skrivit om det många gånger så jag ska inte plåga er med det igen men så nu..nu är det en annorlunda känsla som slagit rot och jag har inte haft just den innan, inte den som renodlad känsla i alla fall. Den har funnits där som en skvätt bland andra känslor som flätat ihop sig när havet rasat oresonligt med mig, men då har de andra känslorna varit starkare och också viktigare att hantera.

Om jag delar upp betydelsen av vindpusten som rör runt där inne så blir det:

Tomhet, saknad, avsaknad.

Något har alltså tagit slut hos mig eftersom jag alltid haft känslan av att inte ha ovan nämnda substantiv i en och samma känsla, så här konstant. Ni vet ju vid det här laget att mitt känsloregister är lika snabbt skiftande som splittrat.

Hur gör man då när man inte vet hur man gör?

Var går man när kartan är blank?

Hur får man det man behöver när man inte vet var man ska leta?

Men om man ska våga sig på att erkänna några saker när jag ändå ligger ner för mental räkning så kanske jag kan resa mig på nio. Saker som ögonen fortplantar i en kedja som går via hjärnan till mellangärdet, som ilningar och talar sitt ändå tydliga språk. Bara man vill lyssna. Eller ja, lyssna och lyssna, det är väl mer att man inte kunnat förstå språket riktigt.

Så hjärnan laddade ner den appen utan att jag fattat det och knackade på. Nu är min hjärna och jag inte några ovänner på nåt sätt men det den gjorde har kostat mig inte så lite huvudbry.

För när jag inte förstod språket, laddade den ner..

..bilderböcker.

Tydligare skämskudde än så blir det knappast för en som älskar bokstäver.

Men det är såna bilder jag nu ser överallt som slagit rot och rör runt som vindpustar i mellangärdet.

Samhörighet. Unnsamhet. Glädje. Harmoni. Sammanhang. Omtanke. Näring.

Jag har ju skrivit många gånger redan att jag saknar allt detta men då har det alltid funnits andra starkare känslor iblandat. Ilska, uppgivenhet, frustration och ett visst mått av hopplöshet.

Nu, nu är det inget av det längre och det är det som är kvar jag nu ser som bilder var jag än vänder blicken.

Koncentrerat och utan filter ser jag överallt hur det kan vara, hur det borde vara och som jag skulle ge nästan allt för att få vara. Ögonblick i det stora hela men hos mig blir det fast förankrat i minnesbanken.

Jag vill inte låta tid passera utan meningsfullt innehåll.

Jag vill att det ska vara värt att jobba, mer än för att betala hyran.

Jag vill att vardagen ska vara det som gör skillnaden.

Jag vill känna mig levande.

Jag vill uppleva.

Jag vill leva ett liv värt att dö för.

Men det är då det tar stopp. Bilderböckerna slutar med cliffhangers och det verkar inte bli fler uppföljare.

Så jag tackar min hjärna så mycket för hjälpen. Not.

Så börjar räkningen mot knock-out.

Författare: Mitt krypin

Min plätt på jorden där jag öser ut det som skaver. Sanningar, undringar och nya insikter och allt ramlar ut här i en, alldeles för ofta, högst förvirrad hjärna.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s