När man aldrig räcker till för sig

Det är nåt väldigt speciellt med dofter. Känslopaletten som kopplas på av igenkänningen som vissa dofter ger är starkare än det mesta. Den plockar fram minnen, bilder, händelser och mående på nanosekunder och det sköljer en massa känslor över en.

När jag träffade dem, mina barn, för första gången på två år var det deras doft som gav mig en så stark känsla av tillhörighet. Tillit. Samhörighet. Hemma. Mina. Trygghet.

Nästan som ett sting av sorg, så djup är den känslan, som tryggheten till mina barn ger. Den är så stark att man inte riktigt kan greppa den. Doften går igen där de bor, allt doftar bekant och tryggt. Och medan vi pratar om tiden som förflutit och jag förstår att det varit tider som de skulle gett mycket för, att jag varit där. Behovet att få prata i verkligheten och inte via facetime. Ett lugnande ord och närhet. Praktisk hjälp när det behövs. En aning avlastning. Kaffe och skratt på farstutrappan.

Inget av det har jag kunnat erbjuda mina barn. Då kryper tanken inpå att jag kanske borde göra annat framöver. Finnas lite närmre. Insikten att det inte blev på nåt vis vad jag var övertygad om här nere, det var tänkt att bli helt annorlunda. Av alla drömmar som slagit in har den här haft sämst utgång, oavsett hur man ser det.

Är det dags att lämna, göra om och göra..nytt? Egentligen vill jag inte lämna men å andra sidan vill jag inte heller ha det så här. Jag var så så säker att det skulle bli som vi pratat om, planerat, drömt och önskat. Och återigen inser jag vilken idiot till analytiker jag är. Jag skulle kunna ägna en helt inlägg om hur, varför, varför inte och alla andra saker jag trodde jag var säker på men det är bara sorgligt så jag borde lämna det.

Men jag behöver skriva om det, jag behöver synliggöra och på pränt fästa bokstäver jag kan gå tillbaka till, läsa minnas och förstå.

Jag skulle helst av allt bo kvar. Jag har boende, jobb, bil och hemmakänsla här men det hjälper inte när allt annat är ur fas. Både här och i Sverige. Det är så tankarna snurrar.

Och jag är arg. Uppgiven och arg. På allt jag blivit snuvad på. Alla har sin egen skyldighet att göra sig själv lycklig, allt det där vet jag redan men det spelar mindre roll just nu. Faktiskt. Jag har gjort min del. Och mycket mer än vad som kan krävas av mig men det hjälpte inte.

Så jag är skitarg för allt jag blev lovad men inte hölls.

Författare: Mitt krypin

Min plätt på jorden där jag öser ut det som skaver. Sanningar, undringar och nya insikter och allt ramlar ut här i en, alldeles för ofta, högst förvirrad hjärna.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s